beskrivarblogg

Såg en rubrik i någon tidning apropå en bok, som antydde att skriverierna var självupptagenhet, och att det nog inte var något bra… Vilket författande är inte självupptaget?

Söndag kväll, 18 februari 2024 – har talar med sondottern, som tillsammans med kamrat kommer hit om ett par veckor och stannar en vecka. Gläder mig. Sonsonen är förhindrad av jobb. Har också pratat med en gammal kär vän, som inte mår bra (hoppas hen fick kontakt med läkare som hen ville idag) och med sonen som åker hem till Sundbyberg igen idag efter helgen på landet. Andra sonen och hans hustru plus vänner ser ut att ha det gott i Thailand, idag kanotfärd till grottor.

Jag är hemma i soffan här i La Zenia, har suttit på altanen och på balkongen, alltefter önskan om sol eller inte. Och har ätit en läcker köttfärssås med tunn pasta och riven parmesan, är åtminstone ett mål till. Nu i frysen. Diskat och plockat undan, läst om Navalnyjs död, och Putins förmodade inblandning. Om ukrainsk reträtt och fortsatta strider. Och om Israels attacker mot sjukhus och civila i det lilla som återstår av Gaza. De palestinier som fortfarande lever har ingenstans att ta vägen.

Det är svårt att omfatta det som sker i världen idag. USA grälar på Israel om vapenvila, och skickar samtidigt vapen till Israel. Trump ska sälja ”guldskor”, och samtidigt betala miljarder i böter, men ändå vara valbar i höst. Och Ungern säger sig se ett slut på ”konflikten med Sverige” och rösta för ett Nato-inträde inom kort.

Vad har vi skapat? Monstruöst maktgalna potentater, överallt. Kanske har de alltid funnits, men nog tycks de ha blivit flera på sistone? Eller handlar det enbart om att kommunikationen är så mycket snabbare nu, sann eller falsk? Jag är glad att jag inte är ung, och förmodas leva med detta länge.

Läser på FB om Caroline Grimwalker och detta att skriva, skicka in, bli refuserad, skriva om och skicka in igen – etcetera. Idag, femton år efter de första försöken, är hon och hennes man stora, de skriver och får utgivet, inom- och utomlands. Massor. Parallellt med skrivandet har de varit otroligt skickliga i att marknadsföra sig och sitt författarliv. Värda all respekt – säger jag som inte läst en rad av vad de författat… Kanske dags att göra det.

Fingrarna kliar av skrivlust, resten hänger inte med. Dagen idag har varit stillsam, jag har inte tagit någon promenad, men jag har glatt mig åt att jag upplever att jag går lättare i trapporna. Både upp och ner. Testar att gå ”normalt” nerför, i stället för att bara använda det stökiga benet som första ben, om och om igen. Det går, även om långsamt.

När jag kommer hem ska det bli intressant att kolla om min läkare ser någon skillnad i mitt knä och rörligheten, kanske får jag dessutom veta vad röntgen före min avresa sade, om något. Och jag ska se till att få tid för en synundersökning, ser inte särskilt bra vare sig på långt håll eller med läsglasögonen efter starroperationerna. Plus stökigt med brillor på och av hela tiden.

Gör listor över vad jag ska ta med mig på nästa resa, och vad jag inte ska ta med. Typ ljus och ljusstakar, ja – men inte klaviaturen till paddan. Använder den ändå enbart till att spela wordfeud på, skriver inte på den. Dry Martini-glas kan jag förmodligen köpa där jag hamnar, annars får det gå ändå. Lämnar det jag köpt här, liksom den stora tekoppen. Och vattenkokaren.

Kläder beror lite på vart jag åker, här är svalare inomhus än i Juan les Pins och på Teneriffa, dvs ulltofflor och raggsockor med, som nu. Men jag tänker ändå inte ta med en varmare morgonrock (tar för stor plats i resväskan) än den tunna (här använder jag den inte, jag huserar i min värdinnas lånade fleece”pyjamas” tills jag klär på mig). Ett par flaskor Marezzo får nog också rymmas i resväskan, svårt att hitta torr vermouth här. Bör gå bättre i Italien, eftersom den jag hittar här är italiensk.

Så håller jag på, är redan på väg bort och annanstans, utan att veta vart eller varför. Apropå maindfulness eller motsatsen, vad den nu kan heta. Jag låter mig inte invaderas av tveksamheter, som hälsa, världsläge, ekonomi, ålder. Kan jag inte åka någonstans nästa vinter, så är det så. Men jag vill (och härmed är universum informerat).

Enligt sökordet är detta en ”river”, kanske i Thailand om fotografens namn säger mig något. Men hit ska jag inte.

17 februari 2024 – lördag, just ingen trafik, lite blåsigt och 19 grader, övervägande soligt när klockan är ett. Hoppade över marknaden idag, det kändes för motvindigt. Handlade clementiner och apelsiner på Lidl i stället, spanska där också. Och vitlök, sallad, tomater. 2 300 steg blev det, och en cortado på Paddy´s. 1,5 Euro, priset varierar, dyrast på Al Campo, billigast på Take a Break.

Har fläskkotlett kvar sedan igår, blir därmed middag idag också med en sallad till.

I Ryssland arresteras de som sörjer Navalnyj. Han har bekräftats död.

Mitt liv just nu är precis så som det framstår ovan – fläskkotletter och en mördad regimkritiker, i en osalig blandning. Skrev först att det är ”prosaiskt”, men det kändes inte rätt. Konstigt är det, märkligt på många sätt, och samtidigt gläds jag åt att fortfarande leva. Att än så länge inte behöva frukta för mitt liv, om jag skulle protestera mot regimen i Sverige. Svenskar som protesterar mot Putin och hans krig i Ukraina lär hamna på någon rysk hatlista. Jag vet inget om sådant, och är tacksam därför.

Ser också i media att någon förundras över hur AI skapar videos och bilder utifrån människans ord. Har inte bekantat mig med AI, tror inte jag vill det heller. Nöjer mig med HI (human intelligence) tills jag inte behöver den längre.

Och så ska Gunilla vad hon nu heter ”sjunga” i melodifestivalen, om inte hennes tandflisa ställer till det – vilket märkligt deltagande. Kvalifikationer? Jag tänker inte lyssna, kanske kan hon verkligen sjunga. Jag är tveksam, men någonstans också lite beundrande inför hennes förmåga att utnyttja media. To the bitter end, förmodligen. Där är också något att glädjas åt, jag kommer aldrig att behöva försöka kvala in på melodifestivalen.

Tror jag letar efter glädjeämnen, och ”tacksamheter”, idag. Behöver påminna mig, ofta, om att de finns där jag minst tänker på dem. Nyss såg jag bilder från Thailand där äldste sonen och hans hustru semestrar i två veckor med vänner. Det såg avslappnat och skönt ut, bad i varma källor, besök i tempel. Och igår kväll pratade jag med yngste sonen som är på landet och tar igen sig. Han behöver det, bokstavligt.

Just nu har jag inga stora bekymmer, inget som kan skapa ångest i mig. Har haft, vet hur det känns. Vill aldrig dit igen. Och ändå, i natten när jag vaknar och inte somnar om – kryper den välbekanta känslan fram, är nära att ta mig. Välbekant är ett felaktigt ord i sammanhanget. Tills jag avväpnar känsla och tankar med mitt gamla mantra, det som bistod mig när jag var som mest ångestfylld. Det fungerar fortfarande, om jag får fatt i det i tid.

Och alltid, överallt, finns det människor som Navalnyj.

Som Anneli i Kathmandu med sina dammtrollsungar från sophögarna och mamman med tre små barn, utslängd från sitt hem av mannen. Anneli, och vi som swishar småsummor till henne, har just sett till att mamman fått rätten till sin butik, hon och barnen har någonstans att bo, och mamman kunde le när hon mötte Anneli. Swish +46738462752.

Och Kaisu som är i Indien, och där fått oss att swisha vad vi kan till kanotuthyraren/fiskaren (i ett hav som är utfiskat) så att sonen kan få en tabla, och lära sig spela på den. Swish +46730361815.

Och så jag då, som köper böcker på charity shop´n för 50 c styck, och bär dem tillbaka när de är lästa (eller inte). Tror mina bokinköp bidrar till katter och hundar, inte människor. Tiggarna utanför Consum och Lidl får en slant när jag passerar. Livet. Jag behöver just nu ingen swish. När jag behövde vågade jag inte be/tigga. Ger mig perspektiv på männen som står utanför butikerna med skyltar som förklarar varför. Hoppas jag.

Äter jordnötter, smuttar på min dry Martini. Börjar läsa en häromdagen köpt bok och inser att den har jag just läst… Inte första gången. Har att välja bland.

Och när jag går ut kan jag glädjas åt blomster

Fredag, 16 februari 2024 – regn igår kväll, idag runt lunchtid halvklart (mera sol än moln), blåsigt och 21 grader. I morgon och framöver nästa vecka verkar det bli sol varje dag. Och gräspollen, vilket såvitt jag vet inte påverkar mig.

Talar med min ena syster, hon hade en ny mobil och ljudet gick fram ryckigt, om beroende på den eller min mobil är oklart. Det regnade i Uppsala. Andra syrran vann wordfeud med några få poäng, och sonsonen leder stort. Nyss passade han, medan jag faktiskt kunde lägga ett ord. Han vinner nog ändå. – Han vann.

Har gått 1800 steg i vinden, tänker inte gå ut mera idag. Lämnade tre böcker, köpte två, vill ha något att läsa när jag dricker min cortado på Take a Break. Om jag ids drar jag till marknaden i morgon förmiddag, apelsinerna där är oslagbart goda. Och grönsakerna, och ”rätt” äppelkaka.

”Cornflower blue” sjunger i mitt huvud. Neil Young? Emmylou Harris? Kate Wolf? Minns inte melodin, bara de där orden, de blåklintsblå.

Middag idag blir potatisklyftor (airfryer), ostronskivling, purjo och vitlök försiktigt stekt, röd paprika, och fläskkotlett. Tunt skivad på spanskt vis, antingen det eller så tjock att jag inte förstår hur den ska kunna bli färdig utan att bli förskräckligt torr. Potatisen ligger nu i olja med kryddor, resten väntar på bänken. All disk är undanplockad, det är bara själva lagandet som återstår. Det blev gott.

Bilvraket som stått på parkeringen härutanför någon vecka har nu forslats bort, igår fotograferades det mycket noggrant av man med digital kamera på stativ.

Kvarteren runt omkring är mycket stillsamma, inget oljud om kvällarna, inga berusade människor verkar vara ute. Kanske är det närheten till Guardia Civil som gör det lugnt, stor byggnad tvärs över gatan, någon sorts central myndighet.

Fish & chips var gott från C&C, bar och restaurang. Men deras lokal är ohjälpligt trist, mörk och med irländsk allsång eller uppträdande om kvällen, åtminstone till helgen (och då har man ingen fisk på menyn). Fet man som basade högljutt in till köket (när han väl kom in från stolen ute på trottoaren och det viktiga han höll på med där, i köket en närmast anorektisk mycket vänlig kvinna som efter en stund kom med maten, snyggt paketerad för att ta hem. Så, antingen får jag köpa fisken ”to go” igen, eller skippa. Kanske är den lika bra på Paddy´s Point, med aningen bättre miljö. Gillade torsken tillagad så, med hemgjord pommes frites. Och var glad att jag beställde ”regular”, hur ”large” skulle se ut vet jag därmed inte. Förstår inte varför jag aldrig smakat det i England…

Aleksej Navalnyj rapporteras död. Det gör ont i mig. Förmodligen var det bara en tidsfråga, innan ”man” skulle göra ett nytt försök att tysta honom för gott. Hatar dessa maktfullkomliga omänskliga män (ja, de flesta är nog män, även om det också finns kvinnliga medlemmar i det här gänget). Beklagar Ryssland som förlorat en kämpe.

Onsdag 14 februari 2024 – hjärtlig hysteri i media… Utanför fönstren här luktar det sopbränning idag, det är lite svalare än igår och inte lika blåsigt. Mobilen säger 17 grader och halvklart när klockan är elva.

Har ätit frukostgröt med skivade jordgubbar (sådana behöver jag inte köpa igen) och pressade apelsiner, två mackor med god kokt skinka och lite senap, och te förstås. Stor kopp.

Ett par timmars läsning på balkongen (soplukten borta), skönt. Annars inte mycket aktivitet idag, har städat och diskat. Och så småningom middag med resten av ostronsvamparna och baconskivorna, gurka och tomater och avocado. Mätt. Och kylen hyfsat tömd på sådant som behövde ätas upp. I morgon blir det kanske pannkakor igen.

Diskat förstås. Tänt mina ljus, nu två värmeljus och ett sista vanligt ljus. Bra med ljusstakar som fungerar för båda sorter, upp eller ner. Särskilt när det enbart finns värmeljus att köpa, inom räckhåll.

Torsdagsmorgonen är kylig, 16 grader, halvklart klockan tio, förmodligen regn till kvällen.

Jag ägnar mig än så länge åt internet, löser sudoku och wordle, kollar kvällstidningarnas (knäppt att fortfarande tänka på dem som kvällstidningar) rubriker, börsen. Hittar just inget glädjande.

Disk efter frukosten. Och på kvällen kom regnet, mycket lätt.

Jag har gått 6 500 steg idag, till havet och till stranden lite längre bort. En äldre man tog av sig skorna i sanden, rullade upp byxorna och gick ut i vågorna. Det var fint att se honom. Såg honom senare sitta på en bänk med sina sandiga fötter och skorna bredvid sig. Ville fråga om det varit kallt i vattnet, men fegade ur.

Räcket som förmodas skydda oss från att trilla ner bland klipporna längs havet – det hölls idag samman av sönderrostade ”pinnar” (vet inte vad jag ska kalla de lodräta stöden för de vågräta räckena). Några var halva, andra var ”bara” genomrostiga och såg inte särdeles pålitliga ut. Skyltar talade om att det var farliga undervattensströmmar. Såg inga som badade, men många som solade i medförda stolar. Barn som lekte, en pappa (?) som sparkade boll med två småkillar i sanden.

Efter promenaden var jag varm och törstig, gick till Paddy´s Point och tog en cortado och en öl. Så hem efter smärre inköp på Consum. Och en god middag med gambas, paprika, gurka, oliver och bläckfisk.

Vart tar vi vägen om natten, i drömmen, alla vi som bara har oss själva att prata med?

När natten kommer och du småningom somnar, så har du ingen annan än dig att hålla om. Och när du vaknar, alldeles för tidigt och samtidigt nästan för sent för att somna om, är du också ensam. Den spanska natten försvinner vid åttatiden om morgonen, du ligger där och du vet att du ”borde” kliva ur sängen. Men du undrar, varför då?

Vilja får dig att kliva ur sängen. Vilja får dig att duscha och tvätta håret, inte varje dag som förr, men tillräckligt ofta. Vilja får dig att gå ut, får dig att fundera över vad som behöver handlas för att du ska kunna laga middag. Vilja får dig att göra en dry Martini lite för tidigt på eftermiddagen, medan du lagar den där middagen.

Den här vistelsen i en urbanisazión (bostadsområde) i Spanien som är avsedd för turister, för pensionärer med god ekonomi – den gör mig melankolisk. Jag ser många gamla som går hand i hand och ser belåtna ut. Jag blir avundsjuk. Jag ser också många ensamma, som jag. Och väldigt många hundar som forslas runt i hundvagnar av ensamma kvinnor. Finns det en man med i hundsällskapet går hunden också på egna ben.

Det är inte en miljö som får mig att uppskatta min ensamhet. Samtidigt kan jag inte tänka mig att sitta vid ett långbord i Torrevieja och se tacksam ut för att få äta bredvid andra ensamma gamla människor. Inte äta tillsammans. Bredvid.

Hemma har jag en miljö och en natur som kan glädja mig i min ensamhet – inte vintertid, men annars. Inte många människor där heller, men grönska, träd, diverse djur emellanåt, en sjö att bada i från tidig vår till sen höst. Hemlängtan, ja kanske lite, just nu.

Miljön här är så steril, även om här finns blommor som inte finns därhemma så här års. Här finns sol och värme. Men, ingen natur. Parken härnedanför är inte natur, den är okända barrträd och barmark därunder, torr barmark. Några bänkar. Stentäckta gångar i ett en gång tänkt mönster. Hundskit, som överallt annars.

Jag rör mig inte mycket eller långt utanför närområdet, det ska medges. Och det är säkert annorlunda annanstans. Tar ibland bussen in till Torrevieja och knallar runt, tittar på utomhuskonst och människor. Havet, där och här i La Zenia, inga bad ännu annat än för fötterna. Inga våtdräktsklädda vadare heller, som i Juan les Pins i fjol.

Måndag 12 februari 2024 – 19 grader och sol när klockan är elva. Kan bli 25 efter lunch. Har regnat i natt/morse, behövs.

Har än så länge enbart ätit frukost och försökt lösa sudoku, blev fel. Kollat internet, blev glad över ”tack” för min lilla text om saknad och tomhet häromdagen. Jag är seg idag. Somnar om lite för sent fram mot morgonen, drömmer och vaknar vid halv nio, också det lite väl sent. Sedan tar det tid innan jag känner mig vaken, trots havregrynsgröt, macka och te. Får nog bli en mugg kaffe nu, och promenad lite senare. Om inte annat så behöver soporna slängas.

Gick mina 1800 steg, slängde sopor och lämnade tre böcker (köpte två). Åt en toast och drack en öl på Take a Break, med en cortado som avslutning. Satt där och läste en stund, såg på folk. Vid ett bord satt två engelska kvinnor, den ena pratade oavbrutet, den andra nickade och log och hummade, men sa just ingenting. Klappade förstrött den lilla pudel hon tog upp i knät, från hundvagnen. Har aldrig tidigare sett så många hundar som forslas runt i vagnar.

Det blir sushi till middag.

26 grader och sol, när klockan är fem på eftermiddagen. Mycket kraftiga vindbyar som gör det lite obekvämt att sitta ute. Gjorde det ändå på altanen någon timme.

Fick bloggstatistik för januari: 695 besök, 1 780 views (hur många som verkligen läser vet jag inte), 80 likes, och 28 kommentarer. Totalt 27 texter, några dagar flera samma dag, några andra inga texter. Apropå att fortsätta skriva…

Sonsonen vann wordfeud med bara 3 poäng, och vi har börjat ett nytt spel, där han tyvärr leder med drygt 70 poäng, syrran ligger just nu ett ögonblick under med 13 poäng, det lär ändra sig. Nåja, mina förlustsiffror är i alla fall lägre än de var i början.

Har ätit min sushi, smakat på jordgubbar som inte smakade jordgubbar, ätit hallon som var okej. Det blir havregrynsgröt med skivade jordgubbar i morgon, och hallon om jag inte ätit upp dem dessförinnan.

Tisdagen kom och gick, med gröt och hallon, med promenad 2 000 steg plus cortado, ostronskivling till brödskivan (kommer nog inte köpa champinjoner igen), bacon (airfryer perfekt) och stekt ägg, tomater och persilja (middag) – och nu ett glas rödvin. Jag vann wordfeud med syrran med 3 poäng! Hon var förvånad.

Sol hela dagen, satt på altanen så länge jag orkade, gick så ner till balkongen i den snälla varma vinden. Och småningom in för middag. En lugn och skön dag. Nu klockan sex är det 21 grader. I morgon ”märkbart svalare”.

Det är ingen vidare ordning på mig och mina bilder, har kanske visat denna förut – men här är den ändå!

Gustaf Fröding skrev ”Så jag målar, donna Bianca”.

Söndag 11 februari 2024 – 13 grader, känns kyligt, och halvklart, lätt vind. I morgon lär det bli 26 fram på dagen… Kör en tvättmaskin.

Dags för fika när klockan är halv elva.

Söndag är numera som vilken dag som helst. En skillnad här är att alla affärer är stängda, barer och restauranger är öppna. (Hur det är på Al Campo vet jag inte.)

Vaknar som vanligt omåttligt stel i kroppen. Det tar ett tag att gå igång mig.  Och, även om det kanske varit nyttigt för mina dåligt fungerande knän, så vill jag inte bo med så här många trappor igen. Hiss, tack. Funderar redan på var jag vill tillbringa ”nästa vinter”, men har inte kommit fram till något konkret. Kanske Teneriffa igen, kanske annanstans än i Puerto, men inte så långt ut på landet som La Caleta de Interian.

Vill inte gärna flyga mer än 3-4 timmar från Arlanda, vill ha hyfsat varmt och sol, gärna bad, helst inte superturistigt. Helst inte heller miljö utan något av gammal kultur, med enbart turistpensionärer, eller för den delen, högljutt levnadsglada unga människor. Behöver inget nattliv i närheten, med musik och irländsk allsång.

Två rum, kök och badrum, tvättmaskin, livsmedelsbutiker i närheten. Gärna bageri, som i Frankrike – men vill (nog) inte Frankrike igen. Hiss som sagt (om trappor). Väl fungerande internet. Möjlighet att värma upp lägenheten utan att det kostar skjortan.

Tips någon? Kanske någon som känner någon som vill hyra ut sin lägenhet under lågsäsong? Fyra, kanske fem månader (november-mars). Kan förstås lämna alla behövliga referenser.

Grekland, Italien, Portugal (Nazaré, Algarve)? Vill varken surfa eller spela golf. Eller bo på hotell. Behöver ingen parkeringsplats, tänker inte köra bil. Uppskattar fungerande bussar, gärna med pensionärskort.

Facebook: ”If you rest, you rust.” En 79-årig kvinna sa upp sig från äldreboendet och köpte en husbil. Och for. Jag skyller på bristande ekonomi och rostar vidare här i soffan, denna smått kyliga halvmulna dag.

Super- och ultrasvåra sudoku i DN lösta, liksom wordle. Och mina wordfeud-kamrater gör annat. Har ingen promenadlust idag, får räcka att gårdagen täckte in två dagar. Har dock hängt tvätten. Middag idag? Ingen aning, får gräva lite i kyl och frys. Det finns mat. Pressar ett par apelsiner just nu, det är så himla gott.

FB är lärorikt – dag har jag fått flera benämningar för ”pennan som inte är en penna”, den jag och andra behöver för att skriva på mobil och platta. ”Duttpenna”, ”Stylus” och ”touchpenna”. Bara att välja efter humör, bra att jag hittade två stycken på marknaden igår.

En vän på FB funderar över sitt skrivande liv, och vad hen kanske skulle göra om inte skriva. Yngre än jag, behöver säkert intäkter, börjar uppfatta att ”allt” numera handlar om att lyssna och se, inte läsa text. Och att många inte alls förstår hur lång tid det kan ta att åstadkomma en välskriven text.

Tja, kanske är det en rättvisande observation – men vad i all världen skulle jag, som är tjugo år äldre göra, om jag inte skreve? Titta på teve (som jag inte har, men väl fick skaffa mig då), läsa ännu fler mer och mindre läsvärda böcker, promenera mera om kroppen tillåter. Diska mera, tvätta mera, städa mera, laga mera mat. Äta och dricka mera. Bevare mig väl.

Resa och vara hemifrån över vintern skulle jag nog fortsätta med. Och skriva ändå, även om läsarna av t ex min blogg inte är så många varje dag. Ibland får jag en kommentar, vissa läser allt och gillar det mesta, ingen talar om att något är dåligt eller ointressant. Den slutsatsen får jag dra själv av antalet besökare och visningar.

Ibland har jag läsare från länder jag inte alls känner till – och då undrar jag förstås vem och varför. Eftersom jag för det mesta länkar till Facebook läser många mina texter där.

Skrivandet får mig ur sängen varje dag, också de dagar jag börjar med annat. Ibland får det mig att fundera över mig själv och mitt liv, ofta blir det enbart en uppräkning av vad jag gör under dagen och vad jag ska äta till middag. Ointressant för de flesta, också för mig – men också en bekräftelse på att jag finns. Eller fanns.

Så jag skriver.

Lördag 10 februari 2024 – gick till marknaden, köpte apelsiner, en citron och ”fel” äppelkaka – tog miste på stånden. Denna var inte alls lika god som förra veckans. Men 7 600 steg blev det, och det känns i benen.

Paus på Take a break för en cortado på hemvägen.

Igår kväll när jag skrev några ledsna rader om saknad och tomhet, så fick jag mig plötsligt ett skratt. Råkade trycka fram Microsofts torftiga nyhetssida, misstag, gillar den inte – men där fanns plötsligt en bild på ”mannen min”. Han gäspade stort. Jag har tydligen någon gång sparat den bilden någonstans som Microsoft har tillgång till… Den här gången var det kul.

Syrran och jag ligger jämsides i wordfeud just nu, jag leder till och med med 3 poäng. Å andra sidan är det många brickor kvar. Men hon har annat att göra.

Fick också tag på ”penna som inte är en penna”, vad den nu kan heta, för att använda på min platta när jag wordfeudar. Blir mera rätt än när jag försöker med fingrarna. 2 st för 2 Euro, periskopiska så att de blir korta eller längre, som man vill.

Nu, halv två, 19 grader, soligt och lite moln, blåsigt. Jag stannar inne. Det gjorde jag inte, gick till Consum för att köpa ljus. De hade enbart värmeljus nu, mängder. Det vill jag inte ha. Passade på att köpa ”ny” potatis, kostar ungefär som hemma. Ostronskivling hade de inte idag, kommer nästa vecka. Så, mina rester från middagen igår får klara sig utan. Det blir bra ändå, kan alltid lägga till den hackade persiljan jag glömde igår. Har lite halvt ätlig bea kvar också, men kan inte säga att jag rekommenderar Blå Bands variant.

Vinden var ljum, men väl kraftig för att det skulle vara skönt på balkongen. Testade, och gick tillbaka in.

Klockan sex är middagen aväten, det mesta av bearnaisesåsen från igår hamnade i soppåsen. Resten var okej, men jag behöver nog träna på att inte laga mat så att det blir över till nästa dag. Ofta måttligt välsmakande.

Diskat, och ställt in en del i diskmaskinen för disk i morgon. I kväll ska jag komma ihåg att stänga fönstret bakom soffan där jag sitter. Glömde det senast, fick ett stort myggbett (?) under natten, men annars inga större men.

Tre tjocka böcker får återvända till charity shop´en, lusten att läsa dem saknades. Åtminstone en av dem pendlade mellan dåtid och nutid, och det gillar jag inte. En kändes alltför förutsägbar. Den tredje, Jilly Cooper´s, har jag läst. Har flera kvar att läsa.

Jag går ofta bort till butiken innan jag tar min cortado, tycker om att sitta i lugn och ro och läsa lite, se på folk, uppskatta ”min” servitris som vet vad jag vill ha. Det är ju ingen komplicerad beställning, men det är trevligt att mötas av en bekräftande vink när jag kommer. Ibland är mina bokinköp alltför impulsiva, men det spelar ingen roll när varje bok kostar 50 cent.

Och så, ingenstans ifrån (jo, från Seattle, US) kommer ett mejl som gör mig så glad och så tacksam – en länk till en Oscars-nominerad kortfilm på Spotify, The Last Repair Shop, https://www.youtube.com/watch?v=xttrkgKXtZ4, kanske länken fungerar, hoppas det. En film om musikens betydelse för oss alla. Och för mig betydde det mejlet att jag finns, också för Joe långt där borta och länge sedan, ihågkommen med kärlek, som han. Livet är fantastiskt. Tror jag avslutar den här lördagen här.

Marknadsfrukt och annat

”Kärlek är att jag vill att du finns” – eller så, möjligen fritt, efter Bodil Malmsten. Beklagar om det blev fel. Men så är det. Jag vill att du finns, och du finns inte.

Varje gång jag stänger av datorn, så sätter jag på den igen efter en kort stund. Det är som om det hela tiden finns något jag borde skriva, något jag glömt, något jag försummat.

Och när tekniken väl är där, så har jag inga ord. Jag har inte det jag trodde fattades, inte det jag saknar varje dag. Inga ord för tomheten, inga ord för kärlek som inte finns längre, eller som bara finns i mig. Ingen mottagare, ingen att eftersända kärleken till.

Igår kväll var det så här.

Och jag glömde persiljan på skärbrädan…

Fredag fortfarande, ungefär tre på eftermiddagen den 9 februari 2024. Låter domedagsmässigt att skriva årtalet. Påverkad av elände runt om i världen eller bara knäpp? Vet inte, både och förmodligen.

Middagsmaten är färdig att anrätta, men än får den vänta några timmar. Potatisklyftorna har gömt sig i värdinnans airfryer (kommer antagligen att vilja ha en sån när jag är hemma igen), marinerade i olja och kryddor, lök, vitlök och champinjoner väntar på att stekas på spisen, köttet likaså. En stor svartgrönröd tomat och en avocado kanske hamnar på tallriken också, plus en bunt hackad persilja. Bearnaisen från Blå band icke att förglömma.

Rastlös. Ett så bokstavligt ord.

Nyss, när jag satt en stund på balkongen, kom en bärgningsbil med en kvaddad liten punkad bil på flaket. En man som dessförinnan kom i egen bil till parkeringen bistod vid avlastningen. Nu står en vit liten stackars bil här, med kvaddad vänsterfront och punka på vänster bakhjul. Hur den ser ut från andra hållet vet jag inte. Bärgare och man som ordnade det hela har åkt sin väg. Och jag har gått inomhus.

Varje dag telefonsamtal som jag blockerar. Dito mejl. Trist. Det senaste samtalet kom från Limhamn, person vid namn Hussein nånting.

Ibland, ofta, just nu undrar jag hur mitt liv framöver kommer att se ut. Kan jag fortsätta röra mig och gå, kan jag sköta min ekonomi och mina dagliga inköp, laga min mat, tvätta och städa? Hur länge till? Och vad händer när jag inte kan längre? Vem bestämmer att det är så? Jag eller någon annan?

Var ska jag då bo?

Inte där jag nu bor, så mycket är säkert. Där behöver jag fungera optimalt, de månader av året jag fortfarande bor där. Förutsatt att jag kan bo nånstans där det är varmare under vintern.

Äldste sonen har tyckt att jag borde bo närmare dem. Jag är inte övertygad om att det vore en bra idé. Älskar dem, men älskar kanske min relativa frihet mera.

Läser lite till i Joanne Harris´s The Lollipop Shoes och inser att jag inte vill läsa vidare. Inte för att det är dåligt skrivet, men för att boken drar iväg mot någon sorts katastrof som jag inte vill ha just nu. Så den får ligga till sig under soffbordet, bland de andra som jag just nu inte läser.

Och papegojan i pepparträdet lockar inte heller. Liksom inte kineserna på 1920-talet. Eller Relative love. För lite kärlek, för mycket släkt och för mycket komplikationer. So, what to do? Kanske Carmel Harrington´s The Woman at 72 Derry Lane. Den boken vet jag än så länge ingenting om.

Detta, att ha olästa böcker som kanske eller kanske inte fångar mig.

När jag var liten låg jag och läste med ficklampa under täcket för att inte störa syrrorna. Och jag var ständigt på biblioteket och bar hem böcker. Vet inte vem som fick mig att vilja läsa, kanske mormors inneboende och vän Algot Göransson, som var en udda person i Avesta.

Han skänkte mig Sally Salminens Katrina, när jag nog inte var riktigt vuxen nog att uppskatta den. Men ändå, den boken är fortfarande en som får mig att gråta, får mig att finnas där med Katrina i livet i det Finland som var då. Och idag kan jag förstå att det måste ha kostat honom mer än han nog hade råd med att ge bort den boken. Jag har den fortfarande i min bokhylla därhemma, bland de böcker jag aldrig kommer att lägga ut på Bokbörsen. Vad som händer efter mig är en annan historia.

Efter middagen, med en bea som nästan dög, kom ännu en härlig regnskur. Nu har jag diskat, ätit upp kolorna (Werthers original choklad toffee) och sitter i soffan, igen. Är mätt, ganska belåten, fortfarande rastlös.

Kanske blir det marknad igen i morgon, om jag kommer ur sängen i tid. Behöver hitta en sån där icke-penna för paddan. De fanns där, men jag vet inte var. Och jag vill nog ha ännu en bit av äppelkakan som var så himla god. Kanske flera apelsiner också, de har hittills varit de allra bästa. Det får väl bli ”dramaten” igen. Om det inte regnar.

Min vän som var hos ortopeden i tisdags fick besked om att vänta på tid för höftoperation. Hoppas hon slipper vänta länge.

Det regnar ännu, härligt, behövt, vackert. Balkonggolvet blänker. Fönstren är så långt in att de just inte påverkas.

Och regnet fortsätter under kvällen