beskrivarblogg

>Jag har använt morgonen till att lägga in ytterligare böcker på Bokbörsen – nu har jag 524 stycken under säljarnamnet ”kultamanka” – titta in där! Där finns allt mellan himmel och jord, bra böcker, dåliga dito, psykologi, personlig utveckling (!), engelska, franska böcker, inbundna och pocket, konstböcker, örtböcker, blomböcker,  gamla och nyare böcker. Kolla.

Hundarna är just nu ute och busar med två andra grannjyckar – utan mig, men med två mattar. Den ena matten matar parallellt 30-talet kor!

>Is – ja! I vattenledningen från källaren in i huset… Nattskjorta, Björnkläder-fleece, stövlar och ficklampa, ner i källaren och på med fläkten som erfarenheten ställt där. Det tinar småningom. Erfarenheten har också fyllt på en vackert röd Gusum-kaffepanna med vatten, ifall att. Så te fick jag.

Klockan var halv 7, nu är tekoppen tom och hundarna utfordrade, DE ligger och slösover efter en kort skällsejour ute, jag sitter här och skriver.

I morgon är det dags för audiologen och ev nya hörapparater. Ska bara hitta Lasarettsgatan i Norrtälje först, på nätet. Och slå in ytterligare en såld bok, ni har väl hittat till Bokbörsen – gör det, där finns massor av bra och billiga böcker som längtar efter att bli lästa! Titta noga på bilden, det sitter en trädklippare däruppe!

>Söndag, flera gånger idag har jag på webben träffat på ord om “Dear Zachary”, som lär ska gå i TV ikväll?Den verkar mycket bra och mycket otäck. En dokumentär som får alla att gråta…

Jag tänker på ovanstående och jag tänker på Egypten, och på mammam vars son nu är hjälten som startade revolutionen, en mycket död hjälte. Liksom Zachary ovan, som kanske inte var hjälte men väl är död.

Mycket död i mina “utkanter” på sistone: fd makens vän, min vän som varit död ett år utan att jag visste, Bodil M´s “privata och personliga” sorg, som kanske är det som gjort att hon just nu inte delar med sig av sig, Zachary, levande död som hos den ingifta strax 100-åriga mostern utan kontakt med omvärlden, eller hos vännen med Parkinson, Lena Nyman.

Jag lever och jag gnäller, jag tycker synd om mig för att jag gjort mg spelberoende och därmed fattig och skyldig, och skuldtyngd. Med öm rumpa lever jag och gnyr. Jag är tacksam att jag lever, kanske blir jag någon gång tacksam också för det elände jag fixat alldeles själv. Där är jag inte än.

>Jag läser Åsa Hellbergs blogg och en kommentar som talar om hjälplöshet – och då kommer jag ihåg något från ”nattens drömland” – obönhörligt, eller obönhörlighet. Ord som fanns hos mig innan jag somnade och som jag ville minnas till nästa dag – idag – för att titta mera på! Kom inte ihåg detta förrän hjälplöshet hjälpte mig (häpp!).

Vad är obönhörligt? När jag grunnade före sömnen handlade det om ”något/-n som inte hör bön, bön som inte hörs av någon, som inte är hörbar, som är låst och fast och ohjälpligt oflyttbart”. Något om att det inte ens är lönt att be en bön. Ohjälp/hjälplöshet och obönhörlig har med varandra att göra uppenbarligen. Vad vill jag med detta, vet inte. Något är det.

>Igår kväll visste jag inte hur man gör för att klistra in text skriven annanstans på denna dator – nu vet jag. Man högerklickar. Om nu någon annan inte visste det!

>Vaknar tidigt denna söndagsmorgon, och det första jag ser när jag kliver ur sängen är min nakna kropp. Jag har huvudvärk också. De 13 kg jag gått ner sedan i fjol SYNS, i form av frånvaro. Jag är skrynklig där jag förut var lite rund, visserligen har jag numera mera midja, men vaddå?! Och som sagt, baksidan är färggrann fortfarande. ”Du måste bygga muskler” säger bästa vännen…

Att jag har svårt att veta vem och vad jag är ”inombords” det vet jag ju sedan länge, men att inte känna igen sig vid titt i stor spegel! Jag behöver alltså hitta tillbaka till mig själv inte enbart i själen, utan också bekanta mig med min kropp!

Och det en kall söndag, med ont i huvudet som om jag hade druckit de Dry Martinis jag drömde om igår kväll. Det gjorde jag inte!

>Jag hade skrivit en text och ville föra över den till bloggen från ordbehandlingsprogrammet – men fixar det inte.Har kopierat den, men kan inte ta hit det. I min dator ser jag ”Edit” där upptill, så att jag kan ”paste”, men inte på den här.

Så ni som ev tittar in här får leva utan den texten – ni överlever, så bra var den inte! Lite lördagskvällsblabla för att slippa titta på Melodifestivalen. Och om att jag just nu gärna hade druckit en Dry Martini (very dry) om jag hade haft någon. Och så lite om hur man klipper sin lugg, rakt in och uppåt, inte från sidan – det funkar! Syrror är bra att ha till mycket, bl a få hårklippningstips av. Nu blir det en kopp te och en bok, plus en macka med lemon curd. I brist på annat godis.

>Idag räknade jag de olika bostadsnycklar jag bär omkring på – till huset där jag bor (som ännu inte är hemma), till bästa vännen, till fd mannen, till fd kärbon (som han ska ha tillbaka, fick dem av bästa vännen igår från när hon bodde där ett tag), till vännens dotter där bilnyckeln finns som jag ska hämta på måndag…

Fem hem. Ska just nu sova ett par nätter i mitt eget fd hem, ensam. Det är skönt, konstigt hemvant och ändå inte. Nästa vecka är det dags att transportera mig, hundar och alla tillbehör, till landet och snön, och träffa värdinnehunden som lekkamrat.

>Tja, är  jag författare så kan jag refuseras – och alldeles nyss fick jag ett mail från Newsmill, att man ”valt att inte publicera min artikel” – min rubrik var ”Missbruk, skam och öppenhet” och handlade om mina personliga erfarenheter av spelmissbruk, Newsmill hade en inbjudan till debatt apropå Spendrups öppenhet kring sonens missbruk. Det blev aldrig någon vidare debatt, tydligen är det inte enbart regeringen och lagstiftningen som struntar i spelmissbrukarna. Och för min del var det kanske lika bra att det inte blev någon publicering, jag var ju lite ängslig för hur nära och kära skulle gilla min öppenhet…

Texten har fyllt sitt syfte – för mig – jag fick ur mig ännu en komprimerad berättelse om min väg in i spelmissbruket – ett sätt att hantera ångesten och skammen över spelandet och dess konsekvenser, för mig och för närstående.

Det hade möjligen varit intressant att få en motivering till refuseringen, men, jag får fortsätta att skriva utan den. De senaste dagarnas skrivande har gjort något med mig, något som jag hoppas stannar kvar ett tag åtminstone. Kan det vara glädje, kan det vara en spirande liten självkänsla igen, kan det t o m vara stolthet över att jag var modig nog att skriva, modig nog att skicka in, modig nog att faktiskt inte låta mig nedslås av refuseringen – som man tog tre dagar på sig att bestämma sig för på redaktionen för Newsmill.

>Har just tillbringat en halvtimme med att försöka få bort annonser av typen ”Filippinska kvinnor söker män” från min blogg; vet inte om jag lyckats genom att inaktivera den kod som anger vilka områden mina bloggar handlar om, byggd på ord som ”terapeut”, ”ensamstående (antar att det är därifrån som dejting-annonserna kommer från) etc – jag ger GooglE Ads en chans till.

Terapi-annonser går väl an, men att bidra till vad som för mig ligger snubblande nära kvinnoförsäljning vill jag inte. Speciellt inte om rubriken på annonser säger ”heta filippinskor” på engelska! En titt och annonsen är fortfarande kvar, de får en halvtimme – sedan avslutar jag det konto jag öppnade idag.