beskrivarblogg

Mannen med den alltid stängda krogen kom just hem – eller skulle just gå ut, det vet jag inte förrän jag ser honom öppna dörren. Dessförinnan drar han upp något från våningen under, vet inte vad. Men han går in, med en Lidl-kasse. Kanske har han semester nu, när det mesta är off-season.

Jag har ätit middag, är mätt, nöjd, belåten eller vad det nu kunde heta när svärmor protesterade försiktigt mot ordet ”mätt”. Hon var född i Göteborg, för mig räcker det som förklaring. Vi hittade vårt gemensamma språk så småningom. Och jag saknar henne. Också.

De blir allt fler, de jag saknar. Såg häromdagen en dansk författare som skrev upp alla sina vänner på ett papper. Jag skulle kanske skriva upp alla jag saknar, alla som dött, eller försvunnit av andra skäl. Eller de jag inte vet något om. Men nej, de som är vänner ännu är det, de andra är något annat. Men jag saknar er, ni som fanns, och ni som inte finns längre. I alla fall inte som levande vänner.

Oj, vad jag är glad att jag fick med mig min svarta sittdyna efter höftoperationen. Var rädd att plikttrogna kontrollanter när jag checkade in skulle stoppa mig – men det gick bra. Hoppas det gör så även på hemvägen. Dynan behövs, jag sitter bra i lagom skrivhöjd med den. Utan den., inte.

Torsdagskvällen fortgår. Molnen samlas över bergen och staden, men än är det inte mörkt. Om en timme ungefär blir det svart.

Himlen är nu jämnt gråsvart, höghusen tänder sina lampor. Klockan är sju på kvällen, mörkret kommer snabbt. Nu är det svart, och jag kan inte säga om det tog en minut eller flera. Upphör inte att fascinera mig, denna övergång från dag till natt, från ljus till mörker.

Vaknar till en mulen fredagsmorgon, 15 grader klockan sju. Blir runt 20 under dagen. Nordnordostliga vindar på 15-30 km/tim. Tolkar det som tämligen blåsigt, som igår kanske. Klockan tio har jag ätit rejäl frukost, te, två smörgåsar med skinka respektive ost, en liten burk yoghurt och en banan.

Har inga planer för dagen, mer än att jag behöver köpa bröd. Det innebär en promenad in till Puerto, brödbutiken ligger nära gamla fiskehamnen. Kanske ska jag vänta tills jag bli lite hungrig, och äta en arepa där i närheten, så slipper jag göra middag.

Det blev ingen arepa, men väl en caña med Martti. Middagen ändrad till hemgjort potatismos med två tyska goda wienerkorvar. Tomat och gurka till. Handlade gott mörkt bröd för 5.10 Euro, magnesiumtillskott och Q10 för ännu mera Euro… Drack också en cortado på Casa C innan jag fortsatte in till stan. 8 200 steg var alldeles tillräckligt idag. Det blåser, är soligt och temperaturen är 20 grader, nu när klockan är halv tre.

Senare under eftermiddagen jagar vinden fortfarande havet långt upp på stranden. En man badar, duckar under de kraftiga vågorna och försöker hålla sig på fötter. Det går inte så bra. Så låter han en våg bära honom i land, och han springer för att inte nästa våg ska fånga honom. Solen lyser, molnen börjar samlas över bergen och långt borta. Enligt mobilen är luften nu ”måttlig”. I morgon är det den första februari, och jag har en bestämd känsla av att tiden går fortare här än därhemma.

Klarade just wordle på sista försöket. Börjar inse att det ofta är en bokstav som förekommer två gånger i orden. Vägrar att kolla några fusktips. När det gäller wordfeud leder syrran som vanligt, men kanske med lite färre poäng än vanligt, drygt femtio. Brukade vara hundra.

Potatisen är skalad och väntar på kokning. Häromdagen köpte jag smör, och det vill jag ha i moset, lite mjölk också, salt och peppar. Kanske en aning grovt riven lagrad ost också. Möjligen en öl till, vännerna från Danmark lämnade flera i kylen. Men klockan är bara kvart i fem än så länge. Läser lite fantasy på Kindle, varvat med den ganska sega boken från turistkyrkan. Kaktus, av Sarah Haywood.

Tittade in på Röda korsets loppis i stan idag. Böckerna står i absolut kaotisk oordning, språken hur som helst, och ingenting lätt att vare sig hitta eller läsa. Det blev ingen bok. Inget annat heller. Lite kul var det idag att Martti frågade var jag hittat min rutiga skjorta. Den köpte jag i La Zenia i fjol, för 3 Euro – och idag var den bra att ha i vinden. Han tyckte den var fin. Gladde mig, liksom den glade spanjor med paraply mot solen, som jag mötte i morse. Han log vackert, och sade någonting med quiero i orden. Väljer att tro att han gillade det han såg. Eller uppfattade att jag gillade det jag såg.

Har ätit min middag – den rivna osten gjorde nog enbart potatismoset lite stabbigare än det brukar vara. Någon ostsmak kände jag inte – men det var gott hur som helst. Och jag är mätt, äter en gräddkola som efterrätt. Eller två.

Nu bäddar himlen in bergen i nattens dis. Ljusen i staden lyser, havet rör sig. Jag är lugn där jag sitter och ser ut.

Jag tycks inte längre ha någon fungerande kamera i laptopen, och måste därför logga in med pinkod. Tidigare gick det utmärkt med ansiktsigenkänning. Nu lyser inte kameran längre. Vet inte varför.

När jag lägger ut en bild på Facebook med nyklippt hår, rufsigt och okammat – får jag fina tilltal och ett från en man som veterligt aldrig kommenterat något hos mig, ”du har stil”. Uppskattat.

Har just ätit för många hemgräddade pannkakor med jordgubbssylt – tack Karin och Lars-Erik, sylten är nu uppäten. Mätt, har två kvar till frukost i morgon. Diskat. Körde med fläkten hela tiden jag gräddade, men matoset sitter kvar. Trots korsdrag, nu stänger jag fönstret här där jag sitter och skriver. Och ser på havet, och den himmel som nu fylls av heltäckande moln. Lite solrosa i kanterna. Bergen försvinner allt eftersom.

Nu så svart därute att jag tänder bordslampan bakom mig. Huset uppe på bergen syns inte längre, mörkret lägger sig. Känner mig vänligt omsluten av mörkret, kanske eftersom jag kan lysa upp världen inne i lägenheten, med lampor och batteriljus.

En stor del av onsdagen och torsdagen ägnas åt att läsa igenom och kommentera en text som ska vara klar i morgon. Skribenten kan nog kallas tidsoptimist, och är mig kär. Hoppas det blir bra. Nu ska jag låta hjärnan vila genom att läsa en skruttbok från turistkyrkan – därefter läsa om en stark skrift från min danska vän. Men det viktiga och allvarliga, glädjande också, får vänta ett tag. Vill uppleva det jag upplevde när jag läste hennes ord första gången, på danska.

Tar middagen idag från frysen, pasta och kyckling med currysås, avocado till. Har varit upp till Casa C och fått min cortado, handlat vatten och toapapper i lilla butiken. Mycket kort promenad, tur jag ändå gjorde artrosträningen i morse före stillasittandet. 1 000 steg, får bli flera i morgon. Genomsnittet för veckan är ändå drygt 6 000 steg per dag tack vare stark start. Det blåser kraftigt och är 20 grader när klockan är halv fyra på eftermiddagen.

Could be here right now… is not

Tisdagskväll, jag har pratat med yngste sonen, och ätit min middag. Det blåser kraftigt utanför fönstren, vågorna är mäktiga. Och bergen börjar bli osynliga i diset, igen. Har plockat ihop de böcker jag ska lämna i Skandinaviska turistkyrkan i morgon. Hoppas jag hittar något annat att läsa, Kindle´s gratisböcker börjar få mig att tröttna.

Jag får ett meddelande på Facebook från ena sonsonen, som säger ”du är den starkaste jag känner” – jag flödar över av glädje och tårar. Han hade läst mina ord om att acceptera, de som Murakami lär ha sagt och som jag just citerat på sajten. Livet ger mig oväntade gåvor. Jag accepterar dem också.

Solnedgång om en halvtimme här. Fortfarande 21 grader varmt. Allt disigare före mörkret. Ungefär som i världen och livet i övrigt. Men här kommer en soluppgång, en ny dag – såvitt jag just nu vet.

Plötsligt får jag upp Microsoft´s startbild i stället för Google´s. Och då krävs pinkod för att logga in, blir trött på teknik som gör vad den vill. Och, jag ska inte äta flera gräddkola, de är farligt goda. Klockan är strax sju, dis och mörker gömmer bergen. Lysande höghus, lite blinkande lampor här och där, annars mörknar det.

Jag dricker mitt Viña Albali, tempranillo, seleccíon 2023, också efter maten – det är gott. Och räcker i morgon också. Köper sällan rödvin, vet för lite om sorterna här. Fick för mig att det här skulle vara bra, och tycker att det stämmer. Utan att veta någonting om varför.

Nu är det onsdag morgon, solen lyser, molnen finns där på himlen, bergen anas i diset. 17 grader när klockan är halv tio, blir 22-23 längre fram på dagen. Hårt bröd med spansk skinka, en avocado, en yoghurt, en banan och en mugg te var dagens frukost. Det mjuka brödet hade möglat. Får köpa färskt på väg till turistkyrkan med böckerna.

Gastub utanför dörren

Så vill jag skriva igen, utan att veta vad eller varför. Havet rör sig opåverkat av mina hugskott. Himlen gömmer sig i dis, bergen syns inte alls, det är som om ingenting finns ovanför stranden och de närmaste husen i Puerto. Jag vet att jag finns här innanför fönstren i min lägenhet två trappor upp i det gula huset nr 17 på Plaza Manuel Ballesteros i Puerto de la Cruz, Tenerife. Undrar vem han var, den där Manuel B?

Är inte tillräckligt intresserad för att googla. Han får fortsätta vara okänd.

Det är måndagskväll, kvart i sex, i slutet av januari detta nya år 2025. Om några dagar fyller jag år. Mileah, barnbarnsbarn, fyllde 2 år idag, jag fyller 83 år den 3 februari. En skillnad i år jag inte förmår omfatta. Min mormor, och min svärmor, blev äldre än jag är nu. Några kusiner är det också. Lars Lerin suckar över att bli 70, och en annan kändis erkänner att hon fixat sina hängande ögonlock, och att ”folk blir förvånade när hon berättar att hon är 80”. Jaha. Med eyeliner runt ögonen och lyftade ögonlock kanske jag också skulle förvåna någon. Låter nog bli.

På onsdag är det dags att gå till Skandinaviska turistkyrkan här, undvika morgonbönen, men lämna tillbaka böcker – och kanske hitta någon läsvärd att ta med hem. Möjligen äta en våffla med grädde i lugn och ro, utan predikant. Jag är en oreligiös lånare av böcker ur deras bokhylla. Resten får andra ägna sig åt.

Tisdagen går jag ut tidigt, och är hemma vid halv två. 8 350 steg idag, bra. En cortado på vägen ut, och en caña med Martti i bekväm nästan tystnad på caféet vid havet. Idag ser jag bergen igen, men det är fortfarande moln där uppe. Och nu på eftermiddagen ungefär 22 grader och sol härnere. I morse var första gången jag använde min lite tjockare skjorta över klänningen, och den behövdes. Lite längre fram på förmiddagen förpassades den till ryggsäcken.

Jag har just lyckats byta gastub, för första gången i livet. Och det verkar fungera. Naturligtvis tar gasen slut när man lagar mat, och jag hade precis börjat förbereda stekning av lök och champinjoner. Nu är det klart, en god currysås med kyckling därtill. Pasta kokas senare. Fick dessutom med mig den tomma tunga tuben ut i trappen, transporterad på en tidning. Säger till Asia i morgon, om hon inte uppmärksammar det på sin gasmätare därnere.

Klockan är tre. I morgon blir det nog pannkakor till middag. Med socker på om jag skulle vilja.

I morse när jag skulle duscha och tvätta håret försvann varmvattnet, när jag väl klivit in under vattnet. Det blev ingen hårtvätt och nätt och jämnt något annat heller, nu väntar jag till i morgon.

Vinden driver vågorna långt upp på stranden. Och alla turister tycks nöja sig med solbad idag. Klokt. Badvakterna vakar och visslar skarpt om någon verkar vara på väg ut i vattnet.

Vännen Jack lägger ett gott ord för min bok, Free Spin, som fortfarande går att lyssna på (även om jag menar att boken förtjänar att läsas). Jag lade in en kommentar om köp av boken för 200 kr inklusive frakt, när jag väl är hemma igen i april.

Samtidigt visade Facebook ett citat som tillskrivs den japanske författaren Haruki Murakami. Min ”point of no return” var när jag äntligen fick modet att bekänna för min sambo och man hur jag spelat bort allt jag ägde på internetcasinon, hur jag ljugit och svikit mig själv och honom. Han friade och jag sade nej – vilket förstås krävde en förklaring, och fick konsekvenser… Och det enda jag då kunde göra var precis det som Murakami beskriver – ”quietly accept the fact. That is how we survive”. Jag kan bara säga att jag vet att det är så. Att acceptera, och skriva min bok, det var mitt sätt att överleva det kaos jag skapat.

Surrar runt lite med dokumenten från idag – men nu är jag på gång igen. Inte. Seg, går nog till sängs snart. Fingrarna fungerar för skrivande, men inte resten.

Tack vare Karin och Lars-Erik behöver jag inte köpa en enda öl innan jag åker hem. Kylen rymmer de jag kan behöva. Dito majonnäs, deras och min. Men jag behöver inhandla mera frukt, servietter, godis av någon sort (gräddkola?) och middagsmat. Har pulpos, rester av pasta, kanske ris med pulpos, svamp, gambas, lök och vitlök någon dag?

Gårdagens matfunderingar. Idag, måndag, vaknar jag till sol och några moln, 21 grader när klockan är tio. Har ätit frukost och går ut om en stund. Gjorde artrosträningen före frukosten. Får bli ett par vändor till i veckan.

Pratade en stund med Palmyra, som var glad att mina danska vänner hälsat på henne. Hon tycker att hon har gått upp i vikt, trots att hon inte äter mycket och inte dricker. Själv har jag druckit en cortado, och två cañas idag, en i Marttis sällskap, en i stan. Handlat, lagar kanske mat så småningom. Har pastarätt kvar sedan helgen.

Vädret är lite mystiskt, nu är himlen helt molntäckt och det känns som om regn ska komma. Inte enligt väderrapporterna, som säger att solen skiner och det är 23 grader. Temperaturen stämmer nog. Luftfuktigheten 94 procent, det är väl det som känns som regn.

Hemma när klockan är två på eftermiddagen, 8 100 steg. Trodde sjal och solhatt låg kvar hemma, när jag inte hittade dem i ryggsäcken. Det gjorde de inte. Och ryggsäcken var öppen, när jag skulle ta upp sjalen… Tappat, slarvat ur dem ur ryggan, bestulen – inte vet jag. Det enda jag vet är att jag stod en lång stund och pratade med Palmyra, gick sedan upp för backen till min cortado – och ingen sjal. Ingen oersättlig förlust, lite opraktiskt bara.

När jag sitter en stund någonstans därute, så ser jag människorna. Konstaterar att det finns många sätt att hålla varandras händer, många fula fötter (mest manliga), många både män och kvinnor som har svårt att gå – ibland påtagligt alltför överviktiga, kanske med slitna leder. Unga och gamla. Små hundar som transporteras i vagn i stället för att gå på egna ben.

Fula kläder, vackra kläder. Och jag kunde inte hålla tillbaka ett glatt och spontant högt skratt, åt den min en medelålders kvinna gjorde – när hon precis landat från sin segeltur i himlen och kom från stranden i sällskap med föraren. Både glad och tacksam att hon fortfarande levde och kunde gå, så tolkade jag hennes självironiska grimas. Såg också en drönare, och en ”drone pilot” sittande på en mur. En polishelikopter for över himlen.

Livet är fantastiskt, vi människor är fantastiska. Så lika och så olika. Ensamma, i grupper, två och två. Jag avundas ibland det jag tolkar som god gemenskap hos några par, beklagar det som saknas (i min fantasi) hos andra tvåsamheter. Bra att jag aldrig får veta om jag fantiserar ”rätt” eller ”fel”.

Två vuxna måsfåglar spatserar på stranden nedanför mitt fönster, i sällskap med tre halvvuxna ungar. De letar och tycks hitta något att äta. Duvorna och måsarna samsas. Kraftiga eftermiddagsvågor drar in över Playa Jardin, ingen försöker bada just nu. Och solstolarna ställdes undan borta vid strandcaféet, när jag satt en stund med Martti. Det var nog inte bara jag som trodde det skulle komma regn. Men än har det inte kommit något.

Den slarvige statsministervännen och säkerhetstjänstemannen avgår och utreds för brott. På tiden.

Läser i någon sajt på internet att hög panna är inne, tack vare en modell som visar sin. Jag minns hur jag i skolan ibland av elaka killar kallades ”pannan”, eftersom jag verkligen har en hög och påtaglig panna. Under medeltiden lär detta ha varit något fint och positivt, tecken på intelligens bland annat. Från 50-talets Avesta minns jag bara hur jag ville få klippa lugg, men mamma tyckte inte det var bra. Så, hög panna, rosett i håret som mina systrar, sittande på rad och fotograferade hos Avestas proffsfotograf. Tror tyvärr jag inte har den bilden i datorn…

Klockan är halv fyra, lite för tidigt att börja laga middag. Så jag fortsätter se ut över havet, och någon måsfågel emellanåt, eller en skock duvor som svänger runt husen och tillbaka till husruinen bredvid ”mitt” hus. Den äldre mannen med en krog som aldrig är öppen syns inte till. Och restaurangen under mig har stängt på måndagar. Det är ”off season” här i Pueerto, passar mig bra.

Vid femtiden blev det middag, pastan från helgen, avocado, färsk gurka, en bit El Capitan-ost (lagrad). Gott, och mättande. Utanför fönstren är himlen inte ens halvklar, den är väldigt disig. Men varmt är det. Duvorna pickar lite trött i en brödbit som legat länge på stranden här nedanför. Jag gläds åt en kommentar från Gösta på bloggen. Fint med vänner som delar med sig av sina tankar.

De här tre, ja de är tre, pappan bär babyn, såg jag från mitt fönster igår, gladde mig

Fredag morgon, 17 grader och halvklart. ”Torr dag på väg” enligt mobilen.

Frukosten är avklarad, om en stund ska jag klä på mig och gå ut. Vad vännerna ska göra denna sista dag i Puerto vet jag ännu inte. Gjorde artrosträningen igår kväll, men den ska in i programmet ännu en gång innan veckan är slut. Har gått betydligt färre steg än vanligt de senaste dagarna, så även där har jag en del att ta igen. Att hitta tillbaka till tebutiken lär kunna bidra.

Parkeringsförbud över natten till idag, gatorna och plazan spolades i morse. Några bilar stod ändå kvar när tankbil med slangsspolande mannar sakta for gatan fram strax efter sju.

Vännerna försöker sig på att se Teide på nära håll igen, häromdagen regnade det för mycket. Jag går och hittar tebutiken efter lite sökande, hemma igen vid halv två efter 9 500 steg. Martti satt med några vänner på caféet så jag vinkade bara. Sol och varmt, 19 grader och lite moln. Trötta ben, som sviktar lite emellanåt, vill inte riktigt. Inte knäna, mera hela vänsterbenet. Gå mera säger det nog, men gör det helst varje dag, sprid gåendet.

Morsade på Palmyra i morse, hon trodde det skulle bli regn fram på dagen, ”så gå inte långt”. Såg min granne i våningen härunder, han hann in i porten innan jag kom fram, vi har fortfarande enbart hejat på varandra. Och så såg jag tornfalkens hona på nära håll, hon satte sig på en lyktstolpe precis bredvid mig. Hon var fin. Tyvärr låg mobilen kvar i ryggsäcken. Har tydligen revir däruppe längs stora vägen mot Puerto och ner mot stranden.

Gårdagens sockermysterium är löst. Jag gav bort sockerpåsen till mina andra vänner när de drog vidare, med orden ”jag använder aldrig socker”. Hade jag totalt glömt bort, tacksam för påminnelsen per FB idag. Ibland är det knepigt när mitt minne så totalt fallerar. Tur det enbart handlade om lite socker, den här gången…

Mina danska vänner är tillbaka efter utfärden till Teide. Bilen de hyrt gav upp däruppe ovanför molnen, och de fick en ny på flygplatsen Tenerife norra som inte var alltför långt bort. Allt gick bra, och dagen avslutades med god middag på närliggande Marlin restaurant. Trevlig service och inredning, och framför allt både vacker och god mat. Vi sov gott allihop därefter.

Lördagsmorgonen börjar tidigt vid halv åtta för vännerna som idag tar sin hyrbil till flygplatsen och färden hem till Danmark. Just nu, halv nio, är det 16 grader och mestadels klart. Blir 21-22 fram på dagen. Jag sitter lugn vid datorn medan vännerna plockar och packar. Ska köra åtminstone en tvättmaskin när jag blir ensam. Hänga lakan till tork på terrassen. Och fundera på vad jag ska laga till middag, nu när jag inte längre har gäster som lagar mat, eller bjuder på krogen.

Tänder taklampan medan jag laddar datorn, i det eluttag som finns nära bordet. Bordslampan släcks därmed. Gör mig ännu en mugg te. Halv tio är jag ensam, och tvättar. Hänger tvätten, och går ut. Idag blev det så småningom en jarra, större än caña, efter vägen hem. Väl hemma körde jag ännu en tvättmaskin, med handdukar. Hängde de stora på terrassen, hälsade på Ulf (tror jag) från Litauen, som nog inte pratar engelska. Han ser vänlig ut, och stannade förmodligen en vända där uppe. I morgon mera lakanstvätt. Morgonens lakan var torra.

Middag idag blir pasta med kyckling från frysen, gör en lök-, vitlök- och tomatsås till. Mycket grovt riven ost dessutom. Blir bra. Glömde ta fram kycklingen, blir typ falsk krabba i stället.

7 650 steg idag, alldeles lagom. I morgon bitti artrosprogrammet, före frukost.

20 grader, sol och mestadels klart när klockan är halv tre. Perfekt temperatur för min del. Nu slappar jag inomhus resten av dagen. Gör inget annat än lagar mat åt mig, läser och skriver lite. Har redan klarat av Wordle och sudoku, det ultrasvåra i DN. Räcker som utmaning för min hjärna.

Kan man/jag ha en relation till en klänning? Tror det. Min gamla urblekta före detta svarta linneklänning från Indiska är nu så sliten att den faktiskt fransar sig runt halsringning och ärmhål. Jag klarar inte att slänga den. Den likaledes utslitna tunna morgonrocken från Yasuragi får åka i soporna innan jag åker härifrån. Men den andra får nog följa med hem. Jag kommer att göra som jag säger till mig.

Nu lite förberedande matlagning, steka lök och fixa tomatsåsen till exempel. Den står på spisen, jag är lite bekymrad över att gasen är lite för stark på det allra minsta. Får passa. Stänger av så får det stå till sig. Gör mig en Dry Martini, äter överblivna salta jordnötter till. Och ser ut över havet. Lugnt (allt är relativt) som nu, eller rasande som häromdagen, alltid havet, alltid rörelse som gör mig lugn. Oavsett. Något hav finns mig veterligt inte i generna, eller var de nu kunde befinna sig. Sjöar, ja. Skärgård utanför Stockholm, ja. Men numera är det som om jag faktiskt kräver hav. Ohanterligt, farligt, hav. Så länge jag kan ta mig dit. Och för all del, stanna på land.

Inte som i Juan les Pins, där människor iklädda ”dykarkläder” motionerade i Medelhavet. Kändes enbart fel. Men här är havet rätt, inte för mig att vistas i, men rätt att vara nära, och se. Därhemma finns Addarn, så snart förvaltaren fått i badstegen. Han är norrlänning, och begriper inte riktigt min lust att bada så snart jag kan ta mig upp ur sjön. I går alltid lätt. Ser fram emot baden när jag är hemma igen. I april.

Har ätit, diskat och bäddat rent i min säng. Skönt. I morgon ska jag torka alla golv, har sopat dem idag.

Havet i kväll

23 januari 2025, tid går fortare och fortare. Idag är här 16 grader och varning för skurar när klockan är halv tio på fredagsmorgonen.

Min bloggvän Gösta föreslår att jag ska göra det jag skrev igår, med många ”kanske” inblandade – titta på ”dåets tankar och nuets”. Gå tillbaka till gamla blogginlägg och samla ihop dem med mera nutida. Det skulle i alla fall intressera honom, och bara det gläder mig.

Gör en kopp kaffe efter frukostens te. Varningar om engelsk snö i Danmark och Sverige. Här ser himlen inte direkt inbjudande ut, med stora moln – så regnet kommer nog. Kanske blir det en av få innesittardagar. Än är jag enbart iklädd morgonrock, har ingen brådska någonstans. Det enda jag vet att jag behöver göra är hitta tillbaka till den tyska butiken som sålde te i lösvikt, och det är inte bråttom. Har lite kvar plus någon tepåse, och flera påsar kamomillte. Går till nöds att dricka. Dito kaffe. Bryggkaffet är fortfarande oöppnat i sin påse.

Igår kväll åt vi en god middag på krog i närheten – jag valde grillspett med gambas och kummel, lite sallad till och skrynkliga potatisar. Ett glas vin. Smakade mycket bra, huset bjöd på ett litet glas efteråt, spansk örtlikör, hierbas.

Det regnar.

Så vi samsas vid bordet i vardagsrummet, skriver och kollar mobilerna. Gör det vi behöver och vill. Pratar, på engelska så att jag ska hänga med, och K slippa växla mellan danska och svenska. Engelskan klarar vi alla tre.

Halv fyra är jag tillbaka i lägenheten, efter cortado först och hamburgare senare på Casa C. Regnskurar fick mina vänner att ta en taxi in till stan. Jag gick och köpte två dunkar vatten efter att till slut ha fått ett bord igen, och ätit. Fjuttiga 2 900 steg idag, skyller på regnet. Behöver ingen middag idag. Däremot en Dry Martini.

Talar med äldste sonen, det blir barnkalas i helgen, Milea fyller två år. Just nu är hon rädd för sin egen skugga… De mådde bra, bilen ska åtgärdas när beställda delar kommer. Och Erik och Lotta åker till Portugal i mars, en resa de fått avbeställa tidigare.

Försöker läsa lite i en Kindle-fantasy, men ids inte. Är rastlös, ofokuserad. Förmiddagens allvarliga samtal – som inte hade ett dugg med mig att göra – var nog ändå påfrestande. Och bra, som sådana samtal för det mesta är.

Mina gäster har just meddelat att de är på restaurang och äter kanin respektive get. Hoppas det smakar bra, Karin skrev enbart att det SMAKAR. Får fråga när de är tillbaka vad det innebär, vi pratade häromdagen om att man äter get här. Jag har aldrig ätit det, har fått för mig att det är skarpt i smaken, kan vara inbillning. Kanin har jag ätit, som barn och som vuxen i Frankrike, är inte förtjust, tycker det smakar lite för sött och jag vill absolut inte se kaninen innan den är styckad i småbitar som inte går att identifiera. Mat, vanor och föreställningar kopplade till mat är spännande.

Inser att gårdagens kummel i mitt huvud blandades ihop med kattfisk – på spanska heter kummel merloza. En utmärkt god fisk, dock inte lika dyr som kattfisk, bagre. Lubina är havsabborre, och rodaballo piggvar. Tänk om jag kunde komma ihåg det här nästa gång jag står framför fiskdisken och undrar vad som är vad. Har koll på gambas, bläckfiskar i olika former, langoustas och snäckor – men inte olika fisksorter. Klarar sardin. Angula är ålyngel. Ska man verkligen äta dem? Har sett dem i butikerna och gissat vad det var. Tur Google i alla fall kan bistå med översättningar.

Och Kindle´s gratisböcker är också bra, fyller på biblioteket trots att jag inte alltid är så förtjust i mina ”köp”.

Äter en mycket saftig apelsin mad skalet avknivat och skuren i bitar, droppar förstås på T-tröjan. Den jag hade på mig i morse lyckades jag spilla tandkräm på.

Tittar tillbaka i bloggen, till början – och blir mest deprimerad. Ledsen över min lätta ton, min låtsasvärld som i slutet av 2009 skulle rämna totalt. I början av året var det mest loppis och auktioner, livet på den lilla gården utanför Sala och mannen min. Katt och goda grannar. Så småningom blev det annat, men just idag vill jag inte läsa om detta ”annat”.

Och Grimwalkers ligger etta på alla möjliga listor, men skriver ändå sina åtagna 25 (eller flera) sidor per dag. Disciplin. Har ännu inte läst något av någon av deras böcker, vill kanske inte bli besviken. Men också för att deras (vad jag tror) våldsamma böcker inte riktigt är vad jag vill läsa.

Jag läser hellre fantasy utan någon som helst anknytning till någon verklighet. Eller, ibland, välskriven romance, mera sällan numera feelgood. Är trött på den genren. Böcker med historisk bakgrund och väl genomförd research gillar jag också, ibland förser mig yngste sonen med den sorten. Här på ön får Kindle duga, ibland något loppisfynd för max 1 Euro, eller lån från Skandinaviska turistkyrkans bokhylla. Dit jag får se till att bära tillbaka böcker innan jag åker hem, vill aldrig slänga böcker som fortfarande håller ihop och går att läsa.

Nu är vännerna hemma igen, och gillade både kaninen och geten – riktigt var krogen ligger förstod jag nog inte, men hittar kanske ändå dit. Vore kul att testa get – den här restaurangen hade dessutom en meny som enbart innehöll två rätter med gluten. En glädje för K, orsak: innehavaren hade själv problem med gluten.

Fick telefonfråga, ”finns socker”, jag svarar ja – men när vi skulle plocka fram det fanns det inte. Obegripligt, jag har bara använt det när jag gjort pannkakor. K går upp till lilla butiken för att kolla om det är öppet. Och har socker. Maken vill ha det på sina pannkakor. Liksom jag. Var min sockerpåse med det bruna sockret gömmer sig visar sig kanske.

Pixel-pancakes, not ours

18 grader klockan nio på onsdagsmorgonen. Kanske åskväder längre fram på dagen, ”ta med ett paraply”. Vi får se.

Trump har benådat 1500 fångar, bland andra de som var inblandade i attacken på Capitolium, någon lär ha suttit på hedersplats under installationen. Liksom tre av USAs miljardärer. Världen lär inte bli bättre av Trumps beslut, de redan fattade och de framtida. USA går ur WHO och Paris-avtalet är andra exempel på Trumps beslutsfattande.

5 100 steg i hotande åskväder. Himlen är mörk. Varken cortado eller caña längs min väg. Vännerna har åkt för att bestiga Teide, hoppas dimman och molnen inte skymmer sikten. Nu regnar det här, glad jag hann hem. Mörkt i lägenheten, jag tänder taklampan medan jag laddar datorn, bara ett uttag nära i väggen.

Pratat med Asia om mina danska vänners besök – det som jag trodde Miguel informerat henne om. När de saknade mina andra vänner och såg dessa, så blev hon lite fundersam. Nu är det uppklarat.

Jag tittar på statistiken över bloggen, vad har mina besökare tittat på, vilka rubriker i arkivet har lockat. En sådan rubrik igår var Nödvändiga drömmar. Jag skrev inlägget 2015, och jag kan ta mig tillbaka till känslan i orden då. Mina drömmar är nog ungefär desamma, jag har större ekonomisk frihet nu än då, och saknar den gemenskap jag ändå hade då – medan ”båda mina män” levde. Nu är de döda. Jag skulle gärna vilja veta vad i rubriken som lockade någon, och om läsningen infriade de eventuella förväntningarna. Men inte alla som besöker bloggen kommenterar.

Och så kommer en hjärtevärmande kommentar från Gösta, som inte bryr sig så mycket om antalet steg varje dag, men – ” … du spelar roll för mig, det är nog det jag vill skriva och att du ska veta”. Tack Gösta.

Kanske borde jag gå igenom mitt arkiv i WordPress – sedan 2009 – och plocka ut sådant jag själv tycker är bra. Kanske hitta temata och tankegångar som fortfarande är mina, och som tål att upprepas, kanske översättas, kanske publiceras på t ex substack. Det blev många kanske…

Regnet vräker ner därute. Och då blir det svalt i lägenheten, också när fönstren är stängda. Jag tar på mig min hittills oanvända fleece.

Jag läser i Ann Linn Palm Hansens bok Cirkel for cirkel, hur hon skriver upp namnen på alla sina vänner, alla hon kommer ihåg, från hela livet och från Facebook. Och hon ser mönster i hur hon minns dem, i vilka grupperingar de hamnar när hon skriver namnet. Fascinerande tankar om vad som gör att vi minns, vad som kanske spelar en omedveten roll. Denna författare är så innehållsrik, så utmanande och spännande att jag faktiskt bara orkar läsa några sidor i taget. Orden kräver att jag tar dem till mig, låter dem landa i mig, låter dem göra något med mig.

Kopplar av efter en stund genom att läsa lite i den sega Solvarg, boken om rosornas krig i England. Kontrasterna kunde inte vara större. Min hjärna vilar i det sega. Har del 4 också, den kan vara bra att ha i reserv om annat läsande inte finns. Nu är i alla fall den här andra delen avslutad.

Regnet är borta, men oj, vad det forsade vatten ur muren nedanför köksfönstret rakt ut i havet, och från ett ställe som såg ut att ligga alldeles under ett ”lock”. Några kommunanställda var här och kollade något här nedanför, vattenkvaliteten? Det jag såg av tillflöde till havet fick inte min badlust att öka. Usch. Duvorna vet inte bättre, de går och pickar i sig ”mat” där vattnet nyss rann.

Och det kom en kraftig regnskur igen, samtidigt som jag från köket kunde fotografera en fin regnbåge. Stänger fönstren. Stengolven är visserligen lätta att torka, men blir också farligt hala av blötan från öppna fönster.

Vännerna har bokat bord till kvällen på närliggande restaurang. Har regnjacka, och det ligger även ett ”regnfodral” i lådan under teven.

Försöker läsa lite i Lewis resa av P O Enquist. Har börjat läsa för flera veckor sedan, och är annars förtrollad av författarens språk och tankar. Men den här boken gör motstånd, eller jag gör det. Kanske är det temat, frikyrkligheten, som också var författarens bakgrund en gång, som hindrar mig från att ta boken till mig. Den får hänga med ett tag, kanske följa med hem – någon gång är det möjligen dags även för mig att läsa den. P O Enquists Ett annat liv är den bok som jag läst och läst om flera gånger. En av de böcker jag inte försöker sälja på Bokbörsen därhemma.

Tomt dokument som tjatar på mig – skriv! Så jag gör det, utan mening, utan egentligt syfte. Vill bara låta fingrarna löpa. Kaffe och en palmerita efter frukostens temugg. Deprimerande titt på Trump och hans agerande. Världen i övrigt är inte mera uppmuntrande. Jag fortsätter ägna mig åt min lilla värld.

Idag ska jag gå ut på min vanliga promenad, vad mina vänner vill göra vet jag ännu inte. Tror de just bestämde sig för något, vad vet jag inte eftersom ordutbytet var väldigt danskt. Det visar sig. Liksom det möjliga regnet i eftermiddag, än syns det inte. Botaniska trädgården är vännernas plan idag. Jag gör mitt.

Vi fikade på Casa C och vännerna gick till bilen för färd till Botaniska. Jag gick, men var hemma igen efter bara 3 700 steg. Luftfuktigheten ligger på 87% och det får mig att närmast drypa av svett. Väntar med duschen tills kroppen lugnat sig lite. Klockan är bara tolv, det blir kanske regn, molnen är mörka. Och havet är rasande. Skönt att vara inomhus.

Tar mig an Wordle och DNs ultrasvåra sudoku. Wordle idag klarade jag inte. Sudoku gick bättre. Och syrran leder som vanligt wordfeud, men bara med drygt tjugo poäng.

Gör en tonfiskröra till hårt bröd och en liten öl, lunchen idag. Gott och enkelt. Än har det inte regnat, men himlen är molnig. Duschar.

Både Skandia och Alecta var dåliga pensionsförvaltare för 2025. 42 respektive 34 kronors höjning. Vanliga pensionen höjdes med 638, bättre. Totalt 714 kronor plus.

Går ut med soporna, och upp till lilla butiken vid Casa C – fyra avocados för 2,95 Euro. De brukar vara bra. Hade tänkt köpa frukt, men hittade inget som lockade i Fruterian. Härmed blev antalet steg idag 4 500.

Mina andra vänner kommer inte hit ett par dagar i slutet av månaden innan de åker hem till Sverige. De har chans att testbo en lägenhet i Santa Cruz och vill ta den möjligheten. Kanske hyr de den framöver. Låter som ett klokt beslut.

Tuggar i mig några sidor ur Iggulden´s bok om Rosornas krig – den är seg. Ändå har jag svårt att bara lägga boken åt sidan, varför vet jag faktiskt inte. Kanske för att jag vet att jag inte vet just någonting om den tidens engelska/franska historia, under mitten av 1400-talet. Vet inte speciellt mycket om dåtida svensk historia heller, Gustav Vasa? Nej, han var senare, dog 1560 minns jag (från historielektionerna i skolan). Nåja, har jag levt så här länge utan detaljerad kännedom om längesedan gångna sekler, lär jag klara mig ett tag till. Och om lusten att veta blir alltför påträngande kan jag ju alltid googla. Men inte just nu.

Här verkar inte komma något regn, men i Cristianos har det regnat, enligt Facebook och medlemmar i Teneriffa-gruppen. Regnet behövs, här och där.

Danmark har tydligen lanserat något som liknar svenska swish – Vipps. Berättar min danska vän. Så nu blir det enklare att skicka pengar mellan de nordiska länderna inklusive Finland. Det har varit orimligt krångligt de få gånger jag behövt göra det.

Två tvättade klänningar hänger på tork i mitt sovrum. En grön, en svart. Tyvärr måste de köras i varsin tvättvända, den gröna fäller och jag vet inte hur den gamla fd svarta tar emot den färgen… Har en känsla av att jag kommer att överge båda, efter den här vistelsen. Väl använda, trötta, får ge plats för annat. Hemma eller här.

Den urblekta hellånga svarta linneklänningen var en gång ett smart köp på Indiska, rea. Tror att jag minns att den kostade 99 kronor. Den har hängt med i åtminstone tjugo år. Duger som exempel på att inte köpa nytt.

Den gröna köptes här på Teneriffa för fyra år sedan (om jag räknar fel må någon rätta mig), det året jag hyrde i La Caleta de Interian. Fastnade för färgen, någon tyckte att den var väl kraftfull, jag gillade den. Fånig design med ”utväxt” på vardera sida om sidsömmarna, men fickor och skön bomull. Jag låtsas inte om det där som vecklar ut sig lite vid sidorna.

Annars, många gånger tvättade T-shirts, en gång ärvda av min vän Birgitta i Västmanland, utanför Sala. De börjar också ge upp, sömmarna glipar lite här och där. Kanske kan de också bidra till att min resväska hem blir lättare än den var hit. Vore bra, eftersom handtaget som styr väskan fastnat i låst läge, där nere. En konsekvens av Norwegians (eller någon annans) hantering av bagage.

Svarta tights i bomull, också de lite blekare än de var en gång. Jeansen hänger i garderoben, har hittills känts som för varma att ha på sig. De får vänta till hemresan, liksom Stan Smith-skorna. Här använder jag växelvis mina flipflops, från Birkenstock, och mina Icebugs, utan dubbar, snart utslitna.

Två par shorts, som använts flitigt. Ett par köpta till fd maken, linne – passar mig utmärkt numera. De andra var sonens, hade en gång också förlängning per dragkedja till benen, inte längre.

Ytterligare några par tights, som hittills inte behövts – varmare, tightare. Och några svarta T-shirts som också ligger i garderobslådan. Använder en gammal Boss-tröja som sovplagg. Har också en fleece, som hittills inte använts, liksom en regnjacka – dito. Baddräkt, oanvänd.

De tredelade gåstavarna är jag tyvärr också dålig på att använda. Med ryggsäck blir det lite för mycket att hålla reda på. Så, de får väl nyttjas när jag väl är hemma igen, och inte behöver ha ryggsäcken varje gång jag går ut.

Nu blåser det kraftigt, den vind man varnat för i flera dagar, verkar vara här nu. Jag drar igen fönstret i sovrummet så att bara en liten glipa finns. I köket får det vara öppet ett tag till.

Har målat tånaglarna, som var lite för tomteröda, med det från min danska vän övertagna mörkare nagellacket. Blandningen blev bra. Ingen lär inspektera eventuella slarvigheter i målandet.

Nu skriver jag igen, utan att veta vad eller varför. Sitter här i lägenheten, ensam vid det skrangliga bordet i ”vardagsrummet”. Mina vänner är kvar på terrassen. Jag sitter bra, har en förstärkt Dry Martini bredvid mig, åt nyss en gräddkola i spansk tappning. Okej, den är precis lagom mjuk/hård för att jag inte ska riskera några tänder. Smakar faktiskt smör eller gräddkola.

Vågorna hörs, fönstret är öppet och hörapparaterna i öronen. Batteriljusen tända på bordet, ett glas vatten utom räckhåll för datorn. Sladden i, så att bordslampan bakom mig lyser, dator och mobil tillräckligt laddade. Sparar dokumentet, raderar texten i mallen. Klockan är kvart i sju.

Ibland kan jag längta hem till rutinerna jag har där. Här skapar jag nya, nästan varje dag. Och det är ibland härligt, ibland obekvämt. När jag har sällskap, blir det också lite annorledes. Men, jag säger ju att jag vill ha utmaningar, att jag inte vill somna i en letargi som bara vill bevara sig – hur jag nu tänkte där.

Oklart ofta hur jag tänker, men jag lyckas fortfarande tro att jag tänker. Tills överbevisad, vilket händer ibland. Kollar tittarstatistiken på bloggen – och undrar vem/vilka som läser eller tittar in, i USA. Hela tiden någon, vet inte vem. Inga klargörande kommentarer.

Nu står mina danska vänner i köket, jag sitter vid min dator. De lagar mat, jag äter tacksamt vad det än blir. Ris och gambas, lök (och vitlök hoppas jag, liksom paprika som finns i kylen, tänker inte ta fram). Vill inte lägga mig i matlagningen. De letade efter risotto-ris, hittade inte, liksom jag inte heller hittat. Ibland förundras jag över skillnaderna i matlagning och ingredienser mellan Italien, Spanien och Frankrike. Så relativt nära varandra geografiskt, så olika när det handlar om mat.

”åldern den stora förvekligaren” – taget ur Conn Iggulden´s bok Solvarg. Av alla böcker jag läser. Kan bara instämma, även om jag ännu inte känner mig totalt förvekligad. Men, att inte kunna gå i skogen som jag vill, ta mig över diken utan att behöva blöta ner mig helt, gå de vägar jag vill utan att behöva ropa ”taxi” innan jag är hemma igen. Har hittills aldrig hänt, men vem vet?

Vi pratar lite, min danske vän som är gift med min danska vän. Jag har känt K mera och oftare än hennes man, men det är fint att få möta även honom. Vi bekantar oss lite försiktigt, hittar punkter vi kan prata om, han på danska och jag på svenska. Det går.

K lagar fortsatt mat i köket. Det doftar gott.

Och det var mycket gott, en välsmakande risotto trots ”fel” ris. Gick till sängs så småningom, mätt och belåten. Idag tisdag sägs det ska regna under eftermiddagen, kanske gör det så. Just nu när klockan bara är kvart över nio lyser solen och det är 19 grader, blir 22 längre fram på dagen.

Inte vår risotto, tror vår var godare, med guacamole till, inga pilgrimsmusslor men väl goda gambas