beskrivarblogg

Söndag, vid halv tvåtiden – hemma igen efter tre timmar ute. Pratade med Palmyra i morse, hon var orolig över att England med flera kanske ska skicka soldater till Ryssland, även om hon inte riktigt trodde på det. En fredsbevarande styrka. Vi enades om att världen är farlig just nu, och att det inte är mycket vi kan göra åt det. Annat än protestera på de sätt vi hittar.

Två cortados, och en caña med Martti på hemvägen. En stunds prat, en stunds tystnad. Har lärt mig (som svar på direkt fråga) att han jobbat/jobbar med maskiner för SKF i Tyskland, och nu väntar på att få besked om han kan lämna med avgångsvederlag, eller inte. Resorna världen över har skett som semester, inte i jobbet, vilket jag trodde. Han vill helst inte jobba mera, men blir kanske tvungen. Har fyra år kvar till vanlig pension, som inte kommer att hålla honom med det liv han lever idag. Han behöver hitta billigare boende, men det är ingen idé att leta innan han vet mera om hur det blir framöver. Tror dock att han bestämt sig för att Puerto är hans plats i livet. Frankfurt och någonstans därutanför i Tyskland låter inte som något han önskar, även om han har bröder och en syster där. Hans mamma dog för några år sedan, hon var nog den som höll honom kvar i kontakten med Tyskland.

8 300 steg blev det idag – när jag gick funderade jag på när jag senast gick, utan att det var jobbigt, utan att något av knäna ville lägga av någon gång, utan att jag kom hem trött i kroppen. Länge sedan, minns nog inte ens hur det kändes. Idag talar min kropp om för mig vad den orkar och kan – och definitivt vad den inte vill vara med om. Ännu något att utforska i åldrandet, där mycket har varit okänt och oväntat. Mycket sådant återstår säkert, om livet fortsätter.

Har använt en timme av mitt pågående liv till att kolla nätet – blev påmind om den franska demi-monde vars lägenhet återfanns 2010. Då hade den stått som hon lämnade den. Hennes liv har tydligen inspirerat till feelgood-format och bok. Marthe de Florian är namnet på kvinnan, vad bok och författare heter har jag glömt. Googla. Spännande kvinna, som dog 1939.

Nu lunch, två hårda mackor med gårdagens trista fisksallad, kryddad efter förmåga. Den är snart slut. Klockan är kvart i tre.

Läser oengagerat i Hiasen´s bok Double Whammy – om basset-fiskande fuskare och motvillig privatdetektiv, ex-fotograf. Tja, är hittills mitt omdöme. Bättre än Kindle-fantasy dock.

Skickar 50 kr till Anneli Wester i Nepal – swish +46 73 7846 2752, hon använder inkomna medel väl. Inga sjuka taxar som tillhör någon svensk kändis, och samlar in 90 000 kronor – här är det ännu levande, behövande, människor, unga och gamla, många sjuka eller beroendesjuka, barn som lever på sophögar, noll sociala hjälpinstanser. Anneli är värd allt stöd i sitt frivilliga arbete. Skicka något, behöver inte vara mycket.

Svenska Kyrkan i utlandet skulle ha stor glädje och goodwill av att bistå Anneli, och även använda hennes kunskaper och erfarenheter – både de personliga och av livet i Nepal. Jag beundrar hennes kraft, hennes mod och hennes generositet – och gillar hennes berättelser om livet i Kathmandu. Kolla på Facebook, också om du inte gillar Facebook.

Jag vann just wordfeud – syrran hade visserligen drygt 20 poäng mera än jag, men när vi bara hade varsin bokstav kvar och hon hade ett z, så gav hon mig segern. Jag hade ett d… Tror inte jag vunnit en enda gång med flera poäng än syster min, det vill säga, vunnit ”på riktigt”. Det ser jag fram emot.

Det är 22 grader och sol utanför fönstren. Jag är nöjd att vara inomhus i lagom temperatur, att sitta på terrassen och sola är inget för mig. Och bevare mig för att ligga i sanden, på stranden, och försöka ta sig upp och fortfarande kunna gå efter några dötrista soltimmar. Kan jag inte tänka mig. Jag ÄR gammal. Fast när det gäller solbadande har jag nog alltid varit gammal. Har varken hy eller tålamod.

Några av klipporna bortöver i havet ser ut som om två ljushyade människor klamrar sig fast vid varandra. Det ÄR stenar, bara i en ljusare nyans än övriga svarta vulkanklippor – och med dåliga ögon/glasögon ser de otäckt mänskliga ut. Jag borde ha lärt mig det vid det här laget.

Oj, vad jag kommer att sakna havet. Snart. Får sitta på bänken nere vid badhuset vid Addarn och glo. Vatten är det ju i alla fall, men inte levande på samma sätt. Levande dock. Och badbart, bara stegen kommer i sjön. Inga avlopp rakt ut i sjön. Har mejlat förvaltaren därhemma idag om att sätta på värmen i huset tills jag kommer.

Nu återstår att mejla/what´s appa mäklaren här, Miguel – och ge honom mina bankuppgifter för återbetalning av min deposit så småningom. Och berätta att jag lämnar huset den 29 mars på morgonen, att Asia bokar taxi åt mig till busstationen. Och att jag kommer tillbaka om möjligt, i augusti för bokning.

Jag ska förstås också städa ordentligt innan jag lämnar, men det får vänta till fredagskvällen innan. Har redan pratat med Asia om att hon gör vad hon vill med det jag lämnar kvar.

Klockan är fem, en söndagseftermiddag i Puerto. Karnevalen tror jag slutade igår, efter att ha flyttats fram en vecka på grund av (förmodat) regn. Som inte kom. Har sett bilder på Facebook, och är fortsatt tacksam att jag slipper närvara.

Det jag saknar här – förutom en ugn att laga mat i – är en skön fåtölj att sitta och läsa i. Soffan är inte bekväm, stolen jag sitter på med min sittdyna, vid skrivbordet och datorn, är inte heller skön, länge. Får duga – för 850 Euro i månaden. Två och en halv gång så mycket som jag samtidigt betalar i hyra därhemma. Borde kanske leta billigare boende även jag, men gillar Punta Brava, Asia och mäklaren Miguel.

Ibland är det påfrestande att se hur människor beter sig i havet – just nu en familj med små barn, där pappan håller i det minsta barnet, men två andra får klara sig själva. Och gör det, än så länge – men utan att riktigt verka förstå hur starka vågor och ström kan vara. Jag tittar inte, väljer att se på havet bortanför de här turisterna. Minns hur jag själv åkte på öronen i en liten pool i La Caleta de Interian första gången jag var här på Teneriffa, och inte visste någonting om vågor och hav.

Oj, så skönt att veta att jag blir mött av äldste sonen, som parkerar lite speciellt på Arlanda, när jag kommer hem. Tror jag kommer ihåg var och hur. Och min bil verkar kunna fungera – även om sonen tyckte att jag nog borde se till den lite bättre… Jag kan bara instämma, är totalt okunnig som bilägare, och har inte öron att höra när saker behöver bytas ut. Nu har han och sonsonen fått bilen i skick som förhoppningsvis går igenom besiktningen. Och gör att jag slipper samtal och meddelanden med frågor om bilen är (även defekt) till salu…

Tror inte att de mina förstår hur sånt här krångel kan uppta min hjärna. Nu är jag lättad, jag vet att jag slipper stök på Arlanda, och tror att jag kan köra hem dagen efter landning, i min bil. Utan att oroa mig för att ha en bil med körförbud. Tack igen, son och sonson. Innan jag åker tillbaka hit i höst ska jag själv besiktiga bilen, och ta reda på vad som behöver hanteras. Även om bara ett halvår gått sedan förra besiktningen.

Nu släpper jag tankarna på bilen och allt som hör dit. Än tror jag mig om att kunna köra, och så länge jag bor där jag bor, behöver jag bil.  

Läser Hiasen´s bok om bass-fiske och lurendrejerier, Double Whammy. Har gillat de böcker av författaren jag hittills läst, är kanske inte väldigt intresserad av bass-fiske, men okej. So far. Klockan är fyra, bacon stekt och lagt att släppa fett, champinjoner, vitlök och paprika dito. Pastan väntar.

Igår lyckades jag tvätta den där lilla konstiga mattan/handduken som ska ligga på golvet nära duschkaret. Tillsammans med min illgröna klänning. Nu är det mera som är, inte illgrönt, men grönare. Tror inte det spelar stor roll.

Har nu ätit min middag – och den var god. Carbonara-variant. Har diskat. Fönstren är fortfarande öppna, och det är skönt.

Klockan är snart sex. Kanske är det idag det är en parad, en karneval, i Puerto. Bryr mig inte mycket om sådant, mest glad att slippa både höra och trängas. 

Har pratat med syrran, hon som åker till Cypern i maj. Två veckor, till vår gemensamma vän Lena, som flyttar till annan lägenhet i Nicosia, och även tillbringar några dagar med vänner i norra delen av ön. Glad att hon får lite semester.

Oroar mig att många verkar var sjuka i Sverige. Hosta, influensa, och annat. Vill inte komma hem och bli sjuk. Syrran fick kortison för sin hosta, och det hjälpte. Nu ska hon få röntga lungorna för att få besked om hur de är. Sjukvård i Sverige är bra – när den fungerar. Alltför ofta gör den inte det, vårdcentralerna har för mycket att göra och allt hinns inte med. Tacksam att jag veterligt är frisk (frånsett öron, ögon och tänder). Inget som vårdcentralen hanterar.

Vaknar till en söndag med 19 grader och ”mestadels klart” klockan nio. Utanför mitt fönster ser det mest molnigt ut, men det går nog över. Jag ska klä på mig efter frukosten, och gå ut och kolla.

Det här kanske blev en sk blodmåne, den lyste mycket kraftigt och jag sov gott

Fredagskväll, mörkt utanför fönstren. Varmt, 16 grader enligt mobilen. Känns varmare när jag hänger ut genom fönstret. Tror aldrig jag vänjer mig vid att det blir svart därute så fort. Hinner aldrig riktigt med. Spelar ingen roll.

Godissugen, men har inte hittat något gott godis här. Annat än den där kolan som kostade mig en ”temporary crown” och en tämligen dryg tusenlapp. Så den påsen får stå kvar i hyllan. Bakverken här är för söta, blir besviken varje gång jag tror jag hittat något mindre sött. Frukt, ja, det äter jag – idag tre mandariner om jag minns rätt. Plommonen får nog ligga till sig några dagar.

Om mina ben vill ska jag gå uppför långa, långa backen och loppisen ovanför Dino däruppe. Får väl frekventera bänkarna som finns strategiskt placerade efter vägen upp – om de inte är upptagna. Flera än jag behöver ta igen sig. Där finns också marknad för grönt och frukt, fisk, kött, färdiglagad mat, serveringar. Och ”musik” av varierad sort, tacksam att jag kan stänga av hörapparaterna.

Ibland är alla bord upptagna av glada resesällskap som skålar i cava. Ibland går det lugnare till, och då kan man hitta en plats och få en cortado eller något annat. Men det blir inte flera ostron där, den enda gång jag ätit några där, var det nog ett som inte var som det skulle. Jag mådde inte bra efteråt – även om det förstås gick över.

Kanske hittar jag någon bok som tål att läsas under hemresan, eller väntetiden på flygplatsen. Jag kommer dit tidigt på förmiddagen, eftersom det inte går någon buss härifrån i lämplig tid – och mitt plan går sen eftermiddag…

Det är syster mins tur att lägga ett wordfeud-ord. Jag har just hittat ett som ger många poäng, men det får tyvärr vänta. Och om det går som vanligt, så hittar hon ett sätt att klå mig. Men enbart med ord. Jag får förmodligen se vad hon hittar på i morgon bitti, hon är vaken senare än jag – och jag kanske tidigare än hon om morgnarna. Eller tidigare med mobilen och wordfeud.

En tanke – det här att spela wordfeud har varit viktigt när jag varit borta så här länge. Jag förstår väl att sonsonen någonstans tappade farten och inte har tid, med familj och jobb, och liten dotter. Men syrran har hängt med, och det uppskattar jag. Kanske har jag till och med lärt mig lite efter vägen, skillnaden i poäng när hon vinner är inte lika stor längre.

Klockan är halv nio, snart dags för en renbäddad säng. Och tack för idag, vem jag nu tackar.

Vaknade tidigt på lördagsmorgonen och gick ut tidigt, uppför långa backen efter min cortado, långsamt. In på marknaden – köpte champinjoner, paprikor, avocados, morötter, någon sorts sallad, en bok på engelska (oläst Hiasen),1 Euro, och en ofodrad jacka, 2 Euro. Det hela gick på ungefär 7 Euro. Gick ännu långsammare hemåt, och var hemma strax efter tolv.

Testar salladen på hårt bröd till lunch – verkar vara kokt vit fisk, morotsflagor, majonnäs, kanske crabsticks, ganska veligt kryddat. Med svartpeppar på blev det ätbart. Behöver inte köpa igen. En mandarin till efterrätt.   Provar jackan/kavajen, verkar hemsydd (saknar etiketter. Välsydd).

Varmt nu, 20 grader och sol. Svalare i morse, bara 16. Jag har gått 5 750 steg, känns som många fler. Genomsnitt i veckan 9 100 (trots att en dag gick bort i mätandet, eftersom jag glömde mobilen hemma). Bra, artrostränade också i morse. Nu behöver jag duscha.

Nu är det bara ytterligare en lördag kvar här, denna gången.

Middag idag blir (kanske) pasta med champinjoner och paprika, lök och vitlök, tomatsås och riven spansk ost. Kanske skivar jag den sista bockwursten i det hela. Eller ett par stekta brödskivor, bacon och ägg. Äter mig ur kyl och frys, ungefär som jag gjorde hemma innan jag åkte i oktober. Känns overkligt länge sedan. Jag har förmodligen inte gått ner ett uns i vikt, med alltför god mat, alltför många cañas och Dry Martinis. Men jag mår så mycket bättre, går så många flera steg, har inte lika ont. Blir stel och trött fortfarande, och hade ont i axlarna i natt. Behöver kanske göra något åt det också.

Syrran undrade häromsistens om jag blonderat håret. Svar nej, men kanske klor i duschvattnet gör att det blir mera gult än hemma. Eller så är det en synvilla. Vill definitivt inte ha gult hår. Ärver gärna min mammas vackra vita hår, och inte enbart hennes ådriga gamla händer…

Senare i eftermiddag ska jag ringa yngsta sonen för att höra hur han haft det denna första vecka på ny arbetsplats. Vet inte om han jobbar idag, eller är ledig, men vill inte störa honom på jobbet. Jag har pratat med mina födelsedagsvänner och gratulerat.

Nu är flera paragliders på ingång.

Försöker använda mina dyra progressiva glasögon, och slippa se dubbelt på långt håll. Fungerar inte bra. Men jag må erkänna att jag inte just använt dem, eftersom de inte är bekväma att röra sig med. Rädd att snubbla. Något behöver göras när jag är hemma igen, och jag behöver kolla hörapparaterna, och dito tänderna (efter spanskt tandläkeri). Och jag måste skaffa ny router, som jag minns det ville min gamla inte fungera när jag åkte.

Fönstret där jag sitter är vidöppet. Gardinen rör sig lite, jag både ser och hör havet. Det är fortfarande varmt och skönt, klockan två på eftermiddagen. En padelsimmare är i sjön, han som åtminstone för mina okunniga ögon ser ut att veta vad han gör. Han dyker rakt in vågorna och paddlar frenetiskt ut för att kunna komma upp på den där stora vågen. När han lyckas, åker han långt in mot stranden, och får jobba för att komma tillräckligt långt ut igen. Nu verkar han behöva ta igen sig på stranden.

En titt i skåpen visar att tomatsåsen inte finns där längre – så det blir nog pasta carbonara med bacon, stekta champinjoner och lite vitlök, riven ost och äggula. Men inte än. Flinar lite när jag kollar statistiken på bloggen – en post från 2 april 2017 som någon läst igår, talar om att jag även då skulle äta pasta carbonara…

Pratar med yngste sonen som är glad efter sin första vecka i nya sammahang. Han är ledig i  helgen. Och så ringer den äldste, och berättar att han och Albin (sonson) fixat bilen, och att den ska besiktigas innan jag kommer hem. Och Erik hämtar mig på Arlanda mitt i natten. Tacksam, lättad, glad – älskar mina söner och deras familjer.

Torsdagsmorgon, 17 grader klockan åtta. Blir runt 20, kanske regnskurar i eftermiddag. Halvklart nu. Jag har ätit min frukost, te, macka med ost, en avocado och havregrynsgröt med mjölk och äppelmos. Artrostränat dessförinnan. Nöjd så här långt.

Går upp till lilla butiken och köper två femliters dunkar vatten. Pratar en stund med Palmyra. Casa C stängt även idag. Liksom fiket vid kyrkan. Det får bli strandcaféet för en cortado, tar min linnerock på mig. Det var lite kyligt, men solen värmer.

Det gjorde den rejält, och jag var hemma igen redan kvart över tolv, gick ut strax efter nio. 8 250 steg idag, plus uppför backen och ner med vattnet i morse utan stegräknare. Känns i benen, de var trötta redan när jag började gå. Nu ska jag bara ta det lugnt, har middagen färdig sedan igår. Behöver inte göra någonting. Diskade gjorde jag i morse. Återstår att frosta av frysen, så får den duga tills jag åker hem. Klart, tog en stund.

Det här med att ha för mycket tid – och samtidigt veta att min framtid (vilket bokstavligt ord) är kortare än någonsin tillförne (vackert, oanvänt ord). Knepigt. Inte kan jag påstå att jag använder min tid till något konstruktivt, samhällsvänligt, viktigt för världen, eller för mig. Det gör jag inte, låter bara som hittills tiden gå som den gör, uträttar något litet här och där, bloggar… Min värld krymper, samtidigt som den har utvidgats till att omfatta Teneriffa och Puerto de la Cruz. Livet är spännande, ovisst, än så länge tämligen friskt och definitivt värt att leva.

Slänger tomma plastdunkar i därför avsedd container, även om jag då får gå uppför backen till ett stängt Casa C. Lägger som nyss en kofta jag inte behöver ta med mig hem – men som är okej – i påse bredvid sopcontainern närmare plazan. Kanske någon vill ha den. Min utslitna, fd svarta, långa linneklänning får följa med hem, jag kan inte skiljas från den (även om jag inte kan visa mig utanför väggarna i den heller).

Så här håller jag på.

Hela tiden ser jag på havet, noterar att vågorna är höga idag, har oklara begrepp om varför. Lite vind är det, kanske bidrar, eller tide? Borde ha tagit reda på mera om hur Atlanten här beter sig, men eftersom jag inte badar, så har jag inte brytt mig. Och när jag väl är hemma vid Addarn får jag bearbeta förvaltaren så att badstegen kommer i sjön, tidigt. Där är vågorna hanterliga även för mig.

Just nu sitter en metare på klipporna, där han undgår att bli blöt. Och mannen med färggranna sneakers och krog som inte är öppen, pysslar med sina bord. Målar, torkar av.  Gör dem färdiga för den turistsäsong som är på gång.

Ser en bild på Facebook av min vän Rose-Marie, som dog för femton år sedan. Hon var mig nära, dagmamma åt mina barn, granne och vän. Så fick hon ett nytt liv i Norrland, och flyttade. Levde och fick två döttrar, och dog. 2010 – då jag var så självupptagen av min egen ände på det liv jag kände till. Men jag fick fortsätta leva, hon fick det inte. Och bilden idag gick rakt in i mitt hjärta. Nu fick jag kontakt med hennes dotter Greta, och vi ska höra av varandra när jag är hemma igen. Tack Greta. Tack Rose-Marie. Tack till hela din familj. Du är stark i mitt minne.

Idag är det fredag, 16 grader vid åttatiden, halvklart. Jag kör en tvättmaskin och hoppas på torkväder. Rena lakan behöver torka på terrassen, får inte plats på torkställningen för småtvätt.

Putin säger nej till Trumps förslag. Vad händer nu?

Solen försöker ta sig igenom morgonens moln över bergen

Sol och 20 grader, kan bli 23-24 längre fram på onsdagen. Nu är klockan halv tio, frukosten är avklarad, titt på internet likaså. Börsen inte kul. Men jag har artrostränat och städat av golven nu på morgonen. Det känns bra.

Gick ut, utan mobil och därmed stegräknare. Ner till caféet längs stranden, Casa C är stängt, åtminstone på morgonen. Pratade lite med Palmyra, som kunde bekräfta att det gått bra igår för killarna som var dumma nog att ge sig ut i vågorna, och även för de som försökte rädda dem. Hennes niece hade berättat.

Promenad via Dino och inköp av fyra mandariner för 0,9 Euro. Hem. Det är för varmt att vara ute och gå idag. Bara mycket lätta moln på himlen, mörkare uppe över bergen. Kanske blir det regn i morgon eftermiddag, enligt mobilen. Har väl gått drygt 5 000 steg hittills, går kanske ut igen senare i eftermiddag. Pratar en stund med Karin i Danmark.

Gör soppa/gryta på de få morötter som inte möglat i sin plastpåse i kylen, några potatisar, röd och grön paprika, gul lök och vitlök, buljongtärningar och vatten. Lägger kanske i en bockwurst när det blir dags för middag. Möjligen väl varm mat en varm dag. Skrämmer ut en spindel genom fönstret, den ville jag inte ha inomhus. Är lite tveksam till kryp här.

Inga brädbadare i havet idag.

Klarar wordle på två försök. Syrran B har annat för sig, wordfeudar inte just nu. Klockan är snart ett.

Nu, när klockan är halv fem, har jag ätit min gryta – den var god. Räcker till en måltid i morgon också. Det blev ingen ytterligare promenad idag, nöjd med att vara hemma. Har pratat med syster K.

Nyss var fyra ynglingar med bräda på stranden, några i havet, nu har de dragit sig tillbaka. Klokt tänker jag efter gårdagens pådrag. Det är inte enbart vågorna som är farliga, strömmar också. Den som vill bada och surfa här måste veta hur. Och det gör inte ens de infödda, än mindre vi turister. Med dålig kvalitet dessutom på badvattnet i Atlanten, så behöver jag inte ha någon baddräkt med mig nästa resa.

Tänker nog testa att resa med enbart ”handbagage”, ingen stor incheckad resväska som är tung att manövrera. Och vänta på. Inser att det jag behöver är mindre än jag tror, och om jag saknar något kan jag köpa det där jag är. ”Laundry sheets” t ex, har nog ett sådant kvarlämnat ovanpå tvättmaskinen, men har inte förstått vad det är. Ska testa.

Många rekommenderar plagg av merlino ull – har ett ställ från Calida, och det räcker nog att ha det med, inga ytterligare tights. Kanske mina sköna bomullstights också. Och ”packing cubes” – har mina vanliga dragkedjeförsedda ”tvättpåsar”, men detta är nog något annat. Får kolla. Vill inte streta med en tung resväska igen. Har kollat vad jag inte använt denna gång, behöver inte ta det med nästa resa.

Många par trosor behövs, tre T-shirts, 3-4 par små sockor att ha i skorna – mina Icebugs (eller nya sådana), kanske mina Stan Smith-sneakers – är inte säker på att jag behöver dem, om jag har två par Birkenstock flip-flops. En skjorta, en eller två långa sköna klänningar, en kort dito. En lite varmare skjorta/jacka. Kanske min jeansjacka, om den hänger ihop. Ingen fleece, räcker med varm skjorta. Inga raggsockor, när jag har mina flip-flops. Ett par ute, ett par inne. Kanske en regnjacka, men har bara behövt den jag hade med mig en enda gång…

Tre kökshanddukar, några mikrodukar till köket. Tvättlappar. Löst, gott te. Marezzo, i alla fall ett par flaskor. (Kanske vacuumkork till bubbel, tång att öppna bubbel med – sällan använt den här gången, är inte förtjust i spansk cava.) Mosters gröna lilla verktyg att öppna burkar med skruvlock med. Min sittdyna, och mina hörlurar, batterier till hörapparaterna. Två batteriljus med stakar. Inga värmeljus, de jag hade med mig lämnar jag här, inklusive Ikea-ljushållarna.

Specialtandkräm. Extra tandborste, ifall att. Vitaminpiller. Läsglasögon, två par. Solglasögon. Solhatt. Solkräm, åtminstone liten förpackning till att börja med. Sjal. Det jag har i necessären.  Och datorn och mobilen med laddningspinaler, förstås. Hörlurarna med laddsladd. Var fodralet är vet jag inte, kanske hemma? Inte här i alla fall. En extra sladdosa med flera uttag, här sitter eluttagen på konstiga ställen, och lägenheten har bara en extradosa.

Sånt behöver jag ha med mig.

Här sitter jag och fantiserar redan om nästa resa – om två veckor åker jag hem efter ett halvår här i Punta Brava, Puerto de la Cruz. Tror nästan att det inte är sant. Och jag kommer gärna tillbaka. Till Palmyra, Asia, kanske Martti. Andra ansikten som jag hejar på och känner igen. Casa C för min cortado nästan varje morgon. En strand som kanske går att bada på, nästa gång. ”Mañana”.

Hem ska jag ha med mig en bra whisky till min förvaltare som ser om ”mitt” hus medan jag är borta. Och kanske en eller ett par flaskor gin till mig. Lämnar kvar sådant jag inte behöver – shoppern jag köpte direkt och just aldrig använt, till exempel. Asia låter den stå till nästa hyresgäst. Och gör det hon vill med det jag lämnar i skåpen. Lär inte hinna äta upp alltihop.

I morgon ska jag nog frosta av frysen och kylen – det behövs.

Laddar datorn igen, tycker den behöver laddas stup i kvarten. Kanske lika bra att låta den laddas hela tiden?

Molnen börjar tätna över havet och bergen. Klockan är bara halv sju, så det är inte mörkt än.

Mannen med restaurangen som är stängd nu, sköter om sina bord – målar benen svarta och ser till att räcket längs trappen är fint grönmålat. Om vi ska prata färger, så har han väldigt synligt orangea sneakers. Det gör att jag kan skilja honom från andra gubbar på Casa C. Har ingen aning om huruvida han känner igen mig, som jag känner igen honom.

Några av människorna här i Punta Brava börjar våga heja på mig – jag har kanske varit här tillräckligt länge – och de har sett hur jag kramat Palmyra om förmiddagarna, klockan tio påpekade hon idag – för att bli hejad på. Ger mig en uppfattning om hur det är att vara främmande, inte höra till. Och samtidigt känna mig tillräckligt inkluderad här för att trivas. På Dino ler kassörskan (en av dem) och känner igen mig. Likaså på Casa C, och caféet längs stranden, och stället inne i Puerto där jag ibland tar en hamburgare och en caña. Där servitrisen numera ler lite, medan hon tuggar sitt tuggummi. Gillar henne för det leendet.

Dimmig bild p g a ånga från kokande gryta – gott var det

Jag kom av mig i skrivandet, när kvällens dramatiska händelser ägde rum. Är innerligt tacksam att jag slapp se ambulanspersonalen komma med döda människor på bårar. Det kunde så lätt ha blivit så. Nu är här lugnt och stilla igen, folk är hemma hos de sina och förmodligen lika tacksamma som jag.

Försöker läsa lite Kindle för att landa. Går inte så bra. De här nästan-drunkningarna fick mig att tänka på vår sons olycka. Han dog. Så fort kan en människas liv ta slut. Och här sitter hans gamla mamma och är omskakad av att ingen dog här idag. Liv är skört, också de liv jag har kärast. Mitt också.

Jag försöker se mig för när jag går över en gata, och jag tycker att spanska bilförare är bra på att släppa fram fotgängare – även om de inte klarar av att köra i rondeller. (Rondeller är relativt nymodiga i Spanien, vilket märks när flera bilar närmar sig en rondell, samtidigt. I La Zenia, nära Torrevieja, var det påtagligt. Här kanske inte finns så många rondeller.)

Häromdagen höll en kvinna på att snubbla över ett trafikhinder, hon var upptagen av att prata med sin kamrat. Som tur var kunde hon stödja sig på den där saken, och slapp trilla i backen. Hon och vännen fick ta mitt cafébord, jag hade druckit min cortado och hon behövde nog samla sig lite. Även om hon, som jag skulle gjort, hävdade att allt var bara bra…

Jag undviker trappor, och om jag måste gå i en trappa ute, så går det ett steg i taget. Mycket långsamt, vilket är bra träning för mig som alltid gått fort och verkat som om jag har bråttom. Det har jag inte längre, och ovanan börjar avta, därtill nödd och tvungen. Tacksam för att ben och fötter ändå klarar att gå som idag, det gjorde de inte när jag kom hit. Dagliga promenader, med korta sådana emellanåt, gör nytta – liksom artrosprogrammet som jag välsignar. Även om jag inte varje morgon kör igenom det. Jag får dåligt samvete om jag låter bli, men ger mig ändå någon morgon emellanåt utan sprattel.

Nu är jag stel efter för många steg, men vet att det går över. Stelheten gör inte ont. Jag kan inte låta bli att undra hur mina knän ser ut, om de röntgades. Nytt brosk blir det inte, och cortisonet i vänster knä är säkert borta nu. Är det faktiskt så att träningen har givit mig muskler runt knäna – och det gör att smärtan från artrosen minskar, kanske försvinner? Får kolla med doktor Calle när jag kommer hem.

Mina fötter är omskötta, naglarna mörkt röda. Händerna är också fixade, men där är naglarna lackade med ofärgat lack. ”Normal” undrade min manikyrist när jag tagit plats på britsen. Jag nickade utan att riktigt begripa, men insåg så att hon undrade om jag skulle ha ”gel” eller vanligt nagellack. Bevare mig väl för gel, det har jag bara haft en gång, i La Zenia. Och det gick att dra bort i stora flak efter ett par dagar. Isch.

Det känns som om jag har väldigt kort hår i nacken. Har inte sett i någon spegel. Inte mig emot, det är där jag blir svettigast när det är varmt. Lucy klippte lite mera än hon gjorde förra gången, men det är bra. Då behöver jag inte kuta till frisörskan i Norrtälje direkt när jag är hemma. Vilket påminner mig om att jag behöver be förvaltaren värma upp mitt hus.

Hemma strax efter ett, har bokat manikyr och pedikyr till halv fyra. En caña med Martti, lite prat, och 7 600 steg så här långt idag. Soligt och varmt, jag blev svettig. Molnen från i morse är nu borta över bergen.

Nu ska jag bara slappa tills jag ska ut igen. Har just ätit en god mandarin, så jag kanske väntar med mat tills jag är hemma igen. Har bacon och ägg, wienerkorv, potatis, morötter, paprika i kylen. Och en pizza som Sofia och jag aldrig åt, i frysen.

Har bett Asia boka taxi åt mig för resan 29 mars på morgonen till busstationen. Hoppas hon förstod tider och datum, kanske ska lämna en lapp till henne. Det gjorde jag när jag gick ut igen.

Tog en långsam promenad till pedikyren, eftersom jag tog fel på tiden först. Skulle inte vara där förrän halv fem… Men då fick jag en fullkomligt och totalt avslappnande pedikyr först, somnade nästan, och så manikyr därefter. Ingen färg på fingrarna dock. Vacklade hemåt efter en dryg timme. Nu är jag vid datorn, har kollat börsen – usch – och börjar vakna så smått. 13 700 steg totalt idag, för många.

Lär vara trött i ben och fötter i morgon, men ska försöka göra artrosträningen före frukost. Idag blev det ingen sådan.

Havet fick ingen dumdristig ungdom idag – människor stod på stranden och pekade, så småningom kom polis och ambulanspersonal – två, en kvinna och en man tog sig ut med en livboj, men drev nog även de in mot klipporna. De jobbade hårt innan några poliser kom – jag utgår från att alla inblandade överlevde. Såg människor som bor här i Punta Brava springa förbi nedanför mina fönster – för att se om deras söner/barnbarn levde eller inte. Jag såg till slut två unga pojkar med varsin bräda (omgivna av anhöriga) som kom tillbaka, de hade uppenbarligen inte begripit hur farligt det var att ge sig ut, en kompis tog sig och sin bräda in till stranden, och sprang så runt klipporna för att se hur det gick för kompisarna.

Ambulansen har åkt härifrån, polisbilarna är kvar. Och många människor. Havet är farligt. Jag behöver en Dry Martini. Och det är en lysande fullmåne på blå himmel, som mörknar. Tack för att inget liv gick till spillo idag, här.

Nu är det mörkt, tacksam att det var så här ljus när det blev dramatiskt

19 grader och molnigt (inte halvklart), kan bli regn till kvällen, säger mobilen denna måndag. Klockan är nu fyra på eftermiddagen. Jag har klippt håret och lärt mig att det är nästan lika dyrt/billigt att tvätta det samtidigt, som klippningen, totalt 35 Euro hos Lucy nära busstationen. Det är det värt, hon är bra.

9 500 steg blev det idag, sista biten hem med två tunga kassar, handlade på Dino. Nöjd. Börsen däremot, är inget glädjeämne – lider av Trump-feber och faller varje dag. Tacksam för författarkund som betalar sin faktura nästan innan den kommit fram – vet ingen kund som är så snabb. Uppskattar det.

Idag blir det pasta med resten av tonfiskröran och tillägg av gambas, vitlök, riven spansk ost och kanske fetaost. Det blir nog bra. Om ett tag ska jag ringa yngste sonen, som haft sin första arbetsdag på annan arbetsplats idag. Hoppas så att han haft det bra. Pratar med sonen som känns lugn och glad, han har haft en bra första dag. Behöver kolla lite vad det innebär att han går ner i arbetstid, och se till att han klarar det. Jag är tacksam att det efter den här första dagen verkar som om han finns på en arbetsplats som kanske är bättre än den förra, den är åtminstone lite närmare Sundbyberg (Älvsjö jämfört med Jordbro).

Wordle gick bra, tre försök, men DNs ultrasvåra sudoku gick snett från början. Tyckte väl att det var lite för enkelt…

Har nog skrivit om detta tidigare – men här längtar jag efter att kunna laga mat i ugn, färsk pasta, Falu Rutbröd, Kalles kaviar, ”vanliga” ansjovisar. Och Marezzo, den numera finska vermouthen jag vill ha till mina Dry Martinis. Den var svensk en gång, skapad av en svensk kvinna.

I övrigt saknar jag ingenting annat än familj och vänner. Natur, skog, sjöar. Och de finns förhoppningsvis kvar när jag kommer hem.

Nu har jag ätit min middag, och den var precis så god som jag trodde. Vitlöken känns i munnen, går kanske att borsta bort så småningom. Lite pasta över, blir bra en annan dag. Och jag har kvar ost att riva, har kvar Feta-ost, och gambas i frysen. Och en burk med tonfisk i vatten, lite färsk paprika, både röd och grön. Lök och vitlök. Lite majonnäs i kylen, Hellman´s tog slut. Det passar just nu. Försöker att inte köpa mera USA-producerat. Bara gratisböcker på Kindle, och använda Facebook. På Instagram har jag visst ett gammalt konto som jag försökt göra mig av med för länge sedan, vet inte om jag lyckats. Använder inte.

Tisdag tidig långsam frukost, nu när klockan är kvart i tio här är det 20 grader och ”mestadels klart”, jag tycker det ser väldigt molnigt ut. Men ska förstås ändå gå ut om en stund. När jag klätt på mig.

Efter regnet

Det är söndagskväll, molnigt, men inget regn, 18 grader när klockan är lite över sju. Jag är mätt och belåten, har ätit min tonfiskröra på rostat bröd. Och diskat. Ställt undan. Havet är ännu i full gång utanför fönstren, vågorna lite mindre än tidigare idag.

Jag tänder mitt blockljus. Det tänker jag nog lämna kvar, när jag åker härifrån. Tar plats i resväskan. Ljusstakarna och de två höga ljusen får följa med hem, stakarna har jag lovat Sofia.

Tittar ut – en arm och en hand med en cigarrett sticker ut genom ett fönster. Många röker här. På serveringar och gator, och i sin lägenhet – om än lite utanför sitt fönster. Glad att jag inte röker längre, man jag kan fortfarande känna doften av en cigarr eller cigarrcigarett – som de jag rökte innan jag slutade – och tycka att det doftar gott. På håll.

Om jag sätter mig på ett café för en cortado – eller ibland något att äta – så vill jag helst slippa både rökare alldeles nära, och det som kanske kan kallas gatumusik. Det händer att något kan sjunga, men det händer alldeles för ofta motsatsen. Beklagar de som försöker överleva på sin musik. Klappar inte i händerna, ger inga pengar för något jag inte uppskattar.

Så är det mörkt inomhus, lika oväntat som alltid. Ute är det fortfarande inte ljust, men inte mörkt heller. Molnen täcker himlen, bergen försvinner i dis, havet syns fortfarande vitt, skummande. Och mitt blockljus flämtar. Snart tänder jag bordslampan bakom mig. Hoppas yngste sonen får en bra första dag på sin nya arbetsplats i morgon.

En halvfull eller lite mera måne lyser ensam på himlen om jag tittar rakt uppåt från mitt fönster, stjärnor ser jag sällan här. Något tycks alltid vara i vägen. Halv åtta syns inga berg, bara husen med lampor in mot Puerto och serveringarna längs stranden. Jag tänder lampan bakom mig. Och i sovrummet, så att jag hittar dit med mitt vattenglas när det är dags.

Jag äter en mandarin av den där sorten som jag inte kommer att hitta hemma, saftig, söt, god, lättskalad. Glömde att jag tänkt ta en avocado till middagen, nu får den komma till frukosten i morgon i stället. Tillsammans med havregrynsgröten och äppelmoset, mjölken, mackan och temuggen. Inget ägg i morgon.

Och i morgon ska jag inte jobba, bara artrosträna och promenera. Med mina nya solglasögon på, vare det sol eller inte. Någon dag ska jag också försöka vika dra-på-lakanet till min stora säng så där som Asia kan – får testa med lakanet utlagt över sängen. Hon gör det snyggt och utan skrynklor, jag gör det inte. Hittills. Tror jag förstått hur det kan gå till.

Behöver klippa håret innan jag åker hem. Ska kanske kolla om Lucy har tid i veckan. Billigare här än hemma, och minst lika bra. 18 Euro för klippning.

Måndagsmorgon med lite moln och mycket sol, 18 grader och halvklart enligt mobilen, klockan nio. Långsam frukost med internetkoll, disk och så småningom ut för promenad även idag. Har artrostränat.

Te, macka med spansk skinka, avocado, mandarin och havregrynsgröt med äppelmos och mjölk. Jag står mig en stund.