Släpp käkarna loss

adult black pug

Photo by Charles on Pexels.com

Regnar fortfarande. Molly ligger på tork bredvid min fåtölj. En aning ljusare är det nog, om jag ser efter ordentligt. Och det blåser hej vilt.

Morgonens melankoli vill inte dra sig tillbaka. Jag försöker läsa, försöker lösa sudoku, kollar energilöst på FB, städar skrivbordet. Hjälper just inte annat än för en kort stund. Mangomuffins duger som distraktion medan du äter dem (ja, två), och går fort över. Idag handlar visst det mesta om att komma ihåg att slappna av i käkarna, andas och skriva. Garderoben har jag städat, vilket bara innebär att långärmat ligger för sig, kortärmat för sig och resten annanstans. På golvet står fortfarande en stor påse med kattsand. Dags att slänga den. Det som kan hänga hänger i garderoben. Trosor och strumpor ligger i bokhylleskåpet. Bakom dörr.

Syrrans inlandsbaneresa var inte förrän i början av juni – jag och datum blir lätt fel. Vet i alla fall att äldste sonen far iväg i morgon på en vecka. Han får fira sin födelsedag borta.

Soppåsen ligger ute på trappen för att bäras ner till soptunnan. Solen, ja det måste vara solen, tittar fram ett ögonblick. Och försvinner.

”Släpp käkarna loss…”.

Kanske är det en bra idé att plocka fram Agnes ur de interna gömmorna. Hon kanske kan få Margareta att sluta älta sitt (o)humör, och se något positivt någonstans. Agnes – vad säger du om att komma hit? Vill du vara med? Retas, skoja, tala om något allvarligt, ställa kloka och svårbesvarade frågor? Nää, hon har ingen lust hon heller. Då är det väl så. Just nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Krånglig melankoli

Livet då, med mannen min och efter mannen min, före hans död. Det livet tränger sig på just nu. Delar av det drömmer jag om nätterna, minns och gläds, minns och sörjer. Samtidigt har jag ett liv också nu, varje dag. Utan mannen min, men med omsorg om mig, fd maken och Molly. En liten värld som ändå kräver sitt. De levande sönerna får klara sig på egen hand. Mats pratar jag med, på något sätt, varje dag.

Ofta behöver jag något jag inte har här. Det jag saknar finns antingen i fd makens lägenhet i stan, eller hemma hos mig. Just nu vill jag ha skrivaren här, och den i Sumpan är lättare än min. Å andra sidan finns hela mitt utskrivna manus därhemma, jag behöver det också för att få överblick just nu. Och på tisdag ska Molly bli av med sin långhåriga päls, det måste också in i logistiken. Livet är krångligt.

Fysisk, rumslig ensamhet behöver jag också, för att kanske få gjort det jag må göra med manuset. Lättare att skriva än åstadkomma. Den andra sortens ensamhet, den inre, är med mig utan att jag gör något. Som alltid, en ständigt närvarande och oomkullrunkelig grund för min tillvaro. Kanske allas.

Vill inte tända en lampa mitt på förmiddagen, men börjar inse att den skulle göra tjänst. Lite artificiellt ljus kanske får melankolin att flytta på sig. Mangomuffins och kaffe fungerar förmodligen också. Måste testa. Nu.

blur clean clear close up

Photo by Pixabay on Pexels.com

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mangomuffins

Lördag förmiddag, mulet och blåsigt. Molly vill inte gå ut mer än nödvändigt. Inte jag heller. Men jag borde ta in tvätten innan det regnar igen, den får torka färdigt inomhus. Och kanske baka muffins, med mangobitar i om jag tar fram sådana ur frysen. Gjort. Muffins också.

Läste ut Orkney (av Amy Sackville) igår kväll, en sorgsen och sorglig bok, vacker. Bibblan nästa, när muffinsarna är klara. Meröppet är suveränt. Mangomuffins också. Nu har vi fikat och jag har ett antal än så länge förmodat läsbara böcker invid min fåtölj.

Det är redan söndag, med välbehövligt regn. Eftersom vi har förtidsröstat nere i byn behöver vi inte gå ut över huvud taget idag. Känns så just nu, en inomhusdag i värmen. Lite Keso med svart vinbärssylt till frukost, bröd slutar jag allt mera med. Te vill jag fortfarande ha. Kaffet får vänta till fram på förmiddagen, och det är snart ser jag när jag slänger ett öga på klockan. Vart tar tiden vägen?

Har skummat media och FB. Påven lär ha jämfört abort med beställningsmord. KD spelade ”Alabama” före partilederskans tal. Och Åkesson och Björklund var likadant klädda i mörkblå skjorta och chinos – möjligen inte någon anmärkningsvärt originell klädsel… Nederländerna har sagt nej till högerextremism i någon form, jag läste bara rubriken. Trots allt tjafs, och sverigedemokratiskt tafsande, blir det intressant att småningom ta del av valresultatet.

Sover dåligt om nätterna, drömmer och glömmer. Pratar med mig för att få mig ur sängen när det är dags för Molly att gå ut. Därefter är det ju lika bra att stanna kvar uppe, så då börjar frukostförberedelserna. Äggkokning till fd maken, etcetera. Viktigt med rutiner numera för hans del, några nyheter eller kreativitet finns det inte utrymme för längre. Samma sorts bröd varje morgon, samma påläggskorv, samma marmelad. Morgonpillren, varefter kvällspillren ska läggas i mosters lilla saltkar som fungerar som pillerburk för de piller som ska ätas. Övriga ligger i dosetten, som fylls på för två veckor varje söndag. Senare idag alltså. Senare ska jag också komma fram till vad som ska ätas till middag…

food knife fresh fruits

Photo by Pixabay on Pexels.com

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Orkney

Agnes smörjer in händerna. De blir inte vackrare för det, men en aning mjukare, inte så torra.

Nu har hon löst både Svenskans och DNs supersvåra sudoku, flera ids hon inte leta efter. Vad återstår då, när den enda bok hon möjligen vill läsa är Cullberg/Sahlins ”Märta och Hjalmar Söderberg – en äktenskapskatastrof”, Oates´ ”Änkans bok”, Keyes´ ”Hemligheten på Mercy Close”, eller ”Orkney” av Amy Sackville. Samtliga innebär att hon behöver ta sig över någon sorts motstånd. Ingen av dem skriker ”läs mig”. I morgon är det nog dags för biblioteket i byn igen.

Fd maken kan titta på och lyssna till teve igen. Vad som var fel med hörlurar och teveljud, och hur det gick till när allt åter fungerade, har ingen av dem begripit. De får nöja sig med att. Hans lyssnande innebär att Agnes kan plocka ur sina hörapparater, hon behöver inte höra något just nu. Och det är skönt, den totala tystnaden som omger henne utan hörselhjälpmedel är vilsam och lugnande, när hon kan välja den. Ungefär som ensamheten. Just nu längtar hon efter sin ensamhet, den som tar sig uttryck i att ingen mer än hon vill att hon ska göra något. Att det bara är hon som bestämmer vad som ska ske. Hon skulle behöva den sortens ensamhet just nu, utan fd maken och utan Molly, för att jobba vidare med att redigera sitt manus.

Det får nog trots allt bli ”Orkney” som kvällsläsning om en stund. Om inte annat så är den boken i hanterligt sängformat.

long exposure photography of a lighthouse

Photo by Denis Lomme on Pexels.com

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ostron

Blåbärssylten satt kvar i mallen, nu är den borta.

Agnes har fått bekräftat att Molly blir rakad på tisdag. Det är hon glad för, vad Molly tycker om saken lär visa sig. Klorna klipptes idag, och bada henne kan Agnes göra själv (samtidigt som hon själv duschar). Torka Molly går fort om det är så varmt som nu och hon är av med det mesta av lockarna. Det visar sig också.

Ibland handlar livet enbart om att ta det lugnt, låta det som händer ske, ge sjutton i att uppröra sig, andas och inse att det går nog ännu ett tåg. Ännu någon dag med nya beslut och möjligheter, ännu ett ögonblick av tänkbar nåd eller motsatsen. Just nu handlar det om att Molly blir av med sin vinterpäls. Det är bra (själv borde hon klippa håret, men det får vänta till nästa vända in till stan).

Förvaltaren på gården där hon bor har lovat att tömma brevlådan, så att inget förstörs av eventuellt regn innan hon kommer dit igen. Tack. Hon har flera möjligen läsbara böcker från biblioteket bredvid datorn, ett manus i datorn som ska gås igenom vad gäller ändringar, ett annat manus som hon är betrodd att skriva in sina ändringar i direkt. Hennes eget manus ligger hos redaktören som väl återkommer så snart hen kan…

För ögonblicket är Agnes väldigt trött på att tvätta, tänka ut mat för dagen, se till att det finns hemma som behövs, och laga till det hela. Hon skulle vilja sätta sig vid ett bord där någon annan lagat maten. Det är länge sedan nu, tre år sedan mannen hennes ofta lagade deras måltider. Eller öppnade ostronen. En gång har hon själv öppnat ostron sedan han dog, de blev skräpigare än förr, men det gick och de smakade bra. Ändå är det något med ostron, de ska inte ätas i ensamhet. De kräver ett kärleksfullt sällskap, eller åtminstone sällskap för att smaka som bäst.

Vår, ljuvligheter av värme, blomster och nytt liv. Vår de senaste fem åren har också inneburit död, sorg och saknad, begravningar, ensamhet och annat som inte varit direkt glädjefyllt. Deras son dog för fem år sedan, en god vän så totalt oväntat och lika orimligt som sonen, för fyra år sedan och så mannen hennes för tre år sedan. Hon vet, inser och förstår (kanske) att hon själv är så gammal att det är rimligt att omges av flera döda än levande. Ändå var det enbart mannen hennes som ”hade åldern inne för att dö”. Och han visste det, och sade det själv samma kväll som han dog.

Men Mats och vännen var för unga, de borde ha fått fortsätta sina liv, fått fortsätta att göra det bästa de kunde av de liven. De fick inte det. Eller så gjorde de vad de kunde och det räckte inte. Spelar ingen roll, de är döda. Och alla finns de ”bortom nära”.

2015-01-15 18.40.02

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Muckle Flugga

Nyss läste Agnes en bok som hon slutade läsa. Den gjorde för ont, av oklara anledningar. ”Orkney” av Amy Sackville, på engelska. Läs själv. Till Orkeny-öarna (eller Shetland) vill jag fara någon gång i livet.

Skärgårdssoppa (Kelda) med bra räkor, plus ost och kanske melon (den väntar på skärbrädan ifall att). Middagen. Solen lyser fortfarande, Molly har kommit hem efter kort utflykt, fd maken diskar.

Livet är vackert, världen är det också för många av oss. Inte för alla. Inte för de som skickas härifrån till Afghanistan, inte för barn som skiljs från sin mamma, inte för de som länge får vänta på besked om uppehållstillstånd. Men för oss andra, som lagom friska, lagom svenska, lagom gamla och lagom rika/fattiga – så är världen vacker. Fortfarande kan den inge hopp, ännu kan även Agnes få för sig att mycket är möjligt, om än inte allt. Men mera än när hon är ledsen och inte vill någonting alls. Om hon bara kommer ihåg att andas, och att mantra om nätterna när hon vaknar utan att omedelbart kunna somna om. Om hon bara inser att varje ögonblick har sin fröjd, att varje hennes andetag är ännu en stund, ett ögonblick av liv. Om bara.

Hon använder orden för att fortsätta, orden gör henne gott, de får henne att vilja någon mera, något annat – något hon ännu inte känner till. Fingrarna gör så gott de kan, men ännu fattas henne de ultimata (?) orden. Den som ska tala om för henne att just de är de hon saknat, alltid. Att nu är de här, hennes ord. Hennes – och alla andras. Allas våra ord är allas, ingens ord är unika, de har alla uttalats eller skrivits eller tänkts eller önskats förut. Av någon, av dig, av Agnes.

En gång för länge sedan läste Agnes korrektur på en bok om Muckle Flugga. Hasse Alfredsson och Kim Meurling, ”Bästa vägen till Muckle Flugga”. Namnet på ön bland Shetlandsöarna har fastnat i hennes minne. Om inte Orkney så dit, vill hon. Nu har hon beställt den boken på Bokbörsen, hon har nog saknat den länge. Hon hoppas den håller för omläsning.

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vacker solgul stig

Agnes trodde det var blåbärssylt i den blå burken, det var svarta vinbär. Inte fel det heller till morgonens lilla Keso-portion. Nu te.

Har bytt batterier i de trilskande hörlurarna, så att vi vet att de åtminstone fungerar. Nu återstår bara resten… Men än tänker inte Agnes sätta på teven och försöka få ljud i lurarna, det får vänta några timmar. Först lite lugn och ro inför dagen, som är strålande vacker och solig. Tekoppen får följa med ut.

Ett par timmar senare åker Molly och Agnes in till Gustavsberg för att kolla om hunden kan rakas någonstans – så icke. Men hon fick klorna klippta i alla fall, och i byns hund- och kattaffär kanske man kan bistå, om det ”inte krävs att det ska vara perfekt”. Det gör det inte. Kanske kan vi få hjälp där nästa vecka. Passade på att ladda upp böcker från biblioteket också, och slänga alla de förpackningar som samlas på en vecka, även i det här lilla hushållet.

Nu är vi tillbaka i huset, Agnes och fd maken har fikat och Molly har druckit massor av vatten, det var varmt i bilen även om fönstren var vidöppna. Det är ännu en ljuvlig dag, en dag att glädjas åt, en dag att sitta i skuggan och vara precis perfekt varm i shorts och linne.

Maskrosorna på stigen från huset ner till vägen lyser solgula, en underskattad skönhet. De får stå där. Engelska ”dandelions” är ett vackrare namn än det svenska…

flowers summer yellow plant

Photo by Pixabay on Pexels.com

 

 

 

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar