beskrivarblogg

Söndagen börjar med frukost, minns faktiskt inte om jag artrostränade eller inte… Sval morgon, lite molnig, men inget regn. Jobbar med redigering i ett par timmar, och går så ut. Vinkar åt Martti, men vi går åt olika håll. Jag knallar på in till Puerto, dricker en cortado, går runt lite – och köper nya solglasögon eftersom de gamla gick ohjälpligt sönder. Tänker på hur jag häromdagen funderade över om jag skulle köpa nya, eller inte. Nu bestämde de gamla solbrillorna åt mig. 16 Euro.

19-20 grader på eftermiddagen, när jag är hemma igen vid halv två. 8 900 steg, det är jag nöjd med.

Nu redigerande igen, men först ska jag koka ett par ägg. Middag blir rostat bröd med tonfisk- och gambasröra (inkl finhackad gul lök, dito röd paprika och majonnäs, svartpeppar, plus de hackade äggen, åtminstone ett).

Pratar med syster K som åker till döttrarna i London om någon vecka, stannar två veckor. Jag hade tydligen råkat ringa henne i morse, av misstag.

Äggen blev väldigt hårdkokta medan jag satt vid datorn och jobbade. Inte första gången. Tror de duger ändå. Och jag är klar med redigerandet, har skickat manus tillbaka till författaren, liksom överenskommen faktura. Känns bra, hoppas han tycker så också. Nu en drink före matlagningen.

Ännu varmt ute, 20 grader nu när klockan är halv fem. Jag stannar ändå inne, och tar det lugnt. Känns att jag suttit flera timmar både igår och idag vid datorn. Glad att jag har min sittdyna med mig, den som jag fick av vården när jag opererat min höft. Den gör att jag kommer upp lagom för att kunna använda datorn utan problem för axlarna. Min upphöjda toalettstol (från samma tillfälle) är lite svårare att få med sig hit…

Svettig, okammad, inga filter – men med nya solbrillor

Fredagen börjar med dusch och hårtvätt, därmed ingen artrosträning med blött hår. Sätter mig i stället med manuset som ska redigeras, och går igenom några kapitel. Går ut med hyfsat torrt hår vid 11-tiden. Äter en lätt lunch ute, och går hemåt.

9 300 steg när jag väl är hemma. Sätter mig med manuset igen. Har hittills jobbat igenom 12 kapitel. Har några kvar… Klockan är nu fyra, och det är ”övervägande molnigt” och 21 grader. Kanske blir det regn sent.

Behöver ingen middag i kväll heller, men äter kanske en avocado och/eller lite sallad.

Datorn krånglar – går inte att komma ut på internet på morgonen, ”nätverksfel”. När jag så är hemma igen fram på eftermiddagen, fungerar allt som det ska. Det finns ett nätverk till här i huset, misstänker att det är det som stör på ett sätt som jag inte begriper.

Jag kan wordfeuda med syrran och det gläder mig. Även när hon vinner, hon leder nu som vanligt. Men med mindre än vanligt. Jag kan kolla börsen, vilket inte är lika kul. Trump-effekt. Än ligger jag på plus.

Här i lägenheten finns helkroppsspeglar i varje rum, utom köket. Inget jag behöver, inget jag har hemma. Jag ser en kortare än i självuppfattningen, ganska rund, gammal kvinna, med hår som är rätt okej, ögon som är trötta, rund mage, slokande axlar. Blåmärkena syns inte. De här synerna behöver jag inte. Varför ha sådana speglar i alla rum? Det hade räckt med en. Eller ingen. Därhemma ser jag bara mitt ansikte. Tillräcklig erodering.

Nu börjar bergen gömma sig i det dis som kanske blir regn till natten. Klockan är halv sju, så det är inte mörkt ännu – men snart.

Jag har klippt fingernaglarna nästan lika bra som manikyristen. Ska kolla om Lucy kan klippa mitt hår igen, innan jag åker hem. Och försöka få tag på pedikyristen. Tre veckor kvar.

Igår lade jag en påse vid sidan av sop”burkarna”, med lite kläder som var okej, men inte behövde följa med mig hem. Påsen var borta idag, och jag kan bara hoppas att någon fann den. Den kan ha hamnat i soporna, men jag är glad att inte veta.

Och jag tittar på pappersbunten som handlar om demensboken. Tror den får följa med hem trots allt. Orden där vill mig något, jag får försöka begripa vad. Vet att ju fler vi blir, som blir riktigt gamla, desto räddare är vi för att bli dementa. Och desto flera blir dementa.

Kan min berättelse göra något, utan att skrämma? Den är inte hoppfull. Det finns inget hopp när det handlar om demens, bara acceptans, och en önskan om något som skapar en tillvaro som är uthärdlig, som kanske till och med är bra och fylld av glädje.

Tror inte att vi anhöriga kan skapa den tillvaron, vi orkar inte – men kanske samhället, om det tar till sig kunskaper och exempel, som från Nederländerna, och kanske Danmark. Minns ett program från Danmark om ett äldreboende där dementa människor fann ett bemötande med kärlek och omtanke. Har vi det i Sverige? Tror jag inte, vet inte.

Såg en karneval-parad idag – med många, många barn i olika storlekar som gick, sjöng och spelade, utklädda och glada. Många människor, föräldrar och abuelas, väntade och gick glatt med när paraden väl kom igång. Begriper mig inte på detta, men det är nog kul för de barn som deltar. Ambulansen for efter tåget, och ner i Punta Brava – på en smal enkelriktad gata, som hindrade all annan trafik, och ambulansen. Den bara stod där när jag gick förbi. Hoppas den inte behövdes.

Hade väl aldrig trott att jag skulle gilla spansk polis. Har ingen personlig erfarenhet – men igår såg jag en motorcykelpolis som leende lotsade en kvinnlig bilförare som kört fel. Han fick henne att lugnt köra fram och backa enligt hans anvisningar och vända för att så ta sig ut till en framkomlig väg. Gott att se.

Tänder mitt blockljus, det som jag tänker lämna här. Kanske någon gillar det. Lämnar några batterier också. Miguel (mäklaren) säger ”lämna det du inte vill ha med dig”. Så då gör jag väl det.

(En parentes – jag är så less på att fortfarande hela tiden få reklam och lockrop från internetcasinon. Vill inte ha dem. De finns överallt, inte enbart som mejl. I svenska sk kvällstidningar, t ex. Men än klarar jag att stå emot. Borde inte behöva prövas så här.)

Himlen dimmar till sig, blir mjukt grå, havet är lugnare, kanske vinden lagt sig lite. Och nu är det mörkt, halv åtta. Fortfarande ser jag hus och ljus och skum från vågorna, men det blir fort svart och då blir det mesta osynligt. Utom lamporna – de blå ljusen kan vara polisbilar om de rör sig, annars vet jag inte. Men det är en hel del liv längs stranden på kvällstid, som jag inte är bekant med. Och inte tänker bekanta mig med heller.

I morgon ska jag kanske gå upp till loppisen vid Dino ovanför backen. Den långa, med bänkar som hjälper en trött vandrare. Det jag behöver handla inskränker sig till citroner. Kommer nog på något mera i morgon.

Vaknar till ett stillsamt regn på lördagsmorgonen, en blöt och ruggig duva har krupit upp på fönsterblecket när jag tänder ljuset vid mitt skrivbord. Det blir nog ingen loppis idag, himlen är jämngrå och det kommer mera regn, åtminstone någon timme till enligt mobilen. 17 grader, blir 18.

Jag redigerar en stund efter frukosten. Artrostränade i morse. Regnet fortsatte, så jag satt med manuset tills jag gått igenom hela, en gång. Började läsa allt en gång till, men gick ut vid tolvtiden, en sväng i det lätta duggregnet.

Fick min cortado, hejade på Asia och Miguel, handlade citron och pappersnäsdukar i den lilla butiken uppe vid kyrkan. Gick vidare ner på stranden och så småningom hemåt igen, mötte Asia och Miguel en gång till, de öppnade porten så slapp jag dra fram nyckeln där nere. Nu inne vid datorn, efter 3 400 steg. Om en stund mera läsning av manuset. Det var skönt att komma ut även om det var kort.

Vet inte hur det går med paraden i Puerto i kväll. Kan kanske läsa mig till det i morgon, på FB. Jag stannar hemma, inomhus. Har jobbat med mitt kundmanus en andra vända, har klarat av ungefär hälften. Tar resten i morgon. Nu får det vara helgledigt, klockan är kvart i fyra.

Ser ut som om jag tänt eld på duvan, det har jag inte. Gläds åt regnet som ger växterna livskraft.

Fluffiga Sverige-sommarmoln på himlen, och några mörkare upp emot bergen. Ännu är det ljust, ännu ungefär 19 grader ute. Havet rullar på nedanför mina fönster, jag har ätit min middag och jag försöker komma på något att skriva om. Läser Pride and Prejudice, tror inte jag läst den tidigare. På Kindle, USA-bojkott till trots. Annat, men inte FB och inte Kindle. Än.

Nöjd med att ha redigerat sju kapitel av manuset, fortsätter i morgon. Kanske går jag också upp till loppisen högst uppe i backen, vid Dino. Där finns också marknad för grönsaker, frukt, kyckling, fisk – även om jag inte kommer att äta ostron där igen. När jag gjorde det för några månader sedan, så mådde jag inte bra efteråt… Jag får längta tills jag är hemma igen. Kanske Ingwor och jag hinner äta en omgång innan säsongen tar slut.

Intressant att USA-bojkotten väckt sådant intresse på Facebook. För och emot, dumma kommentarer och kloka, men ändå. Människor engagerar sig, vill – även om de kanske inte annars heller handlar mycket ”amerikanskt”. Fint tycker jag. Som inser att jag behöver byta märke på den majonnäs jag vill ha, Hellman´s är inte okej längre. Coca Cola har jag inga problem med, köper det aldrig. Försökte lära sonen lite häromsistens om att skippa USA-produkter.

Gillar den danska modellen – bilder på produkter från USA och inte från USA – och orden ”your choice”. Allt är alltid mitt val, här blir det lätt. Liksom på Systembolaget i Sverige – där syns det alltid varifrån en vara kommer. Mera sådant. Hallå, Ica, Willys, Hemköp med flera. Lyssna till konsumenter som ser till att ni fortfarande finns.

Nu är himlen rosa borta över bergen. Kanske syns det inte på mitt foto. Vackert är det. Tänder mitt batteriblockljus, som jag tänker lämna kvar när jag åker härifrån. Tar plats i resväskan. Någon annan kan kanske ha glädje av det. Funderar fortfarande på om jag ska köpa en ny resväska, i stället för den som inte går att ”leda”, eftersom handtaget inte går att dra upp. Väntar med beslut.

Himlen mörknar, jag kan inte längre avgöra vad som kanske är moln eller inte. Jämngrått/-svart.

Vad jag förstod på Martti idag, så pågår fiestan för fullt nere runt Charco i centrala Puerto ytterligare några dagar. Tacksam att jag är i Punta Brava, och inte där. Som okunnig turist och svensk, har jag svårt att förstå behovet av fiesta/karneval. Och skulle inte orka med ljudet, musiken, alltihop sådant jag inte längre vill ha eller vill behöva utstå.

Havet rör sig, sakta. Och mitt blockljus flämtar, hur det nu går till. Himlen är svart, lampor här och där runt Puerto. Jag tänder ingen bordslampa här i kväll, går och lägger mig nu när klockan är åtta. Kommer att ligga i sängen och fundera, ibland länge, ibland kortare tid. Nu ska jag borsta tänderna. God natt, vänner och alla andra.

Torsdag eftermiddag, lite molnigare nu än tidigare idag, 19 grader. Klockan är halv tre och jag har just kommit in efter en promenad och en caña med Martti. Fint samtal, när jag berättade om Anneli Wester i Kathmandu blev han starkt berörd – vi pratade om hur hon hittat sin plats, sitt liv. Han letar efter sin plats.

Jag har bara gått 4 000 steg idag, satt och jobbade med ett kundmanus i tre timmar innan jag kom ut. Artrostränade i morse, det känns skönt. Nu blir det inte mera jobb idag, fortsätter i morgon med redigerandet. Än fungerar anslutning och internet som det ska.

Jag åt en stadig frukost med havregrynsgröt, äppelmos och mjölk, te, en smörgås med spansk skinka, ett hårdkokt ägg och en mandarin. Är därmed fortfarande inte hungrig, men har tagit fram ett par wienerkorvar till middag, med rostat bröd, paprika och gurka, fetaost. Tror det blir bra. Det blev bra.

Kanske blir det regn i morgon och på lördag. Behövs, och om det regnar kan jag lugnt sitta hemma och jobba med manusredigering.

18 grader nu när klockan är sex, sol och moln. Jag är trött, det var kanske mera ansträngande att redigera några timmar i förmiddags, än jag trodde. Jag gillar ju att hantera ord, men det är ett tag sedan jag jobbade med någon annans ord än mina egna. Kul är det och jag ser fram emot att läsa resten och bli klar över hur det går för Nora. Tacksam för förtroendet.

Det starkaste intrycket idag är Marttis reaktion när jag talade om att hitta sin plats (som Anneli Wester i Kathmandu, Nepal) och att göra skillnad. Att leva det liv man vill och kan. Hans ögon var så sorgsna, hans plåga så stark – min fantasi. Han ville inte prata mera om det, när jag försiktigt efter en stunds tystnad frågade ”what happened”. Och det var okej, vi har en konstig sorts förtrolighet utan förtroenden. Jag tror att jag förstår när hans ögon signalerar något, liksom han när mina (bakom solglasögonen) gör det. Intressant. Ingen kroppslig längtan.

Tror den här boken gjort större intryck på mig än jag riktigt begriper

Det är sen eftermiddag och jag sitter nöjd vid datorn. Nöjd därför att allt fungerar som det ska, inte för att jag gör något viktigt.

När jag kom hit trodde jag att jag skulle jobba med Demensboken. Det har jag inte gjort och pappersbunten med de utskrivna sidorna åker i soporna i morgon. Vill jag kan jag skriva ut dem igen därhemma. Kanske har skrivandet av alla orden gjort sitt.

Något annat än bloggen har jag inte skrivit. Har inte funderat över manuskaraktärer eller namn, intriger, synopsis, misslyckanden, vändpunkter eller slut på någon roman. Jag har mest varit ensam med mig själv, två danska vänner och två fd vänner har varit här, min kära sondotter också. Nu är inga fler besök inbokade innan jag åker hem om tre veckor.

Har inte vägt mig alls här, och förmodar att min vana att dricka en caña med Martti (min tyska vän) satt sina spår, magomfånget har inte minskat. Men jag har gått flera steg så gott som varje dag, många fler än jag gjorde hemma. Och jag har tränat med artrosprogrammet, de senaste veckorna faktiskt varje dag. Och jag har inte lika ont i knäna som förut, även om jag blir väldigt trött när jag går för långt. Är också mycket stel om morgnarna, bättre efter artrossprattel, sitter nog lite för länge/i för långa perioder vid datorn.

Ölvanorna tror jag mig om att kunna lägga åt sidan väl hemma. Svårare antagligen att dra ner på Dry Martinis – men det blir för dyrt i Sverige, en bra hjälp på vägen. Ser fram emot att få Marezzo i stället för den torra vermouth jag hittar här. Vin har jag inte varit så hård på, har svårt att välja när jag vet för lite.

Tror också att jag ätit mera grönt och definitivt mera frukt här. Har tagit upp min vana hemifrån med havregrynsgröt till frukost, inte minst därför att jag häromdagen köpte en stor burk äppelmos (fanns inga små), och har havregryn i skåpet. Behöver göra slut på det. Och jag blir mätt. Några cortados blir det inte hemma. Kanske inte kaffe över huvud taget, tror inte det är svårt att avstå. Visar sig.

Glad över uppdrag för en författare som jag jobbat mycket med, sätter igång i morgon med det manuset. Han har förtroende nog för mig, så jag kan redigera direkt i manus, vilket förenklar det hela. Uppskattat.

Försöker hålla Trump/Putin et al ifrån mig. Kan inte bedöma vad som är sant och vad som inte är det, vill inte låta min hjärna invaderas av deras maktkamp – eller Kinas beredskap att ”fight to the bitter end” hur det nu kan heta på kinesiska. Kan bara hoppas att någonting ändrar den hotfulla världsbild som nu råder.

Då är det dubbelt glädjande att ta del av Anneli Westers nyheter på FB – två kvinnor som var illa ute har fått ett hus av en amerikansk man, Anneli gör vad hon kan för att hjälpa människor i Nepal, ”dammtroll” (smutsiga småbarn som lever på sophögar), deras mammor (papporna är inte alltid närvarande eller är våldsamma), och ”Jeppar” – drogberoende män (oftast) som också är hemlösa. ”Kan inte hjälpa alla, men det är ingen anledning att låta bli att göra det jag kan.” Så ungefär uttrycker sig Anneli – och jag har stor respekt för hennes klokskap och hennes energi – efter att hon själv haft ett tufft liv. Nu är hon på rätt plats – och hon får sådana som mig att bidra med det jag kan. Swish +46738462752, lite eller mera, vad du kan.

Före detta cortado

Så kom jag då äntligen ut på nätet igen, utom till mejlen, som länge vägrade att korrigera lösenordet. Jag får vänta någon halvtimme innan jag testar igen. Har ingen aning om vad som bidrog till att det fungerade – kanske var det något krångel med mitt lokala nätverk här i huset. Frustrerande, men okej nu. Även om jag ännu inte har Google Chrome som webbläsare, ett projekt för morgondagen. Gillar inte Microsofts läsare, oklart varför.

Himlen utanför fönstren är dramatisk, medan den ännu går att se. Snart är det mörkt. Ser ut som om det kan regna uppe i bergen, men kanske inte här nere nära havet. Har tänt mitt blockljus, men snart får jag tända bordslampan bakom mig också. Det blir svart fort.

Nu, fem i halv åtta, är det mörkt, men än syns himlen och de mycket svarta molnen. Det blir nog regn i natt, även över staden.

Sofia fick fin respons på sin engelska uppgift, och var glad. Det blir jag med, jag är fortsatt imponerad av denna unga kvinna som har bestämt sig för att det ska fungera att plugga nu. Tio år efter att hennes värld vändes upp och ner när hennes pappa, vår son, förolyckades. Hon vill jobba upp sina betyg för att kunna fortsätta att studera, och jag önskar henne all lycka. Mats skulle vara stolt, är stolt, var han nu än finns. Liksom mamma Teija, som fortfarande är med oss.

Får en fråga från en produktiv författare om jag vill titta på ett annat manus än det vi talade om tidigare – jag säger förstås ja. Vi får se vad han tycker om mitt förslag till arvode. Glad att jag kom åt mina mejl, och såg detta.

Så småningom gick jag förstås till sängs, och sov gott. Vaknade vid sjutiden och gjorde min artrosträning direkt – annars är risken att jag blir lat. Det har regnat i natt, gör det möjligen mycket lätt fortfarande nu när klockan är tio. Jag fikar hemma idag, väntar in vädret lite. Just nu har jag inte stor lust att gå ut. Nätet fungerar, jag har övergivit Microsoft Edge och tagit tillbaka Google – och sålt Avanza USA. Börsen går ner som svar på Trumps åtgärder.

Ringer tre olika samtal, ingen har tid att prata med mig. Yngste sonen ville, han är ledig idag och var fortfarande glad över möjligheten att få flytta på sig jobbmässigt. Fick respons på ytterligare två som jag sökt, bra samtal. Det regnar fortfarande. Ser ut att få bli en innedag, min första på ett halvår. Klockan är bara halv tolv, vad i all världen ska jag göra hela dagen? Även om jag nu kommer in på Kindle och kan läsa böcker där, så har jag ingen lust. Kollar bibliotekets (i Norrtälje) e-böcker, dito.

Kanske ska gå ut i alla fall, ta på mig regnjackan och röra på kroppen. Gjorde så, gick till Dino och handlade potatis, mandariner, lök, annat, tungt – drygt 3 000 steg, alltid något. I småregn. Inga fler promenader idag, även om det just nu ser ut att ljusna lite.

Lär mig att det finns en app, No Thanks, som bistår om man vill bojkotta produkter, t ex från USA. Världen är absurd, hittar informationen på Facebook. Produkter jag kan och vill låta bli, men FB får hänga med ett tag till. Liksom Kindle. Annat Amazon köper jag inte.

På eftermiddagen långt fint samtal med min yngsta kloka syster. Om det mesta som pågår, och det som kanske inte pågår, i våra liv – och i våra vänners. Starka fina lillasyster.

Jag har tagit fram en burk med vita stora bönor ur frysen, de får fylla på kycklinggrytan, så slipper jag skala potatis. Sallad till.

Nu har jag fått en kommentarsmöjlighet till höger i dokumentet – vill inte ha den, men den är där. Och fått bort den genom att klicka på ”ignorera” någonstans därupptill…

Äter min kyckling med bönor, gott. Mätt. Diskar. Laddar datorn. Mobilen räcker till i morgon. Himlen är grå fortfarande, men mera blå, mera öppen bland molnen. Kanske regnar det i natt, men låter bli i morgon? Mobilen tror att det blir regn även i morgon. Nu 17 grader. Klockan är fem.

Läser lite, pratar en stund med en vän/tidigare kund om livet, vänner, kvinnor, gemenskap, Carl Jung. Behov, och manipulation.

Sonsonen har berättat att min bil ska fixas, när han och hans pappa är tillräckligt friska – de har hostat länge. Det är bra, jag behöver bilen när jag kommer hem, och den behöver då vara besiktigad och utan körförbud. De har några veckor på sig.

Nu är brädkillen ute i havet igen, utanför mitt fönster. Han har våtdräkt, åtminsone upptill, som är det enda jag ser. Han for så långt in mot stranden att jag blev orolig, men fick syn på honom igen på väg ut för att möta vågorna. Där tog han sig igenom en stor våg. Men inte upp på nästa. Det kommer flera. Han paddlar omkring för att möta vågor som han kan stå upp i. Lyckas inte så värst, men jobbar på. Jag är glad så länge han har sin bräda väl förankrad. Där kom han upp, och nästan in till stranden. Nu får han paddla ut igen. Ser hur han bestämmer sig för att ducka in under en stor våg, och fortsätta paddla ut. Beundrar envisheten.

När jag vaknar på onsdagen är det sol, 16 grader klockan nio. Kör artrosprogrammet, det har nästan blivit ett behov – om än emellanåt lite tveksamt. Datorn är tillbaka till ”nätverksfel”, så trist. Behöver kolla med Asia om de har något problem med husets nätverk.

Ute på stan fungerar mobilen. Och när jag väl är hemma igen – efter 8 300 steg och en arepa bacon especiale (friterat majsbröd, sallad, tomat, krispig bacon och ett stekt ägg) plus en liten Dorada, på Areperan bakom kyrkan – så fungerar både mobil och dator. Förstår mig inte på detta, har inte sett Asia så att jag kunnat fråga. Får vara nöjd så länge det fungerar.

Jag behöver definitivt ingen middag idag.

Har köpt en liten börs, igen… Nu sitter jag vid datorn med morgonrocken på och tar igen mig. Dricker vatten, glömde ta med mig vattenflaska ut. 20 grader och sol nu på eftermiddagen.

Tittar på några dyra (50-60 Euro) tunna linneklänningar, men än har jag inte köpt någon. Billigare än hemma, och jag behöver ju ersätta min utslitna. Eller vill åtminstone.

18 grader och sol som gömmer sig bland molnen. Känns inte lockande, men jag ska ändå klä på mig och gå ut en sväng. Tar med regnskydd. Har haft lite Avanza USA i ”min börs” – säljer dem på måndag, oavsett pris. Ett litet inlägg i blockaden mot USA. Ska försöka tänka mig för när jag handlar, inte alltid lätt att veta varifrån produkter kommer.

Det blev 8 700 steg innan jag var hemma igen, runt klockan ett. Nöjd. En caña med Martti längs vägen, en cortado på Casa C dessförinnan. Var fiesta vid Charco under lördagsnatten, höll igång till fyra i morse. Martti bor nära, jag är glad att jag inte gör det. Fortsätter nog några dagar till.

En mycket lätt regnskur när jag kommit in. Behövde inget regnskydd. Förpackningen fortfarande obruten, får kanske ligga kvar till nästa hyresgäst. Önskar att det skulle regna ordentligt, ön behöver det. Och jag är trygg inomhus.

Sofia har talat om att hennes mamma och man mötte henne. Fint. Trump sägs vilja ha ursäkt av Zelenskyj, inte fint.

Plötsligt krånglar inloggningen på mejl och FB, och annat – jag kommer inte dit. Så då får det väl vänta, ingen ko på någon is. Måste vara ett gammalt uttryck, jag har ingen aning om varifrån. Men kan föreställa mig att en ko på isen inte är något bra, halkigt för klövarna och vad värre är, ko i en vak. Eländigt för kossan och ägaren.

Äldste sonen med hustru är rejält förkylda, sonsonen också. Och yngste sonen. Det verkar vara många som hostar just nu därhemma. Desto skönare här, jag är åtminstone (såvitt jag vet) frisk.

Drar av fönstren med skrapan, men de är inte tillräckligt blöta av regnskuren, så det blev just inte bättre.

Kunde förströ mig en stund med DNs ultrasvåra sudoku, där kom jag in – men inte annanstans. Hjälper inte att starta om datorn. ”Måste” därmed hålla mig här och skriva, kan inte börja med middagen redan. Och har inget att läsa, inte ens Kindle just nu.

Jack tyckte att jag skulle använde mina återstående veckor här till bland annat reflektion. God tanke. Varför är jag här/har varit här ett halvår när jag åker hem? Vad gör det med mig? Saknat vad? Uppskattat vad? Vill jag hit igen? Hur länge då? Det finns många reflektioner och frågeställningar att fundera över.

Just för ögonblicket är jag mest upptagen av om jag ska köpa nya solglasögon här eller vänta tills jag är hemma. Klippa håret en gång till här? Manikyr/pedikyr en gång till? Viktiga frågor…

Nu har jag lyckats ta bort widgetar från aktivitetsfältet – men det hjälper mig inte att få tillgång till nätet. Anslutningen till nätverket är okej, men det där irriterande ”i”, som säger att webplatsen inte är säker, spökar.

Laddar lurarna, och datorn, mobilen är full. Kommer in på Aftonbladet och Expressen, men inget annat. Förbereder middagen – det blir risottoliknande, med diverse – lite fläskfilé, lite pulpos, lite champinjoner, lök/vitlök, lite grädde.

Internet loggar ut så fort jag stänger av, det har det inte gjort hittills. Kanske är det något med nätverket. Trist är det i alla fall. Och visar på mitt beroende av nätet. Och min okunskap. Internetkrånglet fortsätter. Jag stänger av för i kväll och försöker i morgon igen. God natt, klockan sex. Läste Tomas Sjödin om Tomas Tvivlaren, den bok jag har och somnade vid halv nio. Vaknade halv tolv och var vaken tre timmar, sov så till halv åtta…

Måndag morgon, ”skurar i närheten, fortsätter sannolikt” – men jag ser moln och sol, 17 grader halv tio. Internet krånglar fortsatt, jag tar mig in på en del sidor, andra inte. Trist. Bank-id tar för lång tid på sig, ett exempel. ”Vänligen vänta”. Till slut ”nätverksfel”. Hela tiden ansluten.

Nu går jag ut, får inte ordning på det trots att jag återinstallerat nätverkskorten… Och inte gick det bättre när jag var hemma igen vid halv tre, efter en caña med Martti och en stunds småprat. Jag kommer in hyfsat på tidningar, på FB en stund, men så avbryts mitt inloggade läge. Och bank-id fungerar inte alls.

Har betalat hyran, kontant. Asia beklagade att hon inte sagt adjö till Sofia, jag lovade hälsa det. Hoppas du läser, kära sondotter.

7 600 steg blev det idag, och artrosträning i morse. Än inget regn, kanske senare. Har pratat med yngste sonen som bestämt sig för att gå ner till 75% arbetstid, och får börja praktik på jobb i Älvsjö, start klockan 7 och slut 14. Det låter bra, han var mycket lättad. Den arbetsplats i Jordbro som han funnits på de senaste åren har varit påfrestande. Hoppas det blir bra.

Mobilen säger regn, 19 grader. Jag märker inte av något regn här. Torkar fönstret där jag sitter.

Jag blir om inte galen, så i alla fall galnare (är detta möjligt?). Får inte datorn att fungera med någonting. Har lyckats avinstallera Google Chrome, och kan inte få det tillbaka. Och Bing, som hör till Microsoft Edge, säger hela tiden att anslutningen avbrutits – trots att den inte har det. Inget bank-id, ingen mejlkoll, emellanåt lite FB, och lite tidningar. Shit! (Vilket är ett ord som ger poäng i wordfeud, där jag tittar in lite någon gång…) Och nu har jag pillat så mycket här och där att jag inte vet vad som är opp och vad som är ner.

Mobilvädret är galet det också, säger att ”regnet fortsätter troligtvis” – det regnar inte i Puerto, kanske uppe i bergen.

Kommer förstås inte in i bloggen heller – så ingen får läsa detta otroligt läsvärda inlägg! Än.

Jag äter Ruffles original, chips som Sofia lämnade efter sig, har ätit upp mjölkchokladen gjord på alpmjölk, alltför söt. Har lite annat som hon inte fick vare i sig eller med sig, t ex en duschtvål som ”mikromasserar” – innebär att den är grynig när man tvättar sig i duschen.

Gläds i alla fall åt att fönstret är hyfsat rent – jag ser havet utan att tro att det är något fel på mina ögon. (Det är det nog, men något annat.) Jag ser flocken av duvor fara omkring på himlen, ser människor gå längs stranden.

Mannen snett nedanför mitt köksfönster, han med krogen som inte är öppen. Han har idag besök av släkt/vänner, har dukat de bord han igår spolade av, och sitter nu och pratar med en kvinna med stora gester. Resten av gänget verkar ha ätit färdigt och gått inomhus. Huruvida han har sina illrosa sneakers på fötterna kan jag inte avgöra härifrån. Jo, det kan jag och jo, det har han. Jag får en skymt under bordet.

Får igen för mig att det är Avast och dess säkerhet som ställer till det för mig. Nu har jag bara gratisprogrammet, men ska kanske avinstallera det också, och testa. I morgon, just nu är jag less på datorer och krångel.

Kom plötsligt in på bloggen, men inte så att jag kunde lägga in någon ny text.

Och så gick det plötsligt. Fråga mig inte hur. Här bild på nysaltad skärbräda med light foundation som Sofia hade och jag vill ha…

Det är lördagskväll, jag har hämtat ner torra lakan från terrassen och hängt frottéhanddukar på tork. I mitt sovrum, på torkställningen där, torkar småtvätt. Och golven är rena. Jag har ätit rester ur kylen, fläskfilé med svamp och potatismos. Är mätt, och nöjd med dagen. Gick 5 300 steg i morse, med Sofia till bussen och hem. Fick min cortado på Casa C.

Nu är Sofia på väg, planet startade för en kvart sedan. Hon tyckte att väntetiden gick rätt fort ändå. Hoppas någon möter henne när hon landar mitt i natten. Hoppas någon gör det när jag landar mitt i natten, den 29-30 mars…

Ser havet. Igår låg en brödbit i vattnet en bit ut, och jag såg hur en ganska stor fisk hoppade och åt av brödet. Då var inga metare inom synhåll.

Går upp på terrassen och kollar om handdukarna är torra. Det är de, och nu är de inlagda i respektive garderober. Skönt, nu är det bara ett par handdukar i tvättkorgen (alla fick inte plats när jag körde en maskin). Har gjort ren mikron. Känner mig husmoderlig. Häromdagen saltade jag, och gned med citron, skärbrädan av trä. Den blev fin och fräsch.

Molnigt och varmt, 19 grader klockan sex. Inget regn. Det är ny månad, försöker komma ihåg det – jag har 28 dagar kvar här i Punta Brava. Ska betala sista hyran på måndag. Har tagit ut kontanter. Nu är det svart därute, klockan är tjugo över sju.

Syrran berättar om middag med kalvsylta, rödbetor och potatis. Och Falu rutbröd – jag blir avundsjuk. Längtar nog hem, efter min vanliga vardag.

De stora molnen börjar ta över himlen, under de där fjäderlätta bomullslika. Kanske blir det regn till natten, det regnade i natt. Och diset börjat gömma bergen bortöver. Kvart i sju, än har den osynliga solen inte gått ner. Mobilen säger solnedgång fem över sju.

Igår kväll, när Sofia och jag gick hem från restaurangen, såg jag lite av en annan värld här i Puerto. Jag är ju aldrig ute på kvällarna, ensam. Men nu träffade vi på stora, levande kackerlackor, som fick Sofia att hoppa högt i sina ”nästan inte”-skor. Och krogar som jag inte sett öppna dagtid.

Fortfarande kändes det tryggt att gå på gatorna i Puerto, trots de ficktjuvar jag haft påhälsning av. Ficktjuveriet handlar mera om att jag själv må se till att mina pengar är säkra; att de finns där turister finns kan jag inte göra mycket åt. (Apropå semikolon, Sofia.) Och de (ficktjuvarna) känns inte hotfulla, bara väldigt obehagliga.

Solen har nu definitivt gått ner, det är svart utanför fönstren. Lampor lyser här och där. Bergen går inte att ana längre, och inte himlens moln heller.

Under veckan som kommer ska jag äta ur frysen och kylen. Behöver frosta av båda, och har mat, frukt och grönt.

Varför behöver Facebook fråga mig om jag just loggat in från Puerto, varje gång jag gör det, nu snart i ett halvår? Fixar inte deras algoritmer eller vad det nu heter sådant? Tröttsamt.

Söndagsmorgon ser jag meddelande från Sofia, halv ett, ”jag har landat”. Då sov jag, men är glad att veta att hon är hemma.

Det är molnigt, har nog regnat lite, och 16 grader – mobilen visar regnskurar resten av dagen. Det behöver inte stämma.

Jag har artrostränat, nu frukost – mandarin, te, en smörgås med skinka, en skål med typ fil och flingor. Så småningom en promenad. Det finns en oöppnad förpackning med heltäckande regnjacka i en låda i lägenheten. Den får följa med ut. Jag behöver gå.

Förrätt i fredags

Hemma igen efter först en vända till Dino, som inte hade det jag ville ha. Hem med potatis med mera, och ut igen för solomillo cerdo, fläskfilé. Det fanns hos slaktaren längs vägen in till gamla hamnen i Puerto. Bra. Gick hemåt på lagom trötta ben – 8 500 steg – och när jag ska ta fram nyckeln till porten, så är ryggsäcken åter öppnad. Utan att jag märkt något, men den här gången försvann ingenting. Pengar och kort var instängda i dragkedjeförsedda fickor. Obehagligt.

Det får bli sparsamt med ryggsäcksanvändande den här sista månaden på Teneriffa.

Roar mig med wordle, klarar ordet på fjärde försöket. Syrran leder wordfeud med 35 p, det är hennes tur. Nu ska jag bädda med rena lakan.

Sofia jobbar, jag skalar potatis för middag så småningom. Fläskfilé, lök, vitlök, champinjoner och grädde är klart i sin gryta, potatisen sätter jag på nu när klockan är sju. Har tänkt mig göra potatismos.

Kvällen är tämligen ljum, har fönstren öppna. Här är tyst och lugnt, några människor passerar på stranden nedanför köksfönstret, eller utanför på plazan. Palmyra har gått sina vändor, jag har gjort detsamma. Nu räcker det för idag.

Vi äter god middag, pratar och läser. Sover gott.

Fredagsmorgon – det har regnat. Syns på fönstren som nu är närmast ogenomskinliga. Sofia tar sin morgonpromenad innan jag kommer ur sängen.

Läser att polisen slagit till mot en välorganiserad liga av ficktjuvar här på Teneriffa. 13 personer gripna hittills. Fler gripanden väntar. Är förmodligen de som öppnat min ryggsäck och hittills inte haft så mycket för det – mindre summor pengar, tre portmonnäer och inga kort, inga andra dyrgripar (har inga). Har koncentrerat sig på äldre. Sommartid lär de flytta till de andra Kanarieöarna…

17 grader halv tio, mera regn lördag och de första dagarna i nästa vecka. Det behövs. Vi kollar busstider i morgon till flygplatsen, och inser att Sofia nog ska åka med bussen 9.40 från busstationen, enda alternativet är nästa buss som går vid två-tiden. Alltför nära (om något krånglar) hennes avresetid.

Jag går ut, utan ryggsäck. Sofia pluggar. När jag kommer hem vid tvåtiden är hon i solen på terrassen. Jag är svettig och behöver inte mera sol, nu får det bli en liten Dorada här hemma i stället. Såg inte till Martti. Men stora grupper av turister som vallas runt av en guide, som kanske eller kanske inte talar samma språk som turisterna. Tacksam att jag slipper ingå i sådant. Det blev en cortado på Casa C i morse, sedan gick jag i skuggan längs muren till Loro Parque, in mot Puerto och Martianez. Hittills idag 8 300 steg.

Vi planerar att gå in till Puerto och Rajwadi Thali, indisk restaurang som fått beröm. Jag ska boka om en stund. Då blir det flera steg… Kanske kommer jag ihåg att ta en bild av maten. Krogen har bekräftat min bokning med ett trevlig mejl – och lovar att berätta vad vi äter.

Vi gick och vi åt, perfekt service – förrätt, huvudrätter, lammgryta, get dito, kyckling, ris, såser, vegetarisk starkt kryddad skål. Samosas till efterrätt, tror inte jag riktigt begrep vad det var, inlagt i ett friterat knyte. Mandelkaka med grädde därtill… Rött vin, lite väl smörigt för Sofia, men det gick ner. Gillar stället, maten (det fanns mycket annat, detta var en traditionell indisk måltid).

Så småningom gick vi hemåt, vi satt kvar länge och drack vårt vin och pratade. När vi väl var hemma hade vi båda gått många steg, Sofia runt 15 000 och jag 14 700. Väl många tyckte mina fötter och ben. En fin kväll, den restaurangen kan jag verkligen rekommendera. Ganska ny, ett par driver den, allt är ”hemlagat”.

1 mars. Lördag morgon vaknar vi båda tidigt. Bussen till flygplatsen går 9.20 från busstationen. Någon taxi hittade vi inte när vi kom upp till ”stora vägen”, så vi promenerade – jag med Sofias ryggsäck på ryggen och hon med resväskan. Det gick bra, vi kom i mycket god tid dit vi skulle och folk började samlas. Jag satt på en bänk och vaktade väskan (och lade in den i bussen när det var dags), Sofia fick stå i kön. Nu är hon förhoppningsvis på flygplatsen, och har några timmar innan planet går.

När jag ska hem är det samma procedur. 5 300 steg fram och tillbaka härifrån till bussen. Ska nog kolla och beställa en taxi, kostar bara 4-5 Euro och handtaget på min väska går inte att dra upp efter resan hit. Jag fixar inte att rulla den hela vägen, nerböjd.

Nu hemma, vid mitt havsfönster. Har dragit över golven, satt på en tvättmaskin, morsat på Asia. Toalettrummet är fullt av frottéhanddukar som får köras i egen maskin, och ytterligare en maskin ”småtvätt”.

Det är molnigt, 19 grader och ”varningar för nederbörd”. Hoppas mobilen har fel, jag vill hänga tvätt på terrassen.

Sofia och jag har haft en fin vecka tillsammans. För kort, för fort – mycket glädje och lite sorg. Som livet. Tack kära sondotter.

Fortfarande onsdag. Klockan är halv sex, Sofia jobbar med att skriva om hur hon läst Amos Oz´ bok How to Cure a Fanatic. Jag har inte läst boken, men titeln låter onekligen passande nu. Sofia jobbar, läser samtidigt som hon skriver med en hand. Kul att ha henne här, mitt emot mig – hon med sin dator, jag med min.

Så småningom lagar ”vi” mat – det betyder att Sofia gör en jättegod och vacker sallad och kokar pasta, jag öppnar pestoburken (jag lyckades köpa rätt sort, Barillas) och tar fram tallrikar och bestick. Nu är vi båda två mätta och belåtna.

Disken är diskad, köket är i ordning. Soppåsen är full och får slängas i morgon bitti. Jag dricker ett glas rödvin till, Sofia tyckte det var för ”mjukt”. Jag gillar det. I morgon är det min tur att laga mat, har ingen aning just nu vad det kan bli. Kanske en fiskgryta utan morötter (som Sofia inte är förtjust i), typ bouillabaisse med aioli vid sidan. Och Sofia-sallad. Gäller att hitta bra fisk och fina gambas. Får kanske ta mig till Mercadona i morgon, Dino här har inte något stort sortiment.

Klockan är kvart i nio, Sofia ligger i soffan och kollar sin mobil. Jag sitter kvar vid bordet med batteriljusen tända, och bordslampan på det lilla bordet. Ute är det svart, förstås – och 17 grader. Kan bli regn över natten, enligt mobilen.

Jag blir lugn i hela kroppen, mår bra, är nog därmed också ganska snäll – i sällskap med Mats och Teijas dotter. Är så tacksam för den här chansen att få vara farmor, på ett sätt som jag nog inte klarade när jag borde ha gjort det. Jag läser hennes skoluppgifter, föreslår här och där någon ändring – men matteuppgiften kan jag inte ens läsa. Jag är tacksam för möjligheten att vara delaktig, lära känna mitt barnbarn – som inte är något barn längre, utan en klok och målmedveten ung kvinna. Vacker är hon också. Och gör vacker mat.

Torsdagsmorgonen är solig, 18 grader, kan bli 21-22. Något regn ser jag inte spår av. Sofia är ute och går, skavsår (med plåster på) gör springande olämpligt. Jag har artrostränat. Och ätit frukost nu när klockan är nio.