beskrivarblogg

Lördag eftermiddag, klockan är snart fem. Jag har druckit en DM sedan jag kom hem efter många steg idag. Gläds åt att det trots allt känns som om jag orkar mera, kan gå utan att få ont. Kroppen morrar när jag väl är hemma, och inte vill den att jag ska resa mig snart igen om jag satt mig ner. Min från Sverige medförda sittdyna passar inte riktigt på stolarna här i lägenheten. På terassen är den perfekt.

Jag har ätit en omogen halv avocado och något som hette ”gambas sallad” till lunch, men salladen innehöll få gambas och mera ”sticks”. Några pepparkakor också, fråga mig inte hur jag får till kombinationerna. Slängde den andra halva avocadon. Kanske är det inte säsong nu.

Har lagt ut en bloggtext till. Ganska oinspirerad. Och funderar på det som Karin från Danmark och jag talade om i förmiddags. Om att vara sann inför sig själv, hitta det som är ens sanna jag. Jag behöver fundera mera på det.

Under de sista åren med Jan fanns det inte utrymme för de tankarna. Nu gör det det. Så, vem är jag? Vet allt det där om dotter och morsa och fd hustru etcetera. Det är inte det någonting handlar om. Hur kan jag ta mig fram till det som är/kanske är, jag? Törs jag, vill jag, vilka verktyg kan jag använda? Vilka människor vill jag behaga, vilka är jag rädd ska vända mig ryggen? Vem sviker jag? Hur sviker jag mig? Vad vore ett svek mot mig själv? Hur ser det ut? Vem vill jag vara så länge jag lever?

Kanske är det nu så att det inte finns just några flera svek jag kan göra mot mig själv. Har onekligen fixat några redan.

Vad vill jag våga, som jag inte törs?

Utsikt från mitt köksfönster

Det blev tunnpannkakor idag, med hemgjort äppelmos – gick att äta, trots att jag saknade min pannkakslagg.

Syrran B hävdar att farbror Hilmer hette Hellevi och inte Hillevi plus Hilmer, utan något Karl, inte vet jag. Och Mauritz var pappas farfar. Hon får i alla fall lust att fortsätta släktforska efter mina inlägg, korrekta eller inte. Och jag lär mig att kusin Göran i Flogsta, Uppsala, är 80 år. Han med.

Lördag i morgon, ska inte gå upp till loppisen utanför matbutiken vid 381´ans hållplats. Har hittills inte sett något jag vare sig vill ha eller behöver. Just nu står en ljusblå liten skål på köplistan, den som fanns här hoppade ur min hand för någon dag sedan. Höll inte för fall på stengolv. Och kanske behövs en bunke, att t ex göra pannkakssmet i, i stället för den fruktskål som idag fick fungera.

Försöker se på Netflix, men nej. Alltför sällan något lockar. Minnena får ta igen sig, och förhoppningsvis jag med.

Batteriljusen pulserar trevligt och jag släcker bordslampan bakom ryggen. Har diskat. Klockan är bara åtta, kan inte riktigt gå till sängs redan. Så vad göra – skriva.

Fick en glädjande kommentar från en av kusinerna nyss, Ingegerd, dotter till Hilmer och Kerstin. Vi har just aldrig haft någon kontakt genom åren, men nu talar hon ändå om att hon tycker om det jag skriver. Glömde fråga henne om pappa Hilmers Hellevi eller Hillevi. Syrran löser det nog.

Det är mörkt och svart ute. Vågorna långsamma och fina. Vinden ljum, inte vare sig hundar eller människor på stranden. Snart låter jag mig vaggas till sömns (ska det vara ett ”s” där eller inte?). Hoppas myror/minnen sover när jag sover. Spännande att se vilka som är vakna i morgon.

Yngste sonen är ledig i helgen, hoppas han och hans vän har en fin veckända.

Lördag morgon vaknar jag med soluppgången, då ljuset letar sig in i sovrummet. Lite efter klockan åtta. Drömmer och glömmer. Tror minnena tar igen sig. Plockar medvetet fram tankarna på pappas förmåga att få allt att växa på ”landet”. En kolonilott nära ridhagen vid Villorna i Avesta, numera bebyggt med radhus. En ersättning för de odlingsmöjligheter som försvann när vi flyttade från tvåfamiljshuset på Rotegatan till lägenheten på Malmgatan. Huset på Rotegatan blev nog för litet för två familjer med tillsammans sju barn – morbror Bertil, moster Maja, tvillingkusinerna Lasse och Lena, och yngste sonen Hans-Åke, fortsatte att bo där.

På den här lotten växte vinbärsbuskar, jordgubbar, potatis och andra nyttigheter, där fanns ett äppelträd. Moster hjälpte till och rensade en gång, tog tyvärr bort en del av det som skulle varit kvar. Ännu en familjehistoria. Vi ungar fick förstås också bidra, när vi väl var pålitliga. Och vi hade tillgång till mera än jag begrep när jag växte upp. Pappas gröna fingrar har nog inte gått i arv till någon av oss systrar, kanske i någon mån till de barnbarn han aldrig fick se som vuxna.

Vi var ofta ute i skogen och plockade svamp. Kantareller och blek taggsvamp var nog de enda sorterna. Jag har lärt mig flera genom åren och gillar att gå i skogen. Åtminstone tills mina ben inte riktigt klarade av den ojämna terrängen. Kanske när jag kommer hem och förhoppningsvis är mera vältränad. Det längtar jag efter. Men då får det bli på Djurö, där jag har mina ställen. På Addarsnäs, där jag bor nu, är mycket av skogen inhägnad för kronhjortar, och överallt finns det mycket vildsvin. Gillar inte tanken på att sällskapa med grisar i skogen.

Pratade länge med min vän Karin i Danmark under lördagsförmiddagen. En rejäl regnskur kom samtidigt, men vid halv tolv kom jag iväg ut. Och gick till gamla hamnen i Puerto, en person simmade och trotsade vind och vågor. Jag beställde ”una caña” och lyckades välta ut den när jag skulle dra på mig tröjan. Glaset for i backen och gick sönder, jag försökte få betala för det, men behövde bara betala 1,5 Euro för ölen. Trevligt, törs kanske gå dit igen. Efter detta gick jag hem, och det regnade inte på mig. (Glömde ta med mig något paraply hit.)

Var hemma vid tvåtiden, efter 7 775 steg. Och artrosprogrammet i morse. ”Bra jobbat”, som det står i Icura-appen när övningarna för veckan är genomförda. 35 000 steg i veckan som gått, 5 000 i genomsnitt. Och då återstår söndagen. Nöjd.

Äter en halv, tyvärr tråkigt omogen, avocado till lunch. Tuggade försiktigt. Det blir nog havregrynsgröt med resten av äppelmoset till middag i kväll. Känner inte för att gå ut mera idag.

Havet är våldsamt idag, vågorna drar långt in på stranden så här mitt på dagen. En skrämmande kraft.

Fredag halv tio när frukost och internet är avklarat. Förbluffad, glad och lite rädd inför gensvaret på min blogg igår. ”Låtsas att du kan, och skriv!” Råd från god vän. En annan vän skickar långt mejl med en enda uppmaning – ”skapa ditt livsdokument”. Oj, det känns som om jag petat i en myrstack med en pinne – myrorna/minnesfragmenten kutar fram och omkring, gjorde det innan jag somnade igår och medan jag sov. Fortsätter nu när jag tror att jag är vaken.

Ena syrran manar också till fortsatt skrivande på temat, och vinkar för att hon och min andra syster nog kan komma att ifrågasätta en del av mina ”minnen”. Det lär finnas forskning som reder ut hur lite av det vi kallar minnen, som faktiskt är det. Det mesta är en blandning av allt möjligt. Spelar ingen roll, varken för mig eller de mina, många är dessutom döda nu.

Men nu ska jag gå ut i dagens verklighet en stund. Behöver köpa bröd, och kanske bära hem ännu en dunk vatten. Förra årets Spanien-vistelse gav mig vatten från kranen, huset hade eget reningsverk. Nu bär jag vatten igen. De första åren på landet, utan vatten indraget, bar jag vattnet i två hinkar med ett ok på axlarna.

Så småningom fick vi råd att borra brunn, en välsignelse att inte längre behöva gå hela backen upp till huset med vattnet. En fungerande tvättmaskin var ett ännu senare tillskott till huset. Dessförinnan hade Sonia (granne) och jag en handvevad apparat som förmodades tvätta rent – tveksam till påståendet, men med tre barn och mycket tvätt också sommartid, så jobbade vi på.

Ut var det jag skulle. Men så här kommer det nog att fortsätta, en skvätt här och en där.

Kvart i ett är jag hemma igen, som vanligt svettig. Har gått fram och tillbaka till gamla hamnen i Puerto. Kvinnan som motionerar på plazan härutanför heter Palmira, har bott i England och pratar bra engelska. Har tre söner, sju barnbarn och jag vet inte hur många barnbarnsbarn, alla bor här i närheten. Hon har gått så här, en timme på förmiddagen och en på eftermiddagen i ett halvår, gått ner 13 kg och tänker fortsätta motionera. Ett bra föredöme, och kul att prata med. Vi enades om att engelska turister är väldigt tystlåtna, säger t ex inte ”good morning” tillbaka, när hon hälsar på dem. Jag kunde berätta att vi svenskar nog är lite så också…

8 000 steg idag, gick relativt lätt, inte ont någonstans. Återstår att köra igenom artrosprogrammet, idag eller i morgon. Köpte bröd och cortado, men vattnet får vänta, har nyss öppnade fem liter.

Har sett en liten ödla, aningen större än de vanliga, som klättrade upp i ett träd. Och en fiskebåt utanför ”la casa amarilla”, mi casa, det gula huset där jag bor. Första båten i havet sedan jag kom hit. På stranden nedanför mitt kök ägnar sig ett par åt att täcka/smeka/tvätta varandra med den svarta sanden. Nu är de borta, och ägnar sig förmodligen åt något annat. Stranden var i morse täckt av hundspår (?), måste ha varit flera än en. Eller en ensam jycke med mycket spring i benen.

Har nu gjort ”äppelmos” till gröt eller pannkakor, har inte bestämt vad som blir dagens middag. Här fanns till och med en stomp, välförsett kök.

Minnena tar en paus, jag med. Fikar hemma med något som ser ut som mormors munkar, degen är nog densamma – men de här är tyvärr sockerglaserade. Skrapar bort så mycket jag kan, och äter dem ändå.

Och där dyker minnet av mormors munkar upp, ingen kunde göra dem lika bra som hon. De kokades i isterflott, och var färdiga att läggas på hushållspapper för att rinna av, när de flöt upp till ytan. Mamma försökte, moster försökte – de hade ju receptet. Deras blev hårda (för mycket mjöl, för mycket knådande?). Mormor hade något annat i fingrarna, något som inte stod i receptet. Jag har försökt för många år sedan, men gav upp. Och vet inte om jag har kvar något recept någonstans. Men aldrig någon glasyr på. Porösa, godast när de precis kallnat lagom mycket för att jag skulle kunna äta en eller två.

Pappa var bra på att laga mat, känner fortfarande smaken av hans dillkött med såsen och den inlagda dillen. Hans kalops. Kallt rimmat stekt fläsk på mackan (var nog bara han och jag som gillade det). Mjölkstuvade makaroner, ingen snabbvariant om den än fanns då. God stekt falukorv till. Och hur god maten än var, så fick vi se till att det fanns något till nästa arbetsdag och matlådan. Pölsa var syster K´s favorit, hon fick nog gärna min portion också. Har aldrig klarat att äta pölsa. Isterband om de var stekta med lök och potatis, inte i korvform. Abborre, filead på ett sätt som måste ha gått i arv till mina äldsta söner. Antagligen tjuvfiskad i Lillsjön, eller kanske Hallaren (med fiskekort, tror jag). Minns att pappa och jag pimplade på Lillsjön en vinter. Tack vare pappa fick jag vara med på flera pimpeltävlingar, och vann ibland något, typ äggklocka. Gillade att pimpla, och meta. Saknar det numera.

Senare i pappas liv, när vi döttrar flyttat hemifrån, och mamma också var pensionär, fiskade de tillsammans. Historien om hur mamma fick ett drag i näsan, i stället för den gös de hoppades på, hör till familjeberättelserna. Pappa lyckades fixa det också.

Han fick inte många år som pensionär, dog 67 år gammal 1978. En dag efter att hans yngre bror avlidit under arbetsresa i Norrland. Jag har alltid menat att han dog av sorg, av brustet hjärta. En gång när de var barn hade han räddat lillebror Holger från att drunkna. Tacksam att pappa och jag fick ett sista samtal kvällen innan mamma vaknade och han var död.

Några av brödernas andranamn väcker min nyfikenhet. De var fem – Karl Hilmer Hellevi Fällman var äldst. Därefter kom (tror jag) Helge Napoleon, Henning Alexis (pappa), Klas Holger, och yngst John Mauritz. Hilmer och Holger var aktiva inom fackföreningsrörelsen i Avesta. De och pappa jobbade i järnverket. Varifrån kom namnet Hellevi? Googlar och inser att det är ett vanligt finskt namn. Napoleon då, och Alexis. Kejsare och ryss? Klas vet jag heller inget om, men Mauritz var möjligen bror till farfar Karl Helmer Fällman, och svåger till farmor Olga (Olivia), född Spolander. Det här kan syrran B mera om, hon har släktforskat.

Farfar dog 1946, och då var pappa alltså 35 år. Han och farmor bodde också i Avesta. Minns honom inte, men kommer ihåg hur jag var ledsen över att han var död när jag var på kollo i Leksboda, någon sommar. Varför det var speciellt sorgligt där och då vet jag inte.

Fundersam och svettig, ute på stan

Dotter, dotterdotter och sondotter är det jag var allra först. Född mitt i kalla vintern 1942, mina föräldrars första barn. Vi blev så småningom flera döttrar, tre till på fyra år. Sedan tog det stopp, misstänker – vet definitivt inte, men tror mig ha hört något någon gång – om att mormor såg till att mamma steriliserades. Mormor var en kvinna som alltid visste att hon visste bäst, hade det bästa omdömet, och agerade därifrån.

Och inte var detta något jag kunde fråga vare sig mamma eller mormor om. Sådant pratade ”man” inte om på den tiden. Jag visste bara att jag var storasyster, och borde se till att jag och mina systrar hjälpte till därhemma, på de sätt vi kunde.

Mamma arbetade som servitris på Stadshotellet, och pappa var mejslare i Järnverket. Jag skäms än idag över att jag aldrig frågade pappa vad hans jobb innebar, hur det var att ha mejslare som arbetstitel. Det jag lärde mig var att han skulle ha matlåda med sig till jobbet, att han jobbade skift – och att han ibland tog en sväng förbi Ölhallen i Avesta innan han kom hem.

Mammas arbetstider var också aviga. Några perioder hade vi tillsyn hemma, minns namnet Tora och en storväxt ung kvinna som såg till oss, när ingen annan kunde. Mormor och morfar var också en tillgång för oss som barn. Ibland kan jag få för mig att jag tillbringade mera tid hos dem än hemma.

Innan jag fastnar i det som kan kallas minnen, finns jag här – i Punta Brava på Teneriffa, i ytterligare fem månader. Jag lagar köttfärssås (gillar den grovmalda sorten här) och tänker koka pasta till middagen. Har kört en tvättmaskin med handdukar och annat smått nog att torkas på torkställningen i ett av de tomma rummen. Och jag förundras över de vägar livet tar. Jag har fortfarande två älskade systrar i livet, en av oss, Anna Christina, är död. Mina män är också döda, Jan som jag länge var gift med och som är far till våra barn. Ulf som jag aldrig var gift med, men älskade ändå. Trots mitt spelmissbruk som kraschade vår relation – tills vi fick till det igen, några år innan han också dog.

Så det är tomt omkring mig när det gäller män att älska. Ingen av dem, eller jag, kunde ha trott att jag skulle finnas här. Nu. Och sitta här i en hyrd lägenhet med en fin hyresvärd, mat på spisen och en Dry Martini i det från Sverige medförda glaset, bredvid datorn. På tillräckligt långt håll för att inte riskera att välta glaset och sabba min nya laptop.

En ny laptop – det kunde ingen heller tro för några år sedan. Jag minst av alla. Jag bodde billigt tack vare Mats, älskad son som också är död nu. Men jag hade ingen bil, cyklade till busshållplatsen och försökte räkna ut vad jag hade råd att handla och vad jag kunde forsla hem per cykel… Spelmissbruk kostar mer än relationer, att försöka betala räntor och orimliga lån tog några magra år. Tills jag äntligen orkade ansöka om och så småningom få, skuldreglering via Kronofogden.

Tacksam för att leva i Sverige. Och kunna tala om för den kvinna som en gång var min vän, att jag inte kostade henne någonting. Mina skatteskulder var det första som drevs in. Hennes förakt tog hårt. Tyvärr minns jag det fortfarande, men även det minnet bleknar med tiden.

Det där med att vara äldsta systern. (Att det var så få år emellan oss, begrep jag inte förrän ganska nyss, när jag trillade ner från piedestalen.). Länge hängde det där äldsta-skapet över mig, ibland på ett bra sätt, ibland inte. Kan inte bestämma vad som fick mig att tro att jag visste bättre än mina systrar, var klokare, förstod vad som behövde göras och inte. Mormor. Hon spelade nog stor roll där – hon lärde mig vad som var bra, och vad som inte var det. Pappa till exempel, han var inte bra. Och jag sörjer över hur jag bråkade med honom, hur jag fick honom att lägga sig att sova en stund när jag visste att han var full. Mitt förakt för hans otillräcklighet.

Idag förstår jag hans behov av att vara någon annan än den järnverksarbetare han var, med försörjningsbörda för en familj med fyra barn. Och en mor, änka med svag ekonomi. Han älskade sin mamma alltid, såg så gott han kunde till att hon hade det hon behövde. Också när mormor aldrig kunde förmå sig till att kalla farmor för något annat än ”fru Fällman”, med en min därtill. Ingen gemenskap där. Farmor gjorde god blåbärskaka. Vem som plockade blåbären vet jag inte, kanske pappa.

Just nu tar jag en paus från livet då. Tvätten är hängd på torkställningen i det tomma rummet. Jag ska snart äta min middag, och ser fram emot den. Har gått 4 500 steg idag, åkte buss hem från gamla stan. Och har kört artrosprogrammet, ska göra det i morgon igen.

Jan är trött, vi är på landet på Djurö

Det här är kanske den historia jag ska berätta. Inga fantasier i feelgood-anda, inga okända människor som möter jag vet inte vad.

Jag ska skriva om mig, om den gamla kvinna jag är idag. Om den syster jag är och var, och om den morsa jag också både är och var. Dotter, dotterdotter. Farmor, och gammelfarmor. Kusin. Älskarinna, hustru, sambo och särbo. Svikare och älskande, ändå. Vän.

Vän, även när vänskapen blir ensidig. Även om det nog bara är jag som är vän. När den andra sidan har glömt mig, eller känt sig sviken av mig, eller valt bort mig. Ibland vet jag varför, ofta inte.

Någon älskad partner har jag inte längre. Ulf är död, Jan är död. Joe finns i Seattle med sin älskade hustru. Det är jag glad för. Andra män jag älskat (med), har jag inte älskat. De förtjänar min glömska. Och tacksamhet kanske, för det vi inte gav varandra.

Kan jag som är drygt 80 år prata om kärlek, om män, om längtan och sorg? Ja. Sorg och saknad har inte dödat min längtan. Den finns där, inte särskilt tydligt – tror till exempel inte att jag någonsin i livet mera vill leva tillsammans med en man, alltid.

Men jag saknar det goda av gemenskapen, en hand bredvid min i sängen när jag sträcker ut handen. En människa som vill glädja mig, med god mat och dryck. Ostron, välöppnade. Som tycker om att prata med mig om livet och om döden, om kärlek och svek och saknad. Om glädje och lek. Dans och musik. Om de liv vi skapar, ensamma och tillsammans. Liven är många, dina och mina.

23 oktober 2024 – onsdag. Mitt i frukosten ser jag massor av pyttesmå ”myror” som kutar omkring på bordet. Jakt. Vet inte varifrån de kommer, utifrån? Har ingen ankommen frukt eller liknande som brukar locka bananflugor. De här springer, flyger inte. Just nu ser jag inga fler…

24 grader och halvklart. Klockan är elva och jag är klar för utevistelse. Ska bära hem vatten till exempel. Gjort. Nu sitter jag på terassen, i skugga av trapphuset. Datorn känner inte igen mig iförd solglasögon och solhatt. Parasollet jag hittade i en garderob är avsett att sättas ner i sand. Vinden är ljum. Livet är gott.

Kände när jag gick hem med vattnet att jag ska gå försiktigt. Det lär inte bli många steg idag. 800 hittills, upp- och nerför backen till cortado och vatten. Kanske orken räcker till för artrosprogrammet senare idag.

Häruppifrån kan jag se att grannhuset är mycket förfallet. En ruin, där duvorna bor i resterna av taket. Sorgligt, samtidigt som det gör mig nyfiken. Hur och varför? Ett hus här måste ju vara värt någonting. Och resten av husen är mycket välvårdade.

Någonting låter hela tiden, vågorna förstås, men de stör mig inte. Det borras någonstans nära, och det låter illa. Stänger av hörapparaterna och då blir det nästan för tyst. Lagom är ett ord som passar här, jag vill höra lagom. Men det är antingen för mycket eller ingenting. Att bara dämpa inflödet av ljud hjälper inte mycket mot en borrmaskin.

Klockan är halv ett, jag är inte lunchhungrig. Det blir kanske en tidig middag i stället. Kycklingsoppa? Eller något på Casa C som verkade öppna när jag gick förbi. Ibland stängt onsdagar, ibland inte?

Efter en timme på terassen går jag ner i lägenheten igen. Och ut, en långsam sväng i de närmaste kvarteren. Handlar lite i nära butiken, går totalt 3 800 steg idag, och det gick bra. Mycket långsamt. Det är fortfarande 24 grader, men känns betydligt varmare. Luftfuktigheten är 80 procent. Har inte vant kroppen vid den här värmen än, och blir trött.

I morgon artrosövningar direkt när jag vaknar. Liksom på fredag, för att inte hoppa över någon dag. Har faktiskt gjort de här övningarna två gånger per vecka sedan 19 augusti. Och de har hjälpt, kanske också kortisonsprutan i det mest onda knät har gjort sitt. Jag har just inte ont, kan ligga lite som jag vill i sängen, och gå mycket längre än jag trodde var möjligt. (Utom just nu då, när jag tar det lite försiktigt.)

Asia tittar ut och kollar att allt är ”bien” när jag går ut. Känns bra att hon har koll. Någon son har jag varken hört eller sett till ännu, så han kanske inte bor hemma längre. Maken ser ut att vara gammal nog för att kallas pensionär, hon är kanske runt 50, men slank och verkar vältränad. Gillar henne. Ibland får maken fungera som tolk till och från engelska, för det mesta klarar vi oss med enstaka engelska ord, enstaka spanska (jag) och teckenspråk.

Syrran (som studerar arabiska) tycker att jag ska lära mig bättre spanska – och det är en rimlig idé eftersom jag gillar att vara här. Vet att det finns kurser, på youtube bland annat, och har kollat – men inte kommit längre än så. Skolspanskan är fragmentarisk – som häromdagen när jag plötsligt kunde säga till kvinnan i fiskdisken, att jag inte ville ha fiskhuvudet med mig hem. ”Cabeza” fanns plötsligt i mitt tunna ordförråd.

Det får nog bli soppa till middag resten av dagarna innan jag ska till tandläkaren. Möjligen pasta med köttfärssås någon dag. Det är alldeles för lätt att glömma bort den där dåliga tanden. Nyss tuggade jag i mig ett litet kex, och använde fel sida av munnen. Det gick bra. Vill inte/kan inte använda den sida, där tanden fortfarande finns. Så, mjuk mat, sådan som inte behöver tuggas ordentligt. Havregrynsgröt kanske, har köpt havregryn, men har ingen äppelmos. Lätt att göra i och för sig, bara ett par fina äpplen och lite socker. Färsk mjölk köpte jag idag, gillar inte den hållbarhetsbehandlade.

Inser att jag av misstag tidigare köpt en söt Casal Garcia, portugisiskt viño verde. Har rättat till misstaget genom att köpa en flaska av den torra varianten. Visste inte att det fanns en söt.

Jag har aldrig uppfattat mig som särskilt intresserad av mat och matlagning. Äta god mat, ja gärna, särskilt om någon annan lagat den. Numera är det längesedan någon annan lagade min mat. Ulf gjorde det gärna och bra. Söner, syrror och andra delar av familjen gör det emellanåt, just inga andra.

Nu ser jag hur nästan varje blogginlägg handlar om mat, sådan jag lagar, äter och kanske vill ha. Jag verkar vara på en nivå i tillvaron som handlar mycket om att vidmakthålla liv och aptit, förmåga att promenera, glädjas åt små saker – som en soppa till middag. Eller två.

Fortfarande saknar jag ostron. Vill ju inte behöva öppna dem själv, så det får nog bli på krog. Häromdagen såg jag att fiskbutiken vid gamla hamnen hade ”ostras”, men inom parentes på menyn. Får försöka begripa vad det innebär. Det är väl säsong nu? Kommer aldrig ihåg hur det räknas, månader med eller utan ”r”? Med, tror jag. Så.

Fransk mat, franskt bröd tilltalar mig mera än spanska varianter på samma tema. Å andra sidan tycker jag mycket om känslan här, i Puerto. Av vänlighet, ”bon día”, en vink av servitrisen på Casa C, när hon ser mig och vet att jag vill ha en cortado. Eller ett glatt leende från kvinnan som motionerar på plazan nedanför lägenheten, när hon ser att jag är på väg ut. Det välkomnandet hittade jag inte i Juan les Pins eller Antibes härom året. Inte riktigt detsamma i La Zenia nära Torrevieja, Costa Sol, i fjol, heller. Utom hos tanterna på thrift shop´en där jag köpte och lämnade böcker.

Inser att mycket handlar om hur jag själv beter mig. Jag är ingen särdeles social människa, är kanske till och med lite blyg. Eller i alla fall ovillig. Vill inte sitta med många skandinaviska personer längs långbord arrangerat av något sällskap si eller så. Eller kyrka.

Tisdag, pratar med yngste sonen en stund när jag är ute och går. Gick längs stranden mot gamla stan, när min högra vad plötsligt inte ville vara med på mera promenad. Jag var nog klok som vände för att gå hem, väntade en stund på bussen, men linkade sedan på. Och kom hem. Har inte ont när jag sitter still, har antagligen överansträngt benen de senaste veckorna. De är inte vana att gå så långt som här…

Något vatten fick jag inte med mig hem, jag tog kortaste vägen. Men jag fick min cortado i förmiddags. Nu är klockan halv två, ingen tandläkare har ännu hört av sig. 24 grader ute. Har duschat efter promenaden, 6 700 steg. I morgon bitti får jag köra igenom artrosprogrammet, ska göra två vändor varje vecka.

Fisksoppa till middag även idag. Yoghurt till lunch. Idag är det 113 år sedan min/vår döda pappa föddes.

Får respons från tandkliniken, där de undrar om jag vill komma förmiddag eller eftermiddag. Och säger något om försäkring, att de är ett privat företag (antagligen för att jag informerade om EU-kortet). Jag svarar, och väntar åter på besked.

Lade mig och vilade en dryg halvtimme, på sängen. Sov inte, det gör jag helst inte dagtid, eftersom jag blir ”elak” därefter. Men behövde nog ta igen mig. Nu känner jag mig en aning piggare, klockan är kvart i fem här och jag ska om en stund fixa lite med middagen.

Pratade med yngste sonen igen som glatt kunde meddela att han för en gångs skull får ledigt över juldagarna. Om han och hans särbo åker till mitt hus, eller huset på Djurö, tror jag inte jag begrep riktigt. De får så gärna bo hemma hos mig, och tala om det så att jag kan informera förvaltaren. Om de vill vara där, kan förvaltaren se till att huset är varmt när de kommer.

Nu har jag en tid, 31 oktober klockan 11, hos tandläkaren. Hoppas den trasiga tanden hänger med till dess. Soppa är bra mat i sammanhanget, har både kyckling- och fisksoppa i frysen. Känns bra att ha en tid, även om det inte är kul att gå till tandläkaren. Den enda tandläkare som jag tyckt om att träffa är Ulrika Molund, som tidigare fanns på City Tand i Stockholm. Nu har hon flyttat till Vällingby, kanske tar jag mig dit när jag kommer hem i april nästa år. Hoppas Dra Yana på den här spanska kliniken är lika bra.

Jag öppnar köksfönstret, när jag inte längre värmer soppa på gasspisen. Och vinden, den är ljum, den är mjuk, den är ljuvlig. Det är här jag ska vara så här års, också med förtretligheter typ tänder och ben. I morgon är en ny dag, kanske kan jag gå bättre än idag.

Läser Amazon-böcker på Kindle. Hur vet jag – och spelar det någon roll – vad som är skrivet av en människa, och vad som är AI?

Bilden skapades med AI – ”a cosy room full of books”

Måndag morgon, tidig frukost. Lägger ut fråga om tandläkare i ett par grupper här på ön, tips från Helen – som jag nog hoppades på. Får se vad det ger. Tanden hänger med än så länge. Plockar fram EU-kortet som kan vara bra att ha i sammanhanget.

Hemma igen, har handlat ingredienser till fisksoppa, fick undrande blick av kvinnan i fiskdisken när jag inte ville ha huvudet på lubino´n. Tror den heter så, fisken. Det gick fort idag, buss dit och buss hem, båda kom lägligt. Vädret är molnigt, 22-23 grader, fuktigt. Fick min cortado före bussen medan jag pratade med lillasyster. Kul med WhatsApp.

Ska kolla om det verkar skönt att sitta på terassen o vanför mig. Det var lite blåsigt, så jag spar nog terassen till en annan dag. Äter en liten yoghurt till lunch när klockan är tolv.

Jag börjar med min fisksoppa – Lubina, pulpos och gambas får vänta. Först lök, purjo, vitlök och morot i skivor som får fräsa i olivolja en stund. Därefter champinjoner, en halv röd paprika, några små potatisar, en liten bit ingefära skuren i små bitar, och ett par tärningar fiskbuljong. En stor tomat som behövde användas. Öppnar köksfönstret på andra sidan för att inte släcka gaslågorna.

När klockan är tre vill jag ha min GT (eftersom jag fortfarande inte har köpt någon torr vermouth). Jag tar fram is, gin och en burk ur kylen. När jag öppnat den och börjat hälla den i glaset med gin, inser jag att det är öl… Rekommenderas inte. Lärdom – se efter vad du tar fram ur kylen, ha inte så bråttom jämt! Häller ut, odrickbart.

Den öppnade ölburken må konsumeras, så sker. Hittade viño verde, Casal Garcia, i butiken idag, så det blir drycken till soppan så småningom. Tror det blir bra alltihop.

Soppan får nu stå och dra tills det blir dags att äta. Lovar gott. Och ölburken har hamnat i soporna. I morgon får jag leta vermouth.

Den här soppan lär räcka flera dagar. Har köpt gott bröd idag, tycker faktiskt annars att det är svårt att hitta bra bröd här. Jämför med Frankrike, där finns det goda brödet överallt. Möjligen handlar problemet om mina preferenser. Jag är inte spansk, inte fransk heller för den delen. Och som svensk ska jag kanske inte prata om gott bröd.

Kan inte baka här utan ugn, som om jag skulle göra det, om. Längtar ofta efter det bröd Jan bakade med bara jäst, vatten, salt och vetemjöl, inte knådat utan enbart vridet. Och gräddat. Det brödet var gott bara en dag, inget bekymmer i en familj med tre söner och kompisar.

Smakar min fisksoppa, god. Men än är klockan bara halv fyra. Inte middagsdags.

Molnen håller i sig hela dagen idag. Känns nästan skönt att solen inte gassar som den gjort.

En timme senare har jag ätit min soppa – så himla god. Och det är flera dagars mat kvar – har klent med burkar att lägga den i. Gör vad jag kan om en stund, när jag diskar. Soppa, det är bra, och lätt att laga. Och äta. Speciellt med en trasig tand.

Har fått respons på min fråga om tandläkare, kollar i morgon.

Har nu diskat och portionerat fisksoppa i diverse burkar. Gillar att göra mat som förslår till flera middagar. Kanske en vana från när familjen var större. Minns hur mina föräldrar alltid lagade ”för mycket” mat också när vi fyra döttrar var utflyttade och ibland kom på besök.

Tisdag morgon tar jag kontakt med Puerto Dental och försöker få en tid hos dem, rekommenderades i grupp på FB. Lagom bussavstånd härifrån, väntar på besked.

Så här ser det ut när jag äter frukost, solen går upp 8.11

Ser på Rapport klockan 18. Lustgas och val i Moldavien, regn som närmar sig. Jaha.

Skit att sitta här och oroa mig över en trasig tand. Vet att jag skulle ha besökt tandläkaren innan jag åkte, men min bästa tandis (Ulrika Molund) har flyttat till Vällingby, och jag hade inte riktigt ork att följa med dit. Borde ha. Nu får jag fixa detta på annat sätt, googlar och ser att det förstås finns många tandläkare här. Men vem ska jag välja, vilka kriterier kan jag använda, kan de prata med mig? Pust – ett problem för morgondagen.

Netflix, njaa. Tröttnar fort. Liksom på Kindle-böckerna, väljer alltför många med likartade historier, och blir less. Behöver ta mig till ställena med fysiska böcker, också ett projekt för morgondagen.

I morgon måste jag också handla mat för veckan, kylen är så gott som tom. Har lite potatis, några morötter, ”smör” och ägg, lite mjölk och konstig grädde. Majonnäs och senap. Liten ostbit, och riven ost. Ett par små yoghurtar. En bit pizza, som nog hör hemma i soppåsen. Tomater och lök, vitlök, men inte i kylen. Liksom inte päron, äpple, citron. Pulpos, gambas och is i frysen, kycklingsoppa. Behöver också kånka hem fem liter vatten, igen. Men inte samtidigt som resten. Och jag hittar ingen kaviar (Kalles typ) någonstans här! Eller rutbröd.

Det vore kul om jag på något sätt kunde göra något som betalar sig när jag är här. Hemma har jag ett tämligen kontinuerligt – om än relativt litet – inflöde av betalningar från Bokbörsen. Här kostar jag pengar, hela tiden. Mera än hemma, och då tänker jag inte bara på hyra här och hyra där.

Några uppdrag som korrekturläsare får jag inte längre (behövs sådana inte längre, eller?) och inte heller någon som vill ha hjälp med språkgranskning eller redigering. Jag är förmodligen för gammal och okänd. Att jag själv vet att jag är bra på det jag gör, spelar ingen roll. Konkurrensen är stor och ung, eller i alla fall yngre.

Såg en rubrik någonstans om någon som drar in miljoner på pärlplattor – läste inte mera än så, men förundras. Och säger grattis. Det finns människor överallt, hela tiden, som hittar på saker som jag nästan inte kan fantisera om. En del vill jag inte fantisera om, sådana som säljer bilder av sina fötter till fotfetischer, är bara ett exempel. Många konstigheter på nätet.

Så, jag pratar med yngste sonen, äter päron och ost till ett litet glas rödvin. Och famlar runt på nätet.

Lördag, gick till loppmarknaden, hela vägen uppför backen, vilade på bänk nr 2. Kollade runt, inget jag behöver bry mig om igen.

Fortsatte gå av bara farten, nerför backen och ner i gamla stan. Ölstopp vid gamla hamnen. Una caña. Den räckte länge i skuggan. Fortsatte hemåt och var hemma kvart över två, trött i ben och fötter. 9 200 steg, totalt under veckan 29 500. Med en stegräknare i mobilen blir jag lite manisk… Och varje gång jag går ut och kommer hem, så går jag alla trappstegen till lägenheten. Bra träning.

 När klockan är fyra gör jag en tonfiskröra med lök, vitlök och majonnäs och äter, med bröd. Får vara min middag. Upptäcker oväntat att en tand inte är som den ska, behöver hitta en tandläkare som kanske kan ordna det. En lagad tand som nu visar en spricka, inte kul. Gör inte ont, men är obehagligt. Ska kolla med Asia om hon kan rekommendera någon. Om inte, Miguel kanske kan. Eller Helen?

Läser lite Amazon-böcker, hoppar från den ena till den andra. Pratar kort med yngste sonen, han jobbade fortfarande när jag ringde.

Wordfeudar med syrran, hon ligger långt före mig. Som vanligt.

Söndag vaknar till lagom solig morgon. 24 grader säger mobilen klockan tio. Duschar och tvättar håret efter frukost, var för lat igår. Väntar på att håret ska torka lite mer innan jag går ut.

Gick ut, längs den avstängda stranden, åt baby squids som inte var så ”baby” (= lite för stora och naturalistiska), drack en caña. Gick sakta hemåt så småningom, tänkte ta en cortado efter vägen, men serveringen var för långsam. Hemma halv tre, i behov av dusch igen. 26 grader, och skön vind. Nu en stunds läsning. Behöver inte fundera på middag idag.

Senare söndag eftermiddag undrar jag när det ska bli alltför långtråkigt att blogga lite, dricka en öl eller två, göra mig en drink när jag kommer hem, äta något ute som nästan inte är gott alls, betala för noll eller sen service. Ensam kvinna. Ingen stor och penningspridande gäst att betjäna fort och väl.

Med en oroande trasig tand nu dessutom. Glömde bort den när jag åt ute, men den sitter kvar fortfarande. En GT med Schweppes Original Tonic (inte Indian) går att dricka, speciellt om alternativet är rödvin i fortfarande oöppnad flaska i köket. Vermouthen är slut. Har snart varit här i tre veckor.

Klockan är kvart i fyra, en pojke metar på klipporna. Ser inte ut som om han får något napp. Några gubbar äter på det jag börjar begripa är en liten krog mitt över den lilla viken nedanför köksfönstret. Kanske Julios? Krogen nedanför mig har satt ut sin meny, men än har inga gäster hittat dit. Den färgade mannen som jobbar där knyter en ”bandana” runt huvudet, kanske är han kock idag. Jag sätter på en tvättmaskin med småtvätt. Tänder bordslampan bakom ryggen, den räcker ännu. Hänger tvätten på tork inomhus.

Den som tittar väldigt noga ser ett litet grönt strå som växer i den svarta sanden