beskrivarblogg

Vart tar vi vägen om natten, i drömmen, alla vi som bara har oss själva att prata med?

När natten kommer och du småningom somnar, så har du ingen annan än dig att hålla om. Och när du vaknar, alldeles för tidigt och samtidigt nästan för sent för att somna om, är du också ensam. Den spanska natten försvinner vid åttatiden om morgonen, du ligger där och du vet att du ”borde” kliva ur sängen. Men du undrar, varför då?

Vilja får dig att kliva ur sängen. Vilja får dig att duscha och tvätta håret, inte varje dag som förr, men tillräckligt ofta. Vilja får dig att gå ut, får dig att fundera över vad som behöver handlas för att du ska kunna laga middag. Vilja får dig att göra en dry Martini lite för tidigt på eftermiddagen, medan du lagar den där middagen.

Den här vistelsen i en urbanisazión (bostadsområde) i Spanien som är avsedd för turister, för pensionärer med god ekonomi – den gör mig melankolisk. Jag ser många gamla som går hand i hand och ser belåtna ut. Jag blir avundsjuk. Jag ser också många ensamma, som jag. Och väldigt många hundar som forslas runt i hundvagnar av ensamma kvinnor. Finns det en man med i hundsällskapet går hunden också på egna ben.

Det är inte en miljö som får mig att uppskatta min ensamhet. Samtidigt kan jag inte tänka mig att sitta vid ett långbord i Torrevieja och se tacksam ut för att få äta bredvid andra ensamma gamla människor. Inte äta tillsammans. Bredvid.

Hemma har jag en miljö och en natur som kan glädja mig i min ensamhet – inte vintertid, men annars. Inte många människor där heller, men grönska, träd, diverse djur emellanåt, en sjö att bada i från tidig vår till sen höst. Hemlängtan, ja kanske lite, just nu.

Miljön här är så steril, även om här finns blommor som inte finns därhemma så här års. Här finns sol och värme. Men, ingen natur. Parken härnedanför är inte natur, den är okända barrträd och barmark därunder, torr barmark. Några bänkar. Stentäckta gångar i ett en gång tänkt mönster. Hundskit, som överallt annars.

Jag rör mig inte mycket eller långt utanför närområdet, det ska medges. Och det är säkert annorlunda annanstans. Tar ibland bussen in till Torrevieja och knallar runt, tittar på utomhuskonst och människor. Havet, där och här i La Zenia, inga bad ännu annat än för fötterna. Inga våtdräktsklädda vadare heller, som i Juan les Pins i fjol.

Måndag 12 februari 2024 – 19 grader och sol när klockan är elva. Kan bli 25 efter lunch. Har regnat i natt/morse, behövs.

Har än så länge enbart ätit frukost och försökt lösa sudoku, blev fel. Kollat internet, blev glad över ”tack” för min lilla text om saknad och tomhet häromdagen. Jag är seg idag. Somnar om lite för sent fram mot morgonen, drömmer och vaknar vid halv nio, också det lite väl sent. Sedan tar det tid innan jag känner mig vaken, trots havregrynsgröt, macka och te. Får nog bli en mugg kaffe nu, och promenad lite senare. Om inte annat så behöver soporna slängas.

Gick mina 1800 steg, slängde sopor och lämnade tre böcker (köpte två). Åt en toast och drack en öl på Take a Break, med en cortado som avslutning. Satt där och läste en stund, såg på folk. Vid ett bord satt två engelska kvinnor, den ena pratade oavbrutet, den andra nickade och log och hummade, men sa just ingenting. Klappade förstrött den lilla pudel hon tog upp i knät, från hundvagnen. Har aldrig tidigare sett så många hundar som forslas runt i vagnar.

Det blir sushi till middag.

26 grader och sol, när klockan är fem på eftermiddagen. Mycket kraftiga vindbyar som gör det lite obekvämt att sitta ute. Gjorde det ändå på altanen någon timme.

Fick bloggstatistik för januari: 695 besök, 1 780 views (hur många som verkligen läser vet jag inte), 80 likes, och 28 kommentarer. Totalt 27 texter, några dagar flera samma dag, några andra inga texter. Apropå att fortsätta skriva…

Sonsonen vann wordfeud med bara 3 poäng, och vi har börjat ett nytt spel, där han tyvärr leder med drygt 70 poäng, syrran ligger just nu ett ögonblick under med 13 poäng, det lär ändra sig. Nåja, mina förlustsiffror är i alla fall lägre än de var i början.

Har ätit min sushi, smakat på jordgubbar som inte smakade jordgubbar, ätit hallon som var okej. Det blir havregrynsgröt med skivade jordgubbar i morgon, och hallon om jag inte ätit upp dem dessförinnan.

Tisdagen kom och gick, med gröt och hallon, med promenad 2 000 steg plus cortado, ostronskivling till brödskivan (kommer nog inte köpa champinjoner igen), bacon (airfryer perfekt) och stekt ägg, tomater och persilja (middag) – och nu ett glas rödvin. Jag vann wordfeud med syrran med 3 poäng! Hon var förvånad.

Sol hela dagen, satt på altanen så länge jag orkade, gick så ner till balkongen i den snälla varma vinden. Och småningom in för middag. En lugn och skön dag. Nu klockan sex är det 21 grader. I morgon ”märkbart svalare”.

Det är ingen vidare ordning på mig och mina bilder, har kanske visat denna förut – men här är den ändå!

Gustaf Fröding skrev ”Så jag målar, donna Bianca”.

Söndag 11 februari 2024 – 13 grader, känns kyligt, och halvklart, lätt vind. I morgon lär det bli 26 fram på dagen… Kör en tvättmaskin.

Dags för fika när klockan är halv elva.

Söndag är numera som vilken dag som helst. En skillnad här är att alla affärer är stängda, barer och restauranger är öppna. (Hur det är på Al Campo vet jag inte.)

Vaknar som vanligt omåttligt stel i kroppen. Det tar ett tag att gå igång mig.  Och, även om det kanske varit nyttigt för mina dåligt fungerande knän, så vill jag inte bo med så här många trappor igen. Hiss, tack. Funderar redan på var jag vill tillbringa ”nästa vinter”, men har inte kommit fram till något konkret. Kanske Teneriffa igen, kanske annanstans än i Puerto, men inte så långt ut på landet som La Caleta de Interian.

Vill inte gärna flyga mer än 3-4 timmar från Arlanda, vill ha hyfsat varmt och sol, gärna bad, helst inte superturistigt. Helst inte heller miljö utan något av gammal kultur, med enbart turistpensionärer, eller för den delen, högljutt levnadsglada unga människor. Behöver inget nattliv i närheten, med musik och irländsk allsång.

Två rum, kök och badrum, tvättmaskin, livsmedelsbutiker i närheten. Gärna bageri, som i Frankrike – men vill (nog) inte Frankrike igen. Hiss som sagt (om trappor). Väl fungerande internet. Möjlighet att värma upp lägenheten utan att det kostar skjortan.

Tips någon? Kanske någon som känner någon som vill hyra ut sin lägenhet under lågsäsong? Fyra, kanske fem månader (november-mars). Kan förstås lämna alla behövliga referenser.

Grekland, Italien, Portugal (Nazaré, Algarve)? Vill varken surfa eller spela golf. Eller bo på hotell. Behöver ingen parkeringsplats, tänker inte köra bil. Uppskattar fungerande bussar, gärna med pensionärskort.

Facebook: ”If you rest, you rust.” En 79-årig kvinna sa upp sig från äldreboendet och köpte en husbil. Och for. Jag skyller på bristande ekonomi och rostar vidare här i soffan, denna smått kyliga halvmulna dag.

Super- och ultrasvåra sudoku i DN lösta, liksom wordle. Och mina wordfeud-kamrater gör annat. Har ingen promenadlust idag, får räcka att gårdagen täckte in två dagar. Har dock hängt tvätten. Middag idag? Ingen aning, får gräva lite i kyl och frys. Det finns mat. Pressar ett par apelsiner just nu, det är så himla gott.

FB är lärorikt – dag har jag fått flera benämningar för ”pennan som inte är en penna”, den jag och andra behöver för att skriva på mobil och platta. ”Duttpenna”, ”Stylus” och ”touchpenna”. Bara att välja efter humör, bra att jag hittade två stycken på marknaden igår.

En vän på FB funderar över sitt skrivande liv, och vad hen kanske skulle göra om inte skriva. Yngre än jag, behöver säkert intäkter, börjar uppfatta att ”allt” numera handlar om att lyssna och se, inte läsa text. Och att många inte alls förstår hur lång tid det kan ta att åstadkomma en välskriven text.

Tja, kanske är det en rättvisande observation – men vad i all världen skulle jag, som är tjugo år äldre göra, om jag inte skreve? Titta på teve (som jag inte har, men väl fick skaffa mig då), läsa ännu fler mer och mindre läsvärda böcker, promenera mera om kroppen tillåter. Diska mera, tvätta mera, städa mera, laga mera mat. Äta och dricka mera. Bevare mig väl.

Resa och vara hemifrån över vintern skulle jag nog fortsätta med. Och skriva ändå, även om läsarna av t ex min blogg inte är så många varje dag. Ibland får jag en kommentar, vissa läser allt och gillar det mesta, ingen talar om att något är dåligt eller ointressant. Den slutsatsen får jag dra själv av antalet besökare och visningar.

Ibland har jag läsare från länder jag inte alls känner till – och då undrar jag förstås vem och varför. Eftersom jag för det mesta länkar till Facebook läser många mina texter där.

Skrivandet får mig ur sängen varje dag, också de dagar jag börjar med annat. Ibland får det mig att fundera över mig själv och mitt liv, ofta blir det enbart en uppräkning av vad jag gör under dagen och vad jag ska äta till middag. Ointressant för de flesta, också för mig – men också en bekräftelse på att jag finns. Eller fanns.

Så jag skriver.

Lördag 10 februari 2024 – gick till marknaden, köpte apelsiner, en citron och ”fel” äppelkaka – tog miste på stånden. Denna var inte alls lika god som förra veckans. Men 7 600 steg blev det, och det känns i benen.

Paus på Take a break för en cortado på hemvägen.

Igår kväll när jag skrev några ledsna rader om saknad och tomhet, så fick jag mig plötsligt ett skratt. Råkade trycka fram Microsofts torftiga nyhetssida, misstag, gillar den inte – men där fanns plötsligt en bild på ”mannen min”. Han gäspade stort. Jag har tydligen någon gång sparat den bilden någonstans som Microsoft har tillgång till… Den här gången var det kul.

Syrran och jag ligger jämsides i wordfeud just nu, jag leder till och med med 3 poäng. Å andra sidan är det många brickor kvar. Men hon har annat att göra.

Fick också tag på ”penna som inte är en penna”, vad den nu kan heta, för att använda på min platta när jag wordfeudar. Blir mera rätt än när jag försöker med fingrarna. 2 st för 2 Euro, periskopiska så att de blir korta eller längre, som man vill.

Nu, halv två, 19 grader, soligt och lite moln, blåsigt. Jag stannar inne. Det gjorde jag inte, gick till Consum för att köpa ljus. De hade enbart värmeljus nu, mängder. Det vill jag inte ha. Passade på att köpa ”ny” potatis, kostar ungefär som hemma. Ostronskivling hade de inte idag, kommer nästa vecka. Så, mina rester från middagen igår får klara sig utan. Det blir bra ändå, kan alltid lägga till den hackade persiljan jag glömde igår. Har lite halvt ätlig bea kvar också, men kan inte säga att jag rekommenderar Blå Bands variant.

Vinden var ljum, men väl kraftig för att det skulle vara skönt på balkongen. Testade, och gick tillbaka in.

Klockan sex är middagen aväten, det mesta av bearnaisesåsen från igår hamnade i soppåsen. Resten var okej, men jag behöver nog träna på att inte laga mat så att det blir över till nästa dag. Ofta måttligt välsmakande.

Diskat, och ställt in en del i diskmaskinen för disk i morgon. I kväll ska jag komma ihåg att stänga fönstret bakom soffan där jag sitter. Glömde det senast, fick ett stort myggbett (?) under natten, men annars inga större men.

Tre tjocka böcker får återvända till charity shop´en, lusten att läsa dem saknades. Åtminstone en av dem pendlade mellan dåtid och nutid, och det gillar jag inte. En kändes alltför förutsägbar. Den tredje, Jilly Cooper´s, har jag läst. Har flera kvar att läsa.

Jag går ofta bort till butiken innan jag tar min cortado, tycker om att sitta i lugn och ro och läsa lite, se på folk, uppskatta ”min” servitris som vet vad jag vill ha. Det är ju ingen komplicerad beställning, men det är trevligt att mötas av en bekräftande vink när jag kommer. Ibland är mina bokinköp alltför impulsiva, men det spelar ingen roll när varje bok kostar 50 cent.

Och så, ingenstans ifrån (jo, från Seattle, US) kommer ett mejl som gör mig så glad och så tacksam – en länk till en Oscars-nominerad kortfilm på Spotify, The Last Repair Shop, https://www.youtube.com/watch?v=xttrkgKXtZ4, kanske länken fungerar, hoppas det. En film om musikens betydelse för oss alla. Och för mig betydde det mejlet att jag finns, också för Joe långt där borta och länge sedan, ihågkommen med kärlek, som han. Livet är fantastiskt. Tror jag avslutar den här lördagen här.

Marknadsfrukt och annat

”Kärlek är att jag vill att du finns” – eller så, möjligen fritt, efter Bodil Malmsten. Beklagar om det blev fel. Men så är det. Jag vill att du finns, och du finns inte.

Varje gång jag stänger av datorn, så sätter jag på den igen efter en kort stund. Det är som om det hela tiden finns något jag borde skriva, något jag glömt, något jag försummat.

Och när tekniken väl är där, så har jag inga ord. Jag har inte det jag trodde fattades, inte det jag saknar varje dag. Inga ord för tomheten, inga ord för kärlek som inte finns längre, eller som bara finns i mig. Ingen mottagare, ingen att eftersända kärleken till.

Igår kväll var det så här.

Och jag glömde persiljan på skärbrädan…

Fredag fortfarande, ungefär tre på eftermiddagen den 9 februari 2024. Låter domedagsmässigt att skriva årtalet. Påverkad av elände runt om i världen eller bara knäpp? Vet inte, både och förmodligen.

Middagsmaten är färdig att anrätta, men än får den vänta några timmar. Potatisklyftorna har gömt sig i värdinnans airfryer (kommer antagligen att vilja ha en sån när jag är hemma igen), marinerade i olja och kryddor, lök, vitlök och champinjoner väntar på att stekas på spisen, köttet likaså. En stor svartgrönröd tomat och en avocado kanske hamnar på tallriken också, plus en bunt hackad persilja. Bearnaisen från Blå band icke att förglömma.

Rastlös. Ett så bokstavligt ord.

Nyss, när jag satt en stund på balkongen, kom en bärgningsbil med en kvaddad liten punkad bil på flaket. En man som dessförinnan kom i egen bil till parkeringen bistod vid avlastningen. Nu står en vit liten stackars bil här, med kvaddad vänsterfront och punka på vänster bakhjul. Hur den ser ut från andra hållet vet jag inte. Bärgare och man som ordnade det hela har åkt sin väg. Och jag har gått inomhus.

Varje dag telefonsamtal som jag blockerar. Dito mejl. Trist. Det senaste samtalet kom från Limhamn, person vid namn Hussein nånting.

Ibland, ofta, just nu undrar jag hur mitt liv framöver kommer att se ut. Kan jag fortsätta röra mig och gå, kan jag sköta min ekonomi och mina dagliga inköp, laga min mat, tvätta och städa? Hur länge till? Och vad händer när jag inte kan längre? Vem bestämmer att det är så? Jag eller någon annan?

Var ska jag då bo?

Inte där jag nu bor, så mycket är säkert. Där behöver jag fungera optimalt, de månader av året jag fortfarande bor där. Förutsatt att jag kan bo nånstans där det är varmare under vintern.

Äldste sonen har tyckt att jag borde bo närmare dem. Jag är inte övertygad om att det vore en bra idé. Älskar dem, men älskar kanske min relativa frihet mera.

Läser lite till i Joanne Harris´s The Lollipop Shoes och inser att jag inte vill läsa vidare. Inte för att det är dåligt skrivet, men för att boken drar iväg mot någon sorts katastrof som jag inte vill ha just nu. Så den får ligga till sig under soffbordet, bland de andra som jag just nu inte läser.

Och papegojan i pepparträdet lockar inte heller. Liksom inte kineserna på 1920-talet. Eller Relative love. För lite kärlek, för mycket släkt och för mycket komplikationer. So, what to do? Kanske Carmel Harrington´s The Woman at 72 Derry Lane. Den boken vet jag än så länge ingenting om.

Detta, att ha olästa böcker som kanske eller kanske inte fångar mig.

När jag var liten låg jag och läste med ficklampa under täcket för att inte störa syrrorna. Och jag var ständigt på biblioteket och bar hem böcker. Vet inte vem som fick mig att vilja läsa, kanske mormors inneboende och vän Algot Göransson, som var en udda person i Avesta.

Han skänkte mig Sally Salminens Katrina, när jag nog inte var riktigt vuxen nog att uppskatta den. Men ändå, den boken är fortfarande en som får mig att gråta, får mig att finnas där med Katrina i livet i det Finland som var då. Och idag kan jag förstå att det måste ha kostat honom mer än han nog hade råd med att ge bort den boken. Jag har den fortfarande i min bokhylla därhemma, bland de böcker jag aldrig kommer att lägga ut på Bokbörsen. Vad som händer efter mig är en annan historia.

Efter middagen, med en bea som nästan dög, kom ännu en härlig regnskur. Nu har jag diskat, ätit upp kolorna (Werthers original choklad toffee) och sitter i soffan, igen. Är mätt, ganska belåten, fortfarande rastlös.

Kanske blir det marknad igen i morgon, om jag kommer ur sängen i tid. Behöver hitta en sån där icke-penna för paddan. De fanns där, men jag vet inte var. Och jag vill nog ha ännu en bit av äppelkakan som var så himla god. Kanske flera apelsiner också, de har hittills varit de allra bästa. Det får väl bli ”dramaten” igen. Om det inte regnar.

Min vän som var hos ortopeden i tisdags fick besked om att vänta på tid för höftoperation. Hoppas hon slipper vänta länge.

Det regnar ännu, härligt, behövt, vackert. Balkonggolvet blänker. Fönstren är så långt in att de just inte påverkas.

Och regnet fortsätter under kvällen

Vet, jag har bloggat baklänges redan idag. Men, mina fingrar vill använda tangenterna och skapa ord – tveksamt varför. På spisen står gårdagens ratatouille med gambas på svag värmning, det som var kvar. I soffan sitter jag med en dry Martini, efter att inte ha gjort ett dyft idag, inte ens gått mina 2 000 steg. Tvättat håret, duschat, suttit i solen på altanen och i skuggan på balkongen några timmar, läst ut Appassionata av Jill Cooper. Det gick.

Påbörjat läsningen av en Joanne Harris, The Lollipop shoes. Ni vet hon med chokladmakandet. Bestämt mig för att jag behöver köpa både ljus och kaviar i morgon (och lite annat), om jag någonstans hittar Svennes kaviar. Har gjort slut på den som fanns här när jag kom…

Två ljus är tända, de enda jag hade kvar. I morgon får jag köpa nya på Consum, det är bara där jag hittat ljus till rimligt pris, inte lika bra som hemma, men okej. På Al Campo kostar ljusen 1 euro per styck, och är inte bättre än Consums (något) billigare.

Det blev Al campo ändå idag torsdag. Bland annat för de cañaille cocida som fiskdisken där hade. Små vackra snäckor, snurriga som kinesiska pagoder, med innehåll som påminner om sniglar – jag gjorde en dip med majonnäs, Crème fraîche, finhackad vitlök och persilja plus hot madras curry paste. Smakade mycket gott det hela, som eftermiddagstapas till drinken. Behöver kanske ingen middag därefter.

Ljuvligt väder, klockan tre var det 20 grader. Jag sitter fortfarande på balkongen, himlen är halvklar och det är så skönt. Har gott nära 6 000 steg idag, en kompensation för gårdagens lättja.

Priset för en cortado på Al C har gått upp, från 1,4 till 1,8 Euro – ett tecken på att antalet turister ökat?

Tänker på paret jag såg senare, på Take a Break. Mitt första fördomsfulla intryck var ”vacker spansk (?) man, möjligen lite sliten kvinna med slingor i håret, såg henne bara bakifrån. Kvinnan åt långsamt det hon åt, mannen hade redan fått en ”doggy bag”. Så hade hon ätit färdigt, de reste sig. Han hade betalat. Hon gick till toaletten och han lade tillbaka hennes jacka som han hållit parat. När hon kom fick hon sin jacka, jag såg hennes ansikte – hon såg äldre och sjukare ut än jag. ”Min” servitris kom och gav henne en varm kyss på vardera kinden, alla log, och de gick. Tror mina fördomar fick sig en smocka (vilka de än var). Nu såg jag ömhet och omsorg, kärlek kanske. Jag gladde mig.

Nu har jag ätit resterna av gårdagens middag, och dessförinnan de spanska snäckorna. Gott alltihop, jag är mätt och jag är belåten. Undrar dock hur cañailles uttalas. Nåja, nu vet jag hur de ser ut. Kollade också i fiskdisken något som såg svart och konstigt ut, försökte få en förklaring, men begrep inte. Tror inte jag behöver försöka mig på dem. Inser att jag verkligen gillar fiskdiskar så mycket mera än köttdito, även om jag också tycker om kött.

Fredag i morgon, det får bli potatisklyftor i airfryer´n och entrecôte med någon sorts bearnaisesås (förmodligen min värdinnas sista Blå band-påse). Sallad, kanske avocado och sådana där grönrödsvarta stora tomater. Eller ostronskivling till köttet, enligt tips från matkunniga Helen.

Natten mot fredag bjöd på efterlängtat regn. Svalare är det också, och halvklart, kanske mera regn på gång. Igår gick jag nära 6 000 steg, idag blir det nog bara ner med soppåsen. Jag har böcker att läsa, kanske ord att skriva. Har talat i telefon med vår sondotter, som ska prata med bästa kompisen och med kusinen om att komma och hälsa på. Kanske alla tre samtidigt, eller uppdelat – hur som så är de välkomna. Det finns plats.

Fick en vink från en vän om att inte göra egen bearnaise med råa spanska ägg, risk för salmonella. Tacksam för omtanken, tror det kan stämma. Har ätit ägg här, kokta utom den äggula som hamnade på min carbonara för några veckor sedan. Det är mycket jag som ovan utlandsresenär inte tänker på, eller vet.

Men här kommer ändå måndag och tisdag. Mår bra, har just avslutat frukosten efter dusch och hårtvätt. Strålande sol därute också idag.

11 grader, soligt när klockan är tio på förmiddagen. Blir 18-19 senare. Kondens på samma fönster som igår, idag får det vara. Frukosten är avklarad, internet kollat, börsen inget att hurra för. Och sonsonen vann med 10-15 poäng i senaste wordfeud, syrran leder vår match med 100 p som vanligt.

Klockan är halv tolv, ut en vända i solen. Gick mina 2 000 steg, tog en cortado och en bit äppelpaj, lämnade en bok och köpte 3 à 50 c. Återvände hem. Klockan är ett, någon lunch behöver jag inte efter äppelkakan. Kyckling till middag, med ris, curry och sallad.

Nu altanen i solen en stund, med ny tjock bok att läsa. The Emperor´s Bones av Adam Williams. En ”uncorrected bound proof, staff reading copy”, 763 sidor…Bör räcka ett tag, går definitivt inte att läsa i sängen (inte för att jag just brukar läsa där).

En dryg timme på altanen, sedan blev vinden lite för sval i mitt avklädda tillstånd. På med kläderna, och ner i soffan. Kanske lär jag mig något om Kina på 1920-talet när jag läser vidare i boken.

Växlar bokläsandet med Jilly Cooper, Appassionata, lättsammare läsning. Tisdagen börjar med halvklar himmel och tretton grader när klockan är halv elva. Lär bli 21-22 fram på eftermiddagen. Min promenad får vänta. Jag kollar internet, diskar, dricker pressade goda apelsiner i stället för fika efter frukosten.

41-49 till min systers fördel i wordfeud, nyss påbörjat. Hon har inte hunnit upp i sin vanliga ledning än. Just nu väntar jag på att kunna lägga ordet ”strul” och därmed möjligen leda en stund. För det mesta brukar både hon och sonsonen blockera mina uträkningar… (Hon blockerade strulet med eget ord.)

Telefonsamtal från okänt nummer, när jag kollar är det en herr Moström från Uppsala, egen företagare. Undrar vad han vill sälja. Nu slipper han anstränga sig, numret är blockerat. Svarar aldrig på okända nummer, ibland har det ställt till det när samtal kommit från sjukhus t ex, men för det mesta känns det bra. Flera samtal idag från okända svenska nummer, alla blockerade. När jag kollar så är det svenska personer med adresser någonstans i Sverige, men oklart om eller vad de vill sälja.

Läser vidare i Appassionata, och tycker nog att den är för lång. Gillar ofta tjocka böcker och att de räcker länge, men inte den här. Det blir tjatigt med alla karaktärer som upprepar sitt beteende och sina konflikter.

Har ätit en god middag, med lite råstekt potatis, aubergine, squash, vitlök och purjolök, grön och gul paprika, champinjoner – och gambas plus lite curry på tampen. Blir middag även i morgon, jag lagar för det mesta för mycket mat.

Har pratat med yngste sonen som var på landet och gick ”stora rundan”. Han återvänder till staden igen för att jobba i morgon, men tyckte det var skönt att komma ut och se lite vinter. Åker buss ut, med det han behöver, och går från busshållplatsen till huset, en bra promenad. Han fick låna min ”dramaten” när jag for iväg, så får han med sig både mat och böcker. Han och jag är boktokiga båda två, ingen av oss far någonstans utan böcker…

Vacker solig morgon, fuktigt ute under natten – kondens på ett fönster. 11 grader när klockan är kvart i tio. Sägs bli 18 fram på dagen.

Har äntligen vaskat ökensanden från balkongen. Och torkat fönstret med skrapan. Plus hängt en lakanstvätt. Fikat. Nu är jag klädd för en promenad, åtminstone runt kvarteren i närheten. Det blev 2 800 steg och en stund på balkongen när jag väl var hemma igen.

Dags att kolla om tvätten har torkat. Den var lagom torr att ta in, med tanke på hur fuktigt allt var i morse. Nu ska jag inte gå i någon trappa mera idag.

Jag har talat med Stina, som kunde berätta att hon förmodligen ska operera sitt knä, och att Pella är död. Hennes hund blev drygt femton år. Så ringde Meta, som på eget bevåg har tagit bort sin blodtrycksmedicin, eftersom hon har extremt lågt blodtryck – hon har en läkartid, hoppas hon kan få relevant hjälp. För några månader sedan fick hon en stroke som nog gått tillbaka hyfsat, men hon har ingen ork.

De här samtalen påminde mig om att vi varit vänner i mer än femtio år, och att vår tid nu är dyrbar. Kanske kan vi ses för det årliga födelsedagsfirandet (Stina och Meta fyller båda år den 15 mars) när jag väl är hemma i Sverige igen.

Och här sitter jag och klagar över mitt opålitliga knä, med sol och värme (nu sen eftermiddag 18 grader, i morgon sägs det bli lite varmare än idag), som får mig att ta mig ut och gå som jag orkar. Om jag vore hemma med snö, halka och kyla skulle jag sitta orörlig inomhus, och förmodligen frysa dessutom. För dyrt att värma huset med el. Det är det här också, använder inte någon AC för närvarande och det fungerar bra. Varmt och skönt under täcket om nätterna, och varma kläder på direkt om morgonen, byte senare till det som passar väderlek och utevistelse.

Så, jag är tacksam för det liv jag har, även om jag också är gnällig emellanåt.

Har också fått flera kärkomna gratulationer på Facebook. Det är fint att finnas i människors medvetande.

Annat på Facebook som inte känns så fint är de vänliga frågor jag får från förment pålitliga äldre kvinnor – ”vill du skicka ditt mobilnummer?”. Flera de senaste veckorna. Nej, det vill jag inte – jag får inte besked om varför ni vill ha det, ni är vän med någon eller några av mina vänner. Har respektingivande bakgrund. Och är ute efter något jag inte vill ge. Trist att FB inte stoppar sådant innan det når mottagarna.

Har inte fått flera mygg-, lopp- eller vad det nu är för bett, men det jag har kliar irriterande. En bloggläsare kunde berätta sin skräckhistoria om vägglöss, och hoppades att jag inte råkat ut för sådana. Det hoppas jag med.

Klockan fem har jag redan ätit min middag, lammgryta med tunn pasta, riven ost och sallad. Orkar inte öppna mitt rödvin, det blev en dry Martini i stället, vid sidan av. Nästa resa ska jag ta med mig en bra korkskruv… Korkarna (av plast) och skruven här kräver nästan mera handakraft än jag har. Begränsar konsumtionen. Cavan öppnar jag med den tång jag tog med mig, och spar det som inte dricks upp med den vakuumkork som också följt mig hit.

Igår åt jag en fantastiskt god äppelkaka till efterrätt, köpt på marknaden. Full med alldeles perfekt syrliga och lite bitiga äppelklyftor och minimalt med bakverk, 3 euro. Idag blir det kanske några små pepparkakor som är väldigt lika pepparkakor i Sverige, bara mycket mindre.

Jag har läst ut Martina Cole´s hemska bok The runaway. Bra och otäck. Nu ska jag återgå till Chris Stewart och The Parrot in the Peppertree. Skön kontrast, skildrar livet i en spansk by för sådär tjugo år sedan.

Tittade in på Paddy´s idag, men för mycket folk och för ouppmärksam personal, satt en stund och gick så därifrån. Och C&C har ingen plats utomhus en sån här vacker dag, vill inte gå in i skuggan därinne. Så, det blev fika hemma.

Letar efter något att se, på SVTplay och Netflix – hittar inget som jag vill se. Rapport klockan 16, eldkatastrof i Chile, dödsskjutning i lugnt villaområde i Göteborg. Väder.

Ser en annons på Facebook, någon har under ett antal år gjort stora pengar på sina böcker, publicerade på Amazon och snabbt skrivna. Nu säljer mannen en kurs, som på engelska lär andra att ge ut sina böcker där och få betalt, utan att behöva lägga ut stora summor. Den kursen skulle förmodligen min vän Helen kunna sälja på svenska. Och jag skulle behöva skriva några böcker och ge ut för att få en passiv inkomst framöver.

Varför streta och försöka få sitt manus utgivet i Sverige av ett traditionellt förlag? De stora nobbar okända författare, de små har inga medel för marknadsföring – eller skicklig inläsning av eventuell ljudbok. Hybridförlagen tar bra betalt för att göra boken färdig att ge ut – och sedan är allt upp till författarens kontakter och förmåga att sälja sitt verk.

En vän har deltagit i den här kursen om försäljning på Amazon (också av annat än egenskrivna böcker) – minns att jag fick erbjudande om att hänga på. Det var för dyrt tyckte jag, minns inte vad det skulle kosta. Tror närmare 30 000 kronor.

Gillar tanken på passiva inkomster. Att göra något, skriva eller skapa på annat sätt, och så få intäkter inte bara en gång för alla, utan kontinuerligt genom att produkten fortsätter att säljas. Hittills har jag inte lyckats med detta. Jag skriver, så gott som varje dag – men säljer ingenting. Min bok har sålt färdigt, de ex jag köpte av förlaget och inte har lyckats prångla ut, ligger i kartonger under sängarna i gästrummet därhemma.

Försökte i höstas skänka en klassuppsättning till Roden-gymnasiet i Norrtälje, skickade ett ex av boken, hörde aldrig av någon. Min tanke var att Free Spin skulle kunna fungera som diskussionsunderlag om spelmissbruk och spelberoende – men det var tydligen inte intressant.

Jag delar ut den gratis till den som vill läsa, ska den skickas vill jag ha betalt för porto och postpåse.

Poolen som hör till lägenheten, har känt på vattnet – kallt. Och om jag vill sola så kan jag göra det på min altan, ingen ser mig. (Orkade inte öppna grinden för fotot.)

Skrivet den 2 feb 2024 – i morgon fyller jag 82 år. Jag kan nästan inte skriva slutet på den meningen, fattar inte vad siffrorna betyder, men vet vad de innebär. De gör att jag inte vill ta mig ur sängvärmen om morgnarna, och när jag väl sätter ner fötterna på golvet och efter en stund ställer mig upp, så vill kroppen inte gå ut på toan hur kissnödig jag än är. Gör det förstås, men är glad åt min ensamhet den stund det tar mig att komma dit jag ska.

Tittar mig inte i spegeln det första jag gör. Men, när jag tvättar händerna och då även ansiktet, så ser jag mig. Håret står åt alla håll, ögonen är röda, näsan också och jag har fullt med skrynklor i ansiktet. När kom de dit? Inte i natt.

Det tar mig en stund att bestämma mig för att jag är jag.

Ut i köket för att göra frukost. Ibland ett kokt ägg (t ex via husets airfryer), oftast inte. Två smörgåsar, med rökt skinka eller kaviar eller ost eller marmelad, det som passar humör och matlust. Två stora apelsiner pressas, ibland tillsammans med en liten rosagul grape. Löst te i stor kopp, i det där teröret jag fått av en vän, det som följer mig på resor. En liten yoghurt med citron. Ett glas vatten parallellt. Servietter. Mitt frukostbord är dukat. Om jag är tidigt uppe tänder jag ljusen.

Oavsett när jag vaknar så tar min frukost åtminstone en timme, ibland två. Jag har inte bråttom någonstans. Vill kolla mejl, Facebook (trots att jag vet att jag kanske borde skriva det jag ska innan jag släpper in omvärlden), ser efter om några verkar ha läst min blogg. I morse vaknade jag med ett stort frågetecken i huvudet – vem i USA läser/besöker min blogg allt som oftast? Kom fram till att jag förstås kan ställa den frågan i bloggen, än har jag inte gjort det.

En vän ringde för att gratulera på födelsedagen. ”Det låter ensamt det du skriver.” Ja, det är ensamt att vara ensam. En annan vän hävdade en gång att hon inte var ensam, hon var enastående. Gillade den ordleken. Men, jag är inte enastående, och ibland gillar jag att vara ensam. Ofta inte.

Jag har druckit upp min Cava, bytt de utbrunna ljusen mot nya, ätit middagen och diskat. I morgon får jag slänga sopor och tomflaska. I morgon är en ny dag, en dag när jag är äldre än igår – idag har jag glatt mig åt gratulationer av alla de slag. Och gratulerat mig själv till att fortfarande vara vid liv, hyfsat fungerande och emellanåt glad.