Stressig morgon

I morse, med blött och nytvättat hår, insåg jag att plånboken inte låg där jag trodde. En trolig förklaring var att den blev kvar i mitt hus, när vi åkte därifrån häromdagen. Snabba beslut, hinner jag åka dit och tillbaka, förhoppningsvis med plånbok och alla kort, tills jag ska vara hos tandläkaren klockan 12? Lastade in Molly i bilen och for.

En timme dit, in i huset, på bänken låg plånboken. Tack nådiga makter, eller så. Ut till bilen igen, insåg att jag behövde tanka – kunde ju nu med korten i behåll. Den enda macken på rätt avstånd var kokosbollsstället där det brukar vara loppis på somrarna. In där, tankade, köpte kokosbollar, åkte tillbaka till Sumpan. Hittade efter tjugo minuters omkringåkande en parkeringsplats där bilen bara stod till hälften utanför markeringen. Upp till fd maken med hund och kokosbollar, in på toa för att borsta tänder och kissa, och iväg igen. Hos tandläkaren med tio minuter till godo.

Dessutom var det ett besök som gjorde mig glad (och för all del fattigare) – City Akut Tand är proffsiga, vänliga och snälla. De får mig att vilja komma tillbaka, har aldrig hänt förr i de här sammanhangen.

blur bristle brush clean

Photo by George Becker on Pexels.com

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

This too shall pass

Vems behov ska hon tillfredsställa först? Hundens? Fd makens? Hennes egna – som hon nästan inte känner till. Så fort de kommer tillbaka till lägenheten i stan vill hunden ha vatten, mat eller gå ut igen och kissa. Fd maken vill (fast han inte uttrycker det tydligt) att hon ska fixa kaffe, och plocka undan allt som hon ställt i hallen. Hon vill ha kaffe. Därmed blir det kaffe, två mot en.

Det här är en ständigt pågående fråga – vem har företräde framför vem? Tar hon tillräckligt bra hand om sig själv, när livet är som det är just nu? Tar hon hand om fd maken så som han förtjänar? Och Molly?

Hon tycker sig springa ikapp med sig själv i ett lopp som aldrig tar slut. Ändå vet hon ju att även detta tar slut, någon gång. ”This too shall pass…” Men just nu skulle hon vilja vara ensam och läsa sina texter högt för sig själv, bara för att höra orden sägas. Det kan hon inte göra här, eller nu.

På torsdag ska hon tvätta igen, bra med ofta ledig tvättstuga här i stan. Dessförinnan är det tandläkaren i morgon kl 12, då kommer yngste sonen hit och sysselsätter Molly så att hon slipper yla och fd maken inte behöver stressas av hennes oro. Själv låter Agnes bli att tänka på vad tandläkarbesöket kan komma att kosta, i morgon och framöver.

caffeine close up coffee coffee cup

Photo by Foodie Factor on Pexels.com

 

 

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

Pitch?

Pitch, kanske, men inte hissvarianten på 3 sekunder…

Gammal, ”kvinna, 77” som det brukar stå i rubrikerna, ensam, frisk (hör dåligt), rörlig, kör bil, klen ekonomi p g a tidigare spelmissbruk, dricker vin och Dry Martinis när kassan tillåter, skriver när hon vill och kan. Vill också ha kärlek och närhet, och intellektuellt utbyte med en annan levande människa/man. Vill tro att det är möjligt, men vet inte hur…

Början:

För närvarande bistår hon sin fd make i hans tilltagande demens –  hon är hushållerska. Handlar, lagar mat, tvättar något mest varje dag, städar, följer med på läkarbesök etc. Bor så gott som hela tiden i hans hem, som en gång också var hennes. Huset hon hyr för egen del besöker de någon gång var eller varannan vecka. Idag handlar det om lojalitet och ett långt äktenskap, även om de skildes för snart tjugo år sedan. Gemensamt liv, söner, barnbarn.

 

”Mannen hennes”, kärbo, sambo, särbo, är död sedan snart tre år. Officiellt levde de tillsammans ungefär tio år efter bådas skilsmässor. De har en lång annan historia, de senaste åren ”av och på” på grund av hennes svek och spelmissbruk, som också kostade hans pengar och tillit … Den sista dagen han levde pratade de kort i telefon ett par timmar före den andra infarkt som blev hans död. På morgonen samma dag hade han ringt henne och frågade efter telefon till ambulans. Hon fick tag på hans söner så att de kunde besöka honom, själv var hon för långt borta. När han var död skrev hon om saknad och längtan, om kärlek och bristande tillit, om ömsesidigt behov av den andra under de år de inte fanns eller fanns sporadiskt för varandra. Hon skrev.

 

En son av tre är död, han dog för snart fem år sedan, i en bilolycka ute på landet där han och fd maken bodde tillsammans. Sonen kämpade med sin alkoholism. Och var nykter när olyckan hände. Bilen rullade ner från backen vid sommarhuset och krossade honom mot en tall. ”Det här går inte att linda in, Mats är svårt skadad” var fd makens/pappans ord när han ringde henne. De, hans bröder med hustru och söner, hans fd hustru och dotter, alla möttes på sjukhuset. Mats var död, hade barmhärtigt nog avlidit omedelbart, han var kall när hon smekte honom. Han var fri. Bara hon och hans pappa såg honom, de andra ville/orkade inte. Hon skrev.

Mitten:

Hon har precis fått ett manus antaget, har förlagsavtal och vet just inte vad alltihop innebär. Boken handlar om hennes spelberoende och spelmissbruk, och ska komma till hösten. Texterna skrevs under de fyra år som var de djävligaste hittills i hennes liv, och ska bearbetas av henne och en redaktör. Nu ska texterna bli allas egendom, allas som vill läsa. Skrämmande och bra. Kan kanske få någon att låta bli att börja spela, trots all lockande spelreklam.

Fotografering porträtt och helfigur, om tre veckor – vad ska hon ha på sig? Hon har dåligt med passande kläder. Ska hon le eller låta bli? Håret? Syns de trasiga naglarna? Och alla hennes rynkor och skrynklor. Hur gör man?

Har hon något svar på frågor som ”hur kom det sig att…?”, ”hur kunde du”, ”hur hade ni det innan”? Får hon vara glad att hon inte är fast i missbruket längre? Kan hon göra troligt att det faktiskt var skrivandet som hjälpte henne att ta sitt liv tillbaka? (Och stödet från familj och trogna vänner.) Återfallen, ska de döljas eller bekännas? Skammen, är hon så fri från den som hon försöker få sig att tro? Skulderna tar Kronofogdens skuldsanering hand om, i oktober avslutas den femåriga processen – vad det nu innebär i praktiken. Det som återstod av pengaskulder var sådana lån som hon inte ens skäms för att hon fick beviljade. Då, när hon var spelgalen.

Och varifrån kom egentligen Agnes, som nu varit hennes alter ego några år, i bloggen till exempel. Ibland är det ”jag” som skriver, ibland Agnes. Ingen distinkt skillnad på skriverierna, bara möjligen lite olika perspektiv. Förmodligen bara mera av samma. Att en sondotter till mannen hennes heter Agnes har inte med saken att göra, mer än att hon så länge hon fick gillade sondottern.

Numera finns ingen kontakt med den släkten, den bröts när hennes svek och spelande blev allmänt känt. Äldste sonen till mannen hennes ringde och berättade om pappans död först dagen efter, det var det sista samtalet. Hon gick trots allt på begravningen när hon letat fram annonsen på nätet, i sällskap med vän, systrar och son med sonhustru. Plus en röd pion och en granruska att lägga på hans cowboy-kista. Hon neg inte inför kistan, det gjorde hans fd hustru. Släkten såg inte Agnes, men hon såg dem, ena sonen fick en blick som enbart sa ”jag är här”, en sondotter tuggade tuggummi och hade farfars hårspänne i sitt långa hår. Det liknade spännet Agnes själv bar den dagen, han har gjort båda.

Veckan före sin död hade han födelsedagskalas för släkt och vänner. Agnes valde att inte vara där, men hade bistått med städning och diverse inför festen. Lånat ut pajformar och lite annat. Hon skulle ha åkt dit och städat efter festen, när han ringde och ville veta numret till ambulans. Städning och pajformar fick någon annan ta hand om, hon slapp. Det händer att hon letar efter just de formarna i sina skåp, tills hon kommer ihåg.

 

Slutet:

Kan hon förlika sig med att de här åren i slutet av hennes liv kanske inte intresserar någon annan? Hon tror nog att några läser hennes bok av nyfikenhet, de som vill veta vad som hände med henne och honom. De som tror att de redan vet. De som kände någon av dem en gång.

Kan hon få sig att acceptera om ingen vill älska den hon är idag, 77 år, gråhårig både här och där och skrynklig rumpa. Hon har ingen katt längre, men är fodervärd åt en krävande 11-årig cockerdam med envisa vanor. Hon har förmodligen själv också envisa vanor, till exempel krav på ensamhet i tänkbar tvåsamhet. Hon behöver sig själv, bara sig själv, ibland.

person holding pink paint bucket pouring on black container

Photo by rawpixel.com on Pexels.com

Hon vill fortfarande älska och älskas, vill smeka och smekas, bli bokstavligt hänryckt, igen. Mannen hennes skämde bort henne. Finns hans like som ändå är en annan människa? Kan hon som är sig själv, igen, lära sig leva i en obekant relation? Kan hon åter skapa den tillit som kärlek kräver? Och leva så länge hon får, med den sorg kärleken skapar? Picasso tillskrivs uttrycket ”det är aldrig för sent att ha en lycklig barndom” – är det för sent för Agnes att ha ett lyckligt liv?

 

 

Publicerat i Uncategorized | 10 kommentarer

Pigghaj hallå

Nu har vi ätit Skärgårdssoppa med torskrygg, god ost som efterrätt. Längtar efter ”riktig” fisksoppa, gärna med pigghaj som bas, Nordsjöål kallades den förr i Sverige. Men numera finns ingen pigghaj i de fiskdiskar Agnes träffar på. Vart har den tagit vägen? Utrotad är den väl inte, heter kanske något annat och är inkluderad i något annat.

När hon kollar är den tydligen utrotningshotad, har minskat med upp till 95 procent i svenska vatten sedan 80-talet… Varför? Oreglerat fiske tycks vara främsta orsaken. Hon saknar den.

Färsk fisk – igår fanns kolja på ICA, men den lockar henne inte, hon vet inte varför. Strömmingsfilé som såg trött ut, à 80 kr per kg. Nej. Gädda fick hon nog av som barn, abborre har hon för sig att hon vill fånga själv, tonfisk nej, hälleflundra för dyr. Det blev en ”färskkokt” krabba i stället, vid namn Hansons – men vad i all världen innebär färskkokt? Att krabban inte varit fryst före kokningen? Har andra krabbor varit det? Återstår att äta krabban, inte idag, men kanske i morgon. Med hemgjort hovmästarsås till. Bedömning återstår.

rocks animal crab creature

Photo by Pixabay on Pexels.com

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Gammal tant…

Gammal tant gör så gott hon kan… Dansar f-n så sällan. Inte ens ensam.

Inte är hon lika sorgligt rolig heller som Hasse Alfredson ofta var. Hon klämmer ur sig ord, skriver utan att ha klart för sig vad eller varför. Tittar på småfåglarna som nog är glada åt hennes solrosfrön nu. Och morrar invärtes över snön som är tillbaka…

Hon lääängtar efter vår och värme, blommor i rabatter överallt, tulpaner till rimliga priser. Helst skulle hon vilja vara någon annanstans än i Sverige så här års, eller för den delen perioden november – mars. Men det är hon inte. Just nu eldar hon i vedspisen för att hålla värmen i köket. Fd maken sitter och halvslumrar på en stol, hon är förundrad över att han lyckas hålla balansen.

Molly har befriats från snöbollar och ligger nu bredvid Agnes stol, nöjd med att vara inomhus igen. Själv tänker hon på sin höjd gå till soptunnan med soppåsen som än så länge står på trappen.

Hon borde ha köpt blomjord igår, men glömde. Pelargonen i köksfönstret är frodig och grön, men behöver planteras om. Och den kravliga lilla kaktusen behöver få ny kraft för att kanske till och med blomma. Den är vad som återstår av den stora arvekaktus mannen hennes hade. Pelargonerna i källaren har förmodligen dött under vintern, hon har inte kollat. De lär hamna i komposten så småningom. Det får bli nya när det väl går att ställa ut blommor utan risk för snö och kyla.

Snö, hund, fågelfrö och blommor, fd maken som är alltför trött numera, sopor på trappen. En kort sammanfattning av dagens centrala ämnen. Det blir ingen dans idag heller. Nu ska hon njuta av Julian Barnes´ ord i boken Citronbordet. Hans språk är mycket njutbart, också i översättning av Andreas Vesterlund. Utgiven på förlaget Bakhåll – ett förlagsnamn som lockar till googling.

20190303_130749

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Siffror, siffror och åter siffror

Agnes har bäddat rent, dammsugit (hundhår överallt), torkat golv, tömt askhinken och tagit in ved. Hon kom ihåg att sätta ut soptunnan igår kväll, den är därmed tömd den också. Vedspisen brinner, lite kyligare ute idag. Molly är ute med nosen i backen hela tiden, här är härligt många dofter av både det ena och det andra. Nu ligger hela fredagen framför både Molly, Agnes och fd maken.

En fredag som ägnades åt bokföring, uträkningar hit och dit, förundran över att kostnaderna i fjol var så mycket lägre än året före (inte bra, eftersom intäkterna ökat…). Alltid är det något – och som vanligt ska momsen betalas in i maj. De pengarna ligger inte direkt och väntar på att få betalas till Skatteverket. Nu är Agnes utmattad, och då har hon ändå ännu inte gett sig på att fylla i alla bilagor etc till deklarationen. Hon behöver vila den för ögonblicket utslitna hjärnan.

photo of head bust print artwork

Photo by meo on Pexels.com

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Leka katastrof

Hundmaten är lastad på bil, utkörning påbörjad. Teknikens under och Postnords app. Om allt fungerar som det ska, är alla tolv kilona utanför dörren ”före klockan 4”. Hoppas tidigare, måste googla Veddesta, utkörningsstart. Barkarby tydligen, inte långt från Sumpan.

Nyss läste jag om rekommendationen att ”leka katastrof”, dvs låtsas långt elavbrott, inget vatten varken i kran eller toa, ingen mat i butikerna, noll kyl och frys, inga telefoner eller något internet som fungerar, kortbetalningar inte heller. Experten tyckte att man skulle ha ”ett par tusen kontant i små valörer” ifall att… Och hinkar med vatten som pumpats varifrån?

Världen är absurd.

Om jag lekte katastrof skulle jag inte veta att hundmaten är på väg. Leveransen skulle förmodligen inte alls komma iväg i brist på drivmedel. Om bilen ändå komme hit, skulle ingen komma in i porten – eller skulle portlåset låsas upp när det inte fanns någon el? Någon radio som klarar sig utan el har jag inte. Kan därmed inte få katastroftips via Sveriges Radio P4.

Klimatexperter hävdar att vi har max tio år på oss. Att göra vad då? Sluta flyga och sluta äta kött?

Min klimatfientliga konsumtion är antagligen inte stor (har inte räknat), flygresorna är mycket sällsynta. Vin och gin flyger kanske till Systembolaget, vad vet jag. Tåg åker jag aldrig nu för tiden. Kör bil, drivmedel ungefär tusen kronor i månaden.

Äter fortfarande kött, mera sällan numera. Fisk, laxen sägs ha varit i Kina och vänt? Strömming några gånger per år, såvitt jag vet är den fortfarande svenskfångad. Importerar inte själv mina apelsiner per tåg. Avocado har länge varit för dyr. Svenska ägg, svenska havregryn, svensk mjölk (som idag transporteras skamligt långt inom landet). Mjölken tar dessutom omvägen om kossor, som påstås vara mycket klimatfientliga. Huset jag hyr är eluppvärmt, snålt inställt. Vedeldar i köket (skadligt för klimatet).

Vänner får klimatfrossa och försöker räkna sig fram till mera klimatvänlig konsumtion av allt. Det är inte enkelt. Men hundmaten kom nyss till min dörr.

red yellow and black bouy on body of water during daytime

Photo by Lum3n.com on Pexels.com

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer