beskrivarblogg

Fredagskväll, sol fortfarande när klockan är kvart över sex. 21 grader, i morgon kanske lite varmare än idag. Det ser väldigt disigt ut över bergen, kanske inslag av calima, sand från Sahara? Eller bara vanligt soldis, inga varningar. Jo, en väderstation har en kraftig varning, kvaliteten i Puerto är riktigt dålig i kväll. Den andra stationen säger inget om detta…

Just nu är jag så nöjd med mina fötter, som orkat gå med mig idag, och som fick sin belöning i form av pedikyr. Av en trevligt omtänksam kvinna dessutom.

Har insett att det nog är lite sent i livet att göra något åt mitt närmast obefintliga kollagen i kroppen. Det verkar vara orsaken till alla fula ”blåmärken” så fort jag kränger av mig ryggsäcken lite slarvigt, eller stöter emot något. Minns att hudläkaren som senast frysbehandlade solskador på min näsa också påtalade att det var tunt med kollagen…

Läser om alla olika typer av kollagen som finns, i kroppen och i kosttillskott. Dyra sådana, ett norskt får högsta betyg av skribent som förmodligen lever på att framhäva än den ena, än den andra dunderkuren för allehanda behov, verkliga eller inbillade.

Så, mina blåmärken är fula och de får nog dö med mig. Min mångkunniga pedikyrist idag sade åt mig att se till att smörja in även armarna med solkräm, inte enbart ansiktet. Där har jag nog slarvat. Och det är på armarna jag får blåmärkena.

Jag fascineras av hur jag pratar med människor och hur de pratar med mig. Ingen av oss kan den andras språk mer än ”väldigt lite”, och ändå kan vi kommunicera så att vi blir nöjda. Vi tror oss förstå, och för det mesta gör vi det också. Hos pedikyristen idag till exempel. Och med Palmyra, som berättade idag när jag kom hem, hur hon fortfarande var bedövad efter tandutdragning, hur dyrt det är och att hon ska dit igen nästa vecka. För vad vet jag inte, men får kanske veta.

Det mörknar så sakteliga. Himlen är rosa och grå, vacker. Havet stillsamt, men aldrig stilla.

Tror jag börjar komma till ro kring vänskapsslutet i början av veckan. Det där med att acceptera det som sker, också när jag inte förstår hur, känns som om det fungerar. Som om kropp och hjärna bestämmer sig, innan det jag kallar ”jag”, gör det. Tacksam.

Inser att ”sakteliga” är ett vackert, och mycket bokstavligt, ord. Jag riktigt känner hur långsamt mörkret kommer, så länge det är sakteliga. Sedan går det blixtsnabbt. Svart. Men än några skumma minuter. Klockan är sju. Hänger lite tvätt igen, i sovrummet på ställningen. Småtvätt som får plats. Bäddar sängen med rena lakan.

Nu är det svartare än skumt därute. Kolsvart, förutom där lampor lyser över Puerto. I hus och längs vägar. Jag tänder mitt batteriljus, och bordslampan bakom ryggen.

I morgon ska jag handla champinjoner (eller de där andra, ostronskivling heter de), och göra min variant på paella, med gambas, lite pulpos, lök, vitlök, behöver köpa färsk paprika också, grön eller röd. Har ris, har viño verde. Ska kanske köpa smör också.

Jag bryr mig inte om att dra iväg till någon loppis högst uppe i backen i morgon lördag. Och jag vet inte om det är någon i Taoro, deras info är tveksam. Att sätta upp lappar om inställt, samma dag som det skulle vara loppis senast, är inte tillräckligt. Jag tänker på mannen med bilen full av grönsaker, hoppas han ändå kunde sälja något inne i Puerto, när nu loppisen blev inställd.

Gillar mina ovanligt korta fingernaglar. Och om jag känner att jag behöver det innan jag åker hem, så besöker jag Salón 72 igen, telefon 922 38 83 99, Calle Mequinez 72, ”local bajo derecha”, i Puerto de la Cruz. Bra, proffsigt, vänligt, mänskligt. Kolla på nätet. Jag tror vi är många som behöver pedikyr, efter allt promenerande i stan. Och 30 Euro för både pedikyr och manikyr ”normal”, jag nästan skäms.

Intressant att se hur antalet besök i bloggen, och möjligt läsande av inläggen, har ökat kraftigt den här veckan. Öppet för tolkningar.

6 februari 2025 – Livet är konstigt, glädjande, eller inte så glädjande, men hela tiden rörligt. Det är spännande, det känns ibland otäckt och farligt, men det är liv. Som inte går att förutse, som inte går att planera, som bara är och blir. På gott och mindre gott, ont vill jag inte säga.

Just nu talar jag om för mig att jag sitter här, i Puerto de la Crux i en hyrd lägenhet som är för stor. Men där jag har havet precis nedanför fönstren, hur obadbart det än må vara. Just nu, och kanske länge framöver.

I morse tyckte Palmyra att jag skulle stanna, ”vem ska jag annars prata med?”. Jag sade att jag kommer tillbaka, hon visade mig på lägenheter eller uthyrare som fanns i närheten utöver Asia. Har fortfarande inte fått bekräftelse från mäklaren om att hyra här igen. I morgon är Palmyra åter hos tandläkaren, hon berättar när hon inte kommer att gå utanför på Plazan. Av någon obegripligt mänsklig anledning behöver vi varandra. Och gläder varandra. Apropå nya vänner.

Jag vill ha något att äta, trots mättnad tidigare. Går ut i köket, öppnar besticklådan för att ta fram en sked. En liten kackerlacka dyker upp, jag skickar ner den på golvet. Den försvinner… Rostar en brödskiva, lägger på Philadelphia-ost och jordgubbsmarmelad. Gott. Varje morgon när jag går ut ser jag döda kackerlackor på trottoarerna – de är mycket större än de små jag mött inomhus.

Fredag morgon, sol och 17 grader halv tio. 22-23 längre fram på dagen. Har tillbringat morgonen med att damma av golven med en mopp, avsedd därför. Inspirerad av Asia som gjorde detsamma igår i trappen. I morgon kanske jag torkar golven med den blöta moppen. Kör en tvättmaskin med lakan också, och stannar därmed inomhus tills den är klar att hänga på terrassen. Och torkar ur skåpet under diskhon, tror det är där kackerlackorna kommer in. Tror också att jag numera vet hur deras lortar ser ut, som mindre musdito…

En timme senare är jag duschad, och tvätten hängd. Nu en cortado. Och därefter promenad, in till pedikyrstället för att boka både pedi- och manikyr. Gick inte förrän halv fyra, pedikyristan börjar inte jobba förrän då. Så jag gick, och gick – åt försumbara baby squids med en caña, och gick igen. Till klockan kvart över tre, då klev jag in och fick vänta en liten stund.

Fötterna låg i blöt medan pedikyristan tvättade och klippte håret på en kvinna. Därefter tog hon hand om mig, så proffsig och så vänlig. Omsorgen om mig tog en timme, och kalaset kostade 30 Euro. Så värt det. Nu har jag vackert målade och putsade tånaglar, mörkt röda. Och på fingrarna ofärgat lack. Känner mig som en annan kvinna.

Var så upp och tog ner morgonens tvätt, bäddar i kväll med de lakanen. Klarar inte riktigt det turkosa underlakanet som är alternativet. Inga middagsbekymmer idag.

Allt gåendet idag ledde till 9 900 steg. Bra jobbat av en tjock gammal kärring. Som nu är trött.

Sol, 16 grader kvart över nio, molndis över bergen. Artrostränade igår, så jag väntar med en ny vända till i morgon. Kom in på min blogg igen i morse, så jag kunde dela texten till FB. Kan nog inte överge Facebook, därifrån kommer mina flesta läsare.

Idag blev det två rostade brödskivor med marmelad, har ju skivat vitt formbröd kvar efter gårdagens middag. Yoghurt och te till frukosten dessutom.

Känner mig fortfarande omtumlad efter gårdagens vänskapsförlust. Men, som en annan vän påpekade, ibland tror vi att vänskap ska vara för alltid. Så är det inte, även vänner kommer och går, av alla möjliga orsaker. Och nya vänner kommer till. Det är en god tanke.

En annan fundering från igår kväll – vänskap och medberoende. Som fd spelmissbrukare lärde jag mig så småningom vad medberoende var och hur det kunde yttra sig. Kanske finns det inslag av medberoende även i en vänskapsrelation? Den ena vännen ger den andra något den behöver, vänskap uppstår. Efter någon tid, kort eller lång, minskar det ursprungliga behovet, givare och mottagare befinner sig i en annan situation. Och vänskapen kanske upphör. Egna fantasier, inga som helst vetenskapliga belägg.

Den här dagen tänker jag gå ut och observera världen igen. Hundar, människor, fåglar, hav och himmel. Tar med mig Tomas Sjödins bok och sätter mig nog och läser någonstans. Det gjorde jag, och fick en cortado också. Plus en caña med Martti på hemvägen. Hemma vid kvart över två, efter 9 700 steg. 21 grader och strålande sol. Halvmånen kan anas svagt. I morgon ser det ut att bli ännu varmare.

Har inga andra fåglar än ”måsar” och duvor att rapportera. Många hundar, många människor, havet och himlen. Ljud av alla de sorter, tacksam att jag kan dämpa dem via hörapparaterna.

Ser något lite mera information på nätet om den tragiska masskjutningen i Örebro. Sorgligt på så många sätt.

Eftersom jag åt en hamburgare ”på stan”, med extra patas fritas – så behöver jag ingen middag härhemma. Är fortfarande väldigt mätt.

En liten ”spov” springer bland stenarna i strandkanten och letar mat nedanför fönstret där jag sitter. En med lite längre ben står på stenarna längre ut, som hela tiden sköljs över av havet. Kanske åker något ätbart med upp.

Molnen blir flera och större vartefter eftermiddagen går mot kväll. Men än är solen där, klockan här är bara fem. Jag fyller på mitt Kindle-bibliotek med flera gratisböcker, ofta första delen i en serie. Snålt mot de som skrivit böckerna att jag sällan köper någon ytterligare del.

Martti undrade idag vad/om jag köpt något här i Puerto.

Jag försökte tänka efter och kom fram till att jag har köpt några böcker på loppis, mat och dryck, både sådan som jag burit hem och lagat själv, och sådan jag konsumerat ute. Andra hushållsprodukter, som toapapper, disk- och tvättmedel, shampo. Inklusive vatten, gin och vermouth Extra Dry Martini. Ett högt smalt glas som gick sönder på stengolvet i köket – jag hittade ett likadant glas på loppis för 1 Euro. En liten skål, samma sak med den, golven här är farliga med hala händer – hittade en i aningen annan färg för (tror jag) 2 Euro. Mitt från Sverige medförda Dry Martini-glas trillade också ur händerna, det har jag inte ersatt. Har flera hemma.

Hårklippning har jag också köpt, två gånger. Kosttillskott, lika dyra här som hemma. Tandläkarlagning, datorreparation. Busskort. Inga taxiresor. Inga kläder. Jo, mina nya flip-flops som de fd vännerna medförde från Sverige. De får jag väl sägas ha köpt här också.

Har skrivit upp allt jag handlat, lär förmodligen aldrig gå igenom och se vad summorna blir. Kanske någon gång hemma, när jag absolut inte har någonting annat att göra.

Höll på att glömma, en portmonnä för 7 Euro, eftersom den jag hade försvann. En ”shopper” som jag inte orkar dra uppför trapporna när jag handlat. Den kostade 60 Euro, och jag kommer att lämna den här när jag åker hem. Jag lär mig långsamt vad jag behöver och inte. Ryggsäcken och en extrakasse (ibland flera) räcker.

Långt borta är en ensam paraglider på väg tillbaka till jorden. Har inte varit många i luften de senaste dagarna. Kanske har vindarna varit för kraftiga. Eller molnen för täta.

Läste lite tidigare idag i Tomas Sjödins bok, som (kanske) handlar om den nu levande Tomas resa i Tomas Tvivlarens (en av Jesu lärjungar enligt traditionen) tänkbara fotspår. När jag slutade läsa idag var han vid Genesarets sjö.

Jag kallar mig inte kristen, men det finns något hos den nuvarande Tomas som fängslar. Vet att jag först mötte honom mitt i kampen för söner med dödlig medfödd sjukdom, som de inte överlevde. Och jag kunde inte förstå hur någon klarade att leva vidare efter något sådant. Numera vet jag att ”man” överlever, men förändras. Tror att han och resten av familjen också gjorde det, förändrades. Vet inte, har bara just sett att han kommit ut med ännu en bok. Hans ödmjuka inställning till egna trostvivel är tilltalande för mig som inte har någon religiös tro alls. Kanske läser jag lite till i kväll.

Onsdag är jag hemma igen strax efter ett, gick ut tidigt. Behövde fylla mitt sinne med annat än ledsna tankar. Solen lyste, vinden var ljum, jag fick en cortado längre in mot stan eftersom Casa C har ledigt onsdagsmorgnar. När jag gick hem längs stranden hoppade jag över att ta en caña med Martti, vinkade bara. Planerar att gå upp på terrassen och dricka en av mina danska vänners öl, om en stund. Datorn får följa med.

Syrran vann förstås wordfeud, men inte med totalt överväldigande poäng.

Nu sitter jag i hyfsat lä i ett hörn på terrassen, duvflocken flyger som om den vore en enda duva, stora måsfåglar ser ut att ha roligt där de seglar högt uppe i himlen. Vinden har tagit ett litet rött segel, som nu far omkring i luften över stranden, landar en liten stund på sanden, far så iväg igen. I Sverige skulle någon vän av ordning rycka ut och ta hand om det löst farande seglet, om inte annat är det nog en trafikfara. Men här fortsätter det att fara omkring.

Jag har druckit min Dorada, ur burken. Godare ur glas.

Molnen blir allt flera, men än finns också solen. Ser inte Teide, berget gömmer sig bland molnen. Temperaturen är perfekt, jag har min rutiga skjorta på, över den gamla linneklänningen.

Har just fått en förfrågan om redaktörsjobb från en tidigare kund som är produktiv. Gläder mig.

Tror jag såg en tornfalk på taket till ett ”fort” på väg in till Puerto i förmiddags. Fågeln satt hopkrupen på takkanten, var inte en duva.

Jag skriver med solglasögon, och det är inte befrämjande för rätt stavning. Men det fungerar bättre än jag tyckt tidigare. Kanske på grund av att solskenet inte är så starkt just nu. Får för mig att kolla något på nätet, hade glömt att jag inte har internet här uppe.

Går ner igen, och ser nu att en man tar hand om seglet. Tydligen fanns det en gubbe med snören ändå, fast jag inte förstod det. Byter till mina innekläder, gamla sköna bomullstights, en T-shirt och min alldeles för stora linneskjorta/-klänning med ett skärp runt magen. Tränar på att använda den som ”morgonrock”.

Middag idag blir några mikrade baconskivor, ett par stekta vita brödskivor och stekta ägg. Länge sedan.

Får goda kommentarer i både mejl och blogg, tacksam. Nu vill jag släppa den här sorgliga historien. Läser en stund.

Informationen om händelserna i Örebro är konstigt knapphändiga, men man har publicerat en bild på den man som misstänks. Kan vara en svensk man med licens för flera vapen. Och kungaparet har varit där med blomster. Den relativa tystnaden skapar förmodligen en flod av rykten på alla nätmedia. Tur jag inte kollar på så många, och inga av de mest invandrarfientliga sajterna. Har sett några bra, balanserande inlägg på Facebook. De behövs nu. Vår regering är handlingsförlamad, högervriden, okunnig och babblande – sedan länge behövs något annat. Men vi fick det vi röstade fram. Hoppas det kan vända nästa gång vi har chansen att skapa något annat än det vi har nu.

Att fånstirra på havet som jag gör just nu, gör mig lugn. Är det okej att säga ”fånstirra”? Om man/jag använder det om mig själv? Hur försiktig ska jag vara framöver, för att inte flera vänner ska bli ledsna? Den som reagerar på det jag skriver ombedes härmed berätta det för mig. Det kan leda till en skärpning.

Molnen, himlen och havet bryr sig inte ett dugg om mina små personliga sorger. De bara fortsätter (än så länge) att vara och göra det de (kanske) alltid gjort. Och det känns gott att tro. Oavsett vad som händer i vår nationella värld och i den universella. Liv fortsätter, vänskap tar slut, nya vänner kommer till. Än får jag vara med, än får jag bli både glad och ledsen, än lever jag så fullt ut jag kan. Och om några veckor får jag besök av vår sondotter – det ser jag fram emot.

Nyss

Varför gå omkring och vara sårad, förbannad och besviken på en annan människa (mig), länge? Och så till sist drämma till med allt som samlats under flera år. Varför inte berätta när ”det beger sig”?

Om jag nu är fördomsfull och okunnig inom en mängd områden i livet, om jag är spelberoende/-missbrukare, alkoholist?, med mera enligt den här vännens uppfattning, som meddelas nu i ett mejl som kommer efter otydligt adresserade inlägg på Facebook– varför behålla sitt ”lidande” för sig själv? I förhoppingen om att det ska ”gå över”?

Hur har det beteendet bidragit till att vänskapen tar slut? Har uppfattningen att båda parter i en relation bidrar till det som sker.

Med sorg måste jag medge att jag upplevt detta tidigare. Också då i det jag trodde var en stark och långvarig vänskap. Hur bidrar jag själv till att det blir så? Det behöver jag komma fram till. Men utan öppenhet om vad den andra parten upplever – förrän det ”rinner över” – lär jag inte klara av att förstå.

Nu ser jag att maken har ”avvännat” mig på Facebook. Han har sin lojalitet där den hör hemma. Sorgligt ändå.

Och på onsdagsmorgonen har även hans hustru tagit bort mig som vän. Trist och sorgligt. Men om det bidrar till att de mår bättre, så. Jag försöker just nu bara acceptera faktum. Jag förstår att jag sårat min vän, omedvetet och utan ont uppsåt. Sättet att hantera detta begriper jag mig inte på. Nu får det vara nog om detta.

Ingen har dött. Kanske en vänskap.

Tisdag, 16 grader och halvklart klockan nio. Bättre än Norrtäljes 0 grader. Frukosten avklarad, dusch och hårtvätt likaså. Artrosträningen får vänta eftersom mitt hår är blött. Har ingen hårtork här, den tog för stor plats i resväskan. Går inte heller ut förrän håret är torrt, idag blir det tights och långärmat, känns kallt när jag öppnar fönstret. Ska betala hyran också, och Asia verkar sova ganska länge om morgnarna – tror jag väckt henne någon gång när jag kommit före tio.

Får födelsedagshälsningar även idag, tror jag tackat alla. Tacksam är jag i alla fall.

En kopp kaffe härhemma är inte fel. Med en palmerita till. Så gick jag ut, handlade mjölk och grädde (till resten av den goda grytan från igår), satt en stund med Martti i ljum vind och drack en caña, pratade mycket måttligt. Hemma när klockan är lite över två på eftermiddagen. 19 grader och halvklart. 8260 steg, bra. Stjärnregn i stegmätaren. Har betalt hyran.

Nu ligger hörapparaterna på bordet bredvid mig, kanske ringer Karin från Danmark i eftermiddag och då behöver jag höra.

Vännen som kritiserade mig för ”body shaming” igår, säger upp bekantskapen efter många år om jag förstått saken rätt. Inte direkt till mig för all del, men via en kommentar till makens kommentar apropå att jag som uttryckte mig så elakt om feta människor, förmodligen inte såg mig själv i spegeln… Inte heller den kommentaren förstås i något meddelande till mig, eller tydligt adresserad.

Trist, men då är det väl så. I mejl senare läser jag att vännen slutar läsa min blogg för att bevara sig från mina fördomar och min okunnighet.

Vägskäl, och acceptans. Dessutom lär jag enligt min (nu kanske fd) vän ofta uttrycka mig nedlåtande om feta människor – något jag inte är medveten om. Den insikten – om det stämmer – kan ju vara nyttig.

Det här blev en tråkig uppföljning av min födelsedag. Jag sörjer en vänskap som varit hjälpsam så många gånger, i så många år. Och jag är tacksam för det som varit. Det som är just nu behöver jag inte. Och, bara för att ni alla ska veta, så gillar jag inte min tjocka mage i spegeln, heller.

Så fick jag till slut ett mejl från vännen. Hon har tydligen i flera år uppfattat mitt förakt för feta människor – och räknat in sig bland dem. Bra att hon förklarade, sorgligt att hon inte gjorde det första gången jag omedvetet sårade henne. Jag har aldrig sett henne som fet, bara sett henne som den vän hon varit. Kanske lär jag mig något av detta, kanske gör hon och hennes man det också.

Jag är ledsen för en tanklös kommentar till en kommentar om icke existerande tänkbara/icke tänkbara manliga partners. Törs inte lova att min okunnighet, mina fördomar och allt möjligt annat inte kommer att visa sig igen. Men snälla, reagera då. Vänta inte i flera år.

Hittar ingen lämplig bild.

Nu börjar det bli kväll, jag är officiellt 83 år och jag har diskat min födelsedagsdisk. Middagen var mycket god, med både ostronskivling och champinjoner med lök etc i gräddig sås, och helstekt fläskfilé. Potatismos till, från häromdagen. Gick bra, gräddkolorna är slut, och bra är nog det. Ska dröja lite att köpa flera.

Det jag inte lyckats med idag är att få mina hörlurar att ansluta till datorn. Känner igen problemet, minns tyvärr inte hur jag löst det tidigare. Kanske i morgon, trist att se Netflix-filmer utan ljudet.

Jag har också varit ledsen och surat över tråkig kommentar om ”body shaming” från kär vän. Hade kanske varit lättare att acceptera om kommentaren och ilskan riktats direkt mot mig, och inte kommit som ett inlägg på Facebook. Jag, och min vän, får väl tugga vidare på detta.

I övrigt har födelsedagen varit fin, vänner – ett hundratal på Facebook, plus därutanför – har gratulerat och familjen har hört av sig. Jag är tacksam. Kanske till och med tacksam för att jag är så gammal som jag är, att jag fortfarande lever och kan bli både glad och ledsen. Och ibland arg.

Jag slutar den här födelsedagen med ett tack till livet, det som ibland är enkelt och ibland lite krångligare. Men hittills alltid liv.

gårdagens middag, dagens glömde jag fotogtrafera

Nu, när klockan är ungefär fem på söndagseftermiddagen, är havet lugnt. Eller i alla fall så lugnt som det blir. Måsfåglar av olika sort flyger omkring. Molnen fyller på upp emot bergen. Solen lyser och det regnar inte. Perfekt ordning här, det mesta av det lilla regn som kommer, faller om natten eller tidiga morgonen.

Jag har ätit min middag och de gräddkola jag ska äta. Lite för många antagligen. Jag har druckit min Dry Martini, sparar mitt portugisiska vin till en annan gång. I morgon behöver jag handla och bland annat bestämma vad jag ska äta till middag. Det brukar inte vara många krogar öppna en måndag, så födelsedagsmiddag på restaurant får vänta. Kanske gör jag potatisplättar, men jag saknar lingonsylt. Har bacon dock, kan duga tillsammans med tysk rödvinbärssylt. Med tvekan.

Är det så att lingon enbart finns i Skandinavien, norra eller nästan norra Sverige?

Nu, vid sextiden, är molnen borta och himlen mera jämnt gråmulen, fast fortfarande solbelyst. Och nu, en kvart senare, regnar det. Fönstren är åter blöta. Får dra över dem igen i morgon, med fönsterskrapan.

Om en kvart lär solen gå ner. Den skymtar just nu bara en aning mellan molnen. Regnet har upphört. Jag har ätit en palmerita. Regnar igen, skönt att se det inifrån rummet. Regnet behövs. Solen har kanske inte gått ner, men den syns inte. Och det är inte svart därute än. Så småningom blev det förstås svart, jag gick till sängs, men kunde inte somna. Några timmar sov jag säkert så småningom, men hjärnan ville inte släppa det som körde runt. Trots att jag mantrade.

Måndag morgon vaknar jag till födelsedagshälsningar per FB och telefon – trevligt. Tacksam för vänner som kommer ihåg mig. Det är 18 grader och molnigt, men inte heltäckande. Blir nog 21 längre fram på dagen. Nu ska jag strax gå upp till Casa C för morgonens cortado. Slänga sopor i respektive containers efter vägen. Kanske köpa vatten med mig hem, har nu bara två dunkar.

Vattnet fick vänta, jag handlade tillräckligt på Dino för att fylla ryggsäcken. Var hemma igen klockan ett, 5 100 steg. Det var precis vad jag orkade idag. Nu tackar jag för gratulationer, pratar i telefon med ännu en god vän. Hoppas jag inte hoppat över någon gratulant.

Äter en liten yoghurt till lunch. Middagen blir inte alls potatisplättar. Det blir fläskfilé, helstekt med ostronskivling, några champinjoner, lök och vitlök, röd paprika som ”sallad”. Kanske låter jag svamp och lök puttra i lite grädde tillsammans med köttet. Värmer möjligen lite av potatismoset i mikron, det gick ju över förväntan bra häromsistens.

Mulet, måsfåglar flyger högt, duvorna far lite hit och dit i flock.

havet igår kväll

Artrostränade före frukost. Bloggat gårdagens funderingar, brukar låta orden ligga till sig över natten. Ibland lägger jag ut dem i bloggen, ibland åker de in i en mapp på skrivbordet. Äter nu en mandarin, full av små kärnor. Kanske något att glädjas åt? Har ätit frukost också, om jag är slarvig med att äta lunch, så är jag noga med frukosten. Ibland gör jag om lunchen till en tidig middag, eller hoppar bara över den. Är numera sällan hungrig vid lunchtid.

Minns hur jag på Arla åt Ulla Wallmons och kökets fantastiska hemlagade mat – och sedan lagade middag till familjen när jag kom hem. Två rejäla måltider varje arbetsdag, behövde förmodligen den energin då. Nu är det annorlunda det mesta.

Mobilen säger att jag kan vänta regn i eftermiddag. Jag säger att det regnar nu, och jag varken klär på mig eller går ut innan det slutar. Det är söndag, jag har fortfarande pulpossallad i kylen och jag har viño verde jag kan dricka till, om jag vill. Bröd köpte jag häromdagen, en skiva spansk skinka finns till frukostmackan i morgon, den andra får körsbärsmarmelad – den skivade smörgåsosten är slut. El Capitán passar bättre att äta i bit efter en god måltid.

Jag tog fönsterskrapan och helt enkelt bara drog bort det regnvåta från fönstren. Lite bökigt med skjutfönster, men blev tillräckligt bra. Samtidigt börjar solen ta sig fram, regnet har upphört. Himlen är blå, molnen ligger nu mest över bergen. 17 grader. Jag går ut.

Hemma igen efter tre timmar, 7 400 steg, och trötta ben. Det blev två cortados idag, ingen caña. Inget regn, i alla fall inte ännu. Klockan är strax halv två.

Såg den lilla beigefläckiga mopsvalpen idag igen, den är så fin. Husse försöker fostra den att gå bredvid honom utan koppel, men det är valpen alldeles för nyfiken för att acceptera. Nästan så att jag skulle vilja ha en sådan liten en, men förstås nej. En hund passar inte i mitt liv numera, liksom tyvärr inte heller en katt.

Funderar igen på tankarna igår kväll – de där om att välja att leva ensam, utan man. Är det faktiskt fortfarande mitt val, mitt beslut – också när omständigheter och liv i övrigt är medskapande till det liv jag har? Begripligt? Inte vet jag, men vill fortfarande hävda att valet är mitt, också när inga alternativ gives. Tänker på andra, starka, kvinnor som valt att leva utan män, ibland på grund av dåliga erfarenheter. Jag har mest goda erfarenheter, men är ändå numera glad över den frihet min ålder ger mig. Ålder och ekonomi, det senare delvis tack vare min före detta man, och arv efter honom.    

Äter oliver med kärnor, gröna och ganska små, goda – medelst tandpetare. Gör mig en drink, en Dry Martini förstås. Den får räcka hela eftermiddagen.

Och så tänker jag på vår sondotter som just lämnat in en rapport (på min tid kallades det uppsats) om sin finska rötter, Finlands finlandssvenska språk och något om dess historia. Hoppas få läsa när hon får den tillbaka från läraren, och hoppas förstås att hon får godkänt för allt jobb hon lagt ner.

Jag är full av beundran för denna unga kvinna. Hon är värd respekt för att hon nu pluggar på folkhögskola, och försöker ta igen det hon missade när hennes pappa, vår son Mats, dog för tio år sedan. Det var brutalt att förlora sin pappa så, men hon har tagit sig igenom och skapar nu sitt liv. Starka, vackra, ibland ledsna, men beslutsamma och fina sondotter. Glad att du bokat resan hit till mig under sportlovet, ser fram emot att du kommer. Vad vi nu ska hitta på…

Idag är det ”diskret luftkvalitet”, bara så att ni vet. Hoppas det är positivt. Strålande sol är det, med moln som bygger sig större över bergen. Teide gömmer sig och snön däruppe ser ut att försvinna mer och mer.

Längs stranden, i muren, har man planterat nya tåliga växter. Det är kanske vår här nu.

Varvar oliverna med några gräddkola. Slänger kolapapper och kärnor och säger mig ”inte flera”.

Det är nog dags att också slänga min yakuta från spa´et där ute i svenska skärgården, namnet gömmer sig för ögonblicket. Yasuragi. I morse lyckades jag sätta handen rakt igenom tyget, på ett ställe där det inte fungerar att ha ett stort hål. Tvättad många, många gånger och det har tydligen gjort tyget trött. Tack för god tjänst, får träna på att använda det dyra felköpet från Old Linen som morgonrock i stället. Inte helt bekvämt, men jag kanske vänjer mig. Får träna.

Den lilla stranden här nedanför är nu tom, tidigare låg en ung man uthälld där, i solen. När han vände på sig visade han sig ha lite skägg, han som så många andra numera. Hur gick det till, att skägg blev så inne? Ibland är det fint, ibland ser det bara konstigt, eller till och med hotfullt, ut. Som de där lodräta resterna av en tunn strimma skägg över en haka. Isch/usch. Ofta grått dessutom. Nej, skägg och tatueringar är inget som får mitt hjärta att klappa på ett bra sätt.

Det verkar inte vara några paragliders i luften idag, har kanske varit för kraftiga vindar och hot om regn. Loppisen i Taoro, på kyrkogården, ställdes tydligen in och en stackars grönsakshandlare blev stående med bilen full av grönsaker. Hoppas han ändå lyckades sälja något där han parkerat vid Charco, enligt inlägg på Facebook. De som ordnar Taoro-loppisen bör kanske fundera på bättre framförhållning. Glad att jag bestämt mig för att inte ta mig dit igår.

Det där med selfies…

”Förvänta dig lätt regn i morgon” säger väderprognosen. Det struntar jag i. I stället funderar jag över hur kvinnor, både yngre än jag och i samma ålder och äldre – verkar finna fred med sig själva. Väljer att leva ensamma, utan män. Tror jag börjar närma mig det lugnet. Är nog inte där riktigt än, men det känns som ett faktiskt val, inte som någonting ålder och skrynklor tvingar mig till.

Jag är inte längre beredd att göra vad som helst för gemenskap med en man.

Saknar fortfarande närheten av en annan människas kropp och händer, sörjer över att aldrig mera få uppleva det. Och är samtidigt nöjd och glad åt att slippa det som följer med, omsorgen, allt det som en kvinna (och mannen) ofta tror är hennes lott i relationen. Jag ser feta män, män med fula tår i sina sandaler, män som drar med sig sina kvinnor (som ibland har svårt att gå lika fort). Kvinnor som tänker på annat när mannen säger något. Män som gör detsamma. Ibland kanske det beror på dålig hörsel, ibland annat.

Jag vill inte bli less på en man, vill inte rätta mig efter en man och hans önskemål. Vill aldrig ge upp den frihet det faktiskt innebär, att bestämma själv. Hur trist det än är ibland. Saknar så hur Ulf bakade, lagade mat, föreslog saker som jag inte kom på. Han finns inte längre, är ett minne fyllt av kärlek, till största delen. Men jag vill inte ha någon man igen, inte ens en som han, med förmåga till kärlek. Tror jag just nu, när han och andra män inte finns i min närhet.

För ögonblicket är det jag som bestämmer när jag vill ha den Dry Martini som här finns i ett glas som inte har någonting med drinken att göra. Det är jag som köpte dyr pulposallad, och tänker njuta av den i kväll, och kanske i morgon om det blir något över. Jag behöver inte bry mig om vad någon annan vill äta eller dricka. Inte ens om någon tycker att jag borde ha kläder på mig, och inte min gamla nötta tunna morgonrock. Nu när klockan är fyra på lördagseftermiddagen.

Det är jag som säger att jag har råd att betala hyra här och hyra där. Fast jag nästan inte har det. Hoppas mössen därhemma har hållit sig i schack, så att jag slipper köpa nya madrasser, igen.

Röda alger (?) väntar på att spolas i land av vågorna. En mörk måsfågel jagas av en av de vanliga, de vita och grå med svarta vingspetsar.

Sex månader borta, två kvar. Det är i längsta laget att sakna hem, släkt och annat som finns annanstans. Samtidigt vill jag inte tillbringa en vinter i Sverige, om jag kan slippa. Den här vintern har nog inte varit så mycket vinter, än. Kanske blir det kallare i februari.

Ser en bild på nätet på Placido Domingo som fyller år. Han får mig att tänka på den vackraste man jag någonsin sett, gift med vän till vän i Nicosia. Lång, mera blond än mörk, vacker. Och tack och lov utom något som helst räckhåll. Hoppas han fortfarande är vacker och fortfarande gift med sin kvinna.

Halv fem, kanske snart dags för middag eftersom lunchen uteblev.

Trump fortsätter hämnas på de som inte gillar honom genom att avskeda, dra in polisskydd etc. Vad kan få stopp på honom? Det vi har i Sverige är lite åt samma håll, men ännu inte lika starkt. Vad kan få stopp på eländet här i Sverige?

Nu äter jag min pulpossallad med lite nymald svartpeppar på. Gott. Paprika, röd och grön, lök, sallad – och pulpos. Första gången jag åt detta var i Las Caletas de Interian, för några år sedan. Fortsätter vara en favorit bland spanska rätter. Vänner talar om för mig att bläckfiskar är tänkande och kännande varelser, jag äter dem ändå. Liksom mycket annat jag fortfarande äter. Är inte beredd att bli vare sig vegetarian eller vegan.

Salladen var perfekt, väl värd pengarna. Och jag har en måltid till. Nu en bit lagrad spansk ost, El Capitán (tror accenten kom rätt till slut).

Nu är syrran på wordfeud-banan igen, jag startar med 20 poäng. Glad att hon ids spela med mig, som fortfarande är så klen – men blir bättre tack vare övning. Kram kära syster.

Jag tänker på den gamla kvinnan på Casa C i morse. Hon som var rynkigare än jag, hade håret uppsatt och säkert också hade varit vackrare än jag någonsin. Nu satt ögonbrynen målade högt upp i pannan, läpparna var också kraftigt röda – och hennes fingrar med röda naglar och anspråkslösa ringar, hela tiden sysselsatta med att följa rynkor, öronskrynklor, känna sig fram i ett ansikte som kanske var främmande.  En man vid ett bord bredvid betalade hennes kaffe, det blev fel så kaffet belastades ett annat par. Som uppmärksammade det, och fick rättelse. Kvinnan protesterade svagt, på spanska, jag gick innan jag förstod vem som betalade vem för vad.

Hon var vacker, hade varit vacker. Och hon var gammal. Jag fotograferar aldrig människor när jag är ute. Men den här kvinnan hade jag velat fotografera.

Försöker se Wolf Hall på SVTplay, men det går bara i Sverige. Så den serien får vänta. Blåsippor i Sörmland, det är kanske för tidigt, men gläder mig – på Facebook i kväll. Talar med yngste sonen, som är i Nynäshamn på spa eller så, med sin kvinna. Det lät som om de har det bra, och det gläder mig också.

Vinden tycks ha lagt sig, eller i alla fall ändrat riktning, jag kan ha fönstren mot havet lite öppna. Moln över bergen bortöver (som vanligt), annars sol fortfarande och 18 grader. Kanske lite regn i morgon. Om en halvtimme går solen ner. Då blir det svart.

Molnen samlas. Fort. Men än är det ljust, än flyger måsfåglar över himlen utanför mitt fönster. Än ser jag vågorna som drar in mot land, trots smutsiga fönster. Molnen bygger berg med vita toppar, ungefär som Teide, fast vitare. Och snabbare att ändra form än berget.

Nu vilar bergen åter i det dis som föregår mörkret, några lampor är tända in mot Puerto, bergen försvinner allt eftersom. Kanske lätt regn i morgon. Än är det inte svart därute. 17 grader och ”förvänta dig lätta skurar”. Mörkret lägger sig. Än syns bergen som en mörk massa mot himlen. Bergen från vänster syns inte alls, resten försvinner långsamt. Och nu, fem minuter senare, är det svart utanför fönstren.

Regn och hav genom smutsiga fönster