beskrivarblogg

Får SMS från min värdinna, som just fått massage av Olga, som kommer hem till en. Vill jag? Jaaa. Minns den enda gången jag var i Moskva, före glasnost, och fick massage av en rysk kvinna. Så bra, hårdhänt, tyst, visste vad hon gjorde.

Mycket under den resan var kanske inte så bra – ett bilvrak efter vägen med ett mänskligt ben utsträckt genom det trasiga fönstret, en taxifärd där jag duckade i baksätet och på allvar trodde jag skulle dö. De violetta gardinerna i hotellets sovrum, portvakterskorna på varje våning. Maten. Köerna i livsmedelsbutikerna.

Men rysk massage fick jag, av en kvinna som visste vad hon gjorde – stark, tyst och bra (vet naturligtvis ingenting om Olga, annat än det mina fördomar säger mig). Farmor kallades Olga, men var såvitt jag vet döpt till Olivia. Nåja, jag vill gärna träffa Olga här och få en massage. Nu har jag fått telefonnumret. Behöver bli rörd vid.

Så blev det fredag, molnigt och några regnstänk även under förmiddagen. Jag gick ut, för att ta mig till Playa Flamenca och fredagsmarknaden. Gick, längs havet på en smal stig – vackert, himlen hotfullt mörk men utan de skurar jag väntade mig. Bara några stänk. Och så småningom kom jag till Playa Flamenca, men inte hittade jag någon marknad. Kanske inte var någon idag efter helgerna. Jag fick en lång promenad, hittade hem – och tog en kall öl direkt innanför ytterdörren. Nu har jag satt på en tvättmaskin, solen skiner och jag tror inte det blir mera regn. Blåser, skönt. När jag kollade antalet steg var de ungefär så många som det kändes som – 11 800. För många, å andra sidan inga alls igår. Nu är kroppen trött och jag sitter i soffan med min öl. Spelar wordfeud på plattan, vilket av okänd anledning gör att jag inte kan spela på mobilen…

En banan får förstärka ölen till lunch. Det blir tidig middag, ska kolla vad jag har hemma som kan passa i air fryer´n. Just nu är det 16 grader och sol därute.

När klockan är halv sex har jag testat att göra klyftpotatis i apparaten – bra, men lök, purjo och vitlök plus champinjoner blev mest lätt brända. Stekte kotlett på spisen, god. Den färdiga aiolin slängde jag, får göra egen när jag vill ha. Mätt är jag, har ett glas rödvin på bordet. Diskat hyfsat. Ska testa mera med den där air fryer´n.

Kroppen är trött, jag är nöjd. Sällan använt ord om mitt sinnestillstånd. Men just nu, nöjd, mätt, välpromenerad (har inte ont i ben och knän, är bara trött), gott rödvin, och jag behöver inte lyfta ur soffan förrän jag ska gå till sängs. Om ett par timmar. Långsamhetens lov.

Igår kväll: Torsdag. Punkt.

Varför är jag här, och låtsas att jag ska skriva något, kanske viktigt för mig, förmodligen inte för dig. Vem du än är.

Tror att det mest handlar om att jag tycker om hur fingrarna löper på tangenterna. Och jag tänker på fru Lindström, som en gång för sådär sextio år sedan lärde mig skriva maskin. Tacksam utan att hon vet om det, död sedan länge (förmodar jag).

Alla dessa döda som borde fått känna till min tacksamhet, medan de levde. Medan jag var tyst. Vilka kan jag fortfarande berätta för? Inte många som inte vet, och vet de inte så handlar det inte om min tystnad. Söner med familjer, systrar med familjer vet det mesta, flera kusiner vet nog ingenting om mig och mitt, och där finns ingen tacksamhet heller. Vi känner inte varandra. Kusin Lena tycker jag om, mera ju äldre jag (och hon) blir. Vänner, ja några tämligen nyfunna, några sedan gammalt. Några har fallit bort, av skäl som de kanske vet mera om än jag. (Taskigt, jag vet.)

Sitter i soffan här i La Zenia, har just ätit pepparkakor med smör på (lärt mig på Arla för mycket länge sedan). Ett par mandariner åkte också ner, de är fantastiska just nu. Till frukost, mitt på dagen, efter middagen – hela dagen. En låda med 1,5 kg kostar drygt 3 Euro. Det är de värda.

Tvätten hänger på altanen, hoppas det inte regnar i natt. Mår bra.

Plockar fram ett tomt dokument, utan att egentligen vare sig vilja skriva eller ha något att säga. Har tillbringat ett par timmar med att försöka aktivera en ”Mundo Consum”-app, det har nog inte lyckats. För en stund sedan fick jag mejl att det var okej, sedan skulle den aktiveras igen… Nu får det projektet vila, jag kommer i alla fall inte in i brevlådan där det kanske ligger ett plastkort. Ingen nyckel till brevlådan här, och min värdinna kan inte skicka någon eftersom den skulle hamna i den låsta brevlådan. Moment 22.

Har läst; och använt ”air fry´ern” och det gick bra. Djupfrysta panerade räktorpeder, blev ätbart och jag lär mig hur apparaten fungerar. Ska nog prova annat också. De där torpederna får räknas som tidig middag med sallad och chèvre till. Har inte vare sig trampat på maskinen i parken eller tagit någon promenad idag, varit inne hela dagen. Var på det humöret.

Nu är klockan fem på eftermiddagen, när jag för en stund sedan satt på balkongen kom det två droppar regn, jag flyttade in – inget mera regn. Hade hoppats på en skur som befriade balkonggolvet från den afrikanska ökensanden.

Min värdinna var här i förmiddags med det hon ville lämna här, och vi fick en fin pratstund. Glad att vi gillar varandra. Och jag fick hennes väns telefonnummer ifall att, det känns bra.

När jag tittade ut på balkongen hade det faktiskt kommit en mycket lätt skur, en del av sanden var borta. Nu har jag flyttat på stolarna och hoppas på mera regn.

Korridorerna utanför våningarna städas tydligen en gång i veckan, idag. Även gatan utanför entrén sopades av två kvinnor som såg lätt asiatiska ut, Thailand? Jag vet verkligen ingenting om Spanien och landets förhållande till immigration, arbetskraft och annat mer eller mindre politiskt. Kanske dags att lära mig åtminstone något – leta upp ett bibliotek här i närheten till exempel? Hittade ju ett nära La Caleta på Teneriffa. Känns inte som om det här är en omgivning som har bibliotek, men vad vet jag.

Drygt halv sex börjar det mörkna, lite. Än behöver jag varken tända ljus eller lampa.

Har i alla fall lyckats få tillbaka mina två wordfeud-kamrater; den ena försvann (hen som inte har FB) när något/jag? gjorde att jag plötsligt loggade in via FB… Ack. Trött på allt konstigt. Nu kan de i alla fall glädjas åt att vinna över mig, jag kan glädjas åt att jag ibland vinner därför att de förlorar…

Nu, några minuter över sex på eftermiddagen, är det dags att tända ljusen. Kanske äter jag en avocado senare, med laxrom, finhackad lök och crème fraîche. Kanske, är fortfarande ”torpedmätt”. Ska bli lite kul att utforska min värdinnas air fryer, har ingen därhemma, men har funderat på hur de fungerar.

Försöker med Netflix en stund, men inte ens Lupin får mig att orka fortsätta. Jag gillar skådespelaren (från en Oväntad vänskap) som jag inte kommer ihåg namnet på, men resten… Så, jag börjar läsa The Saffron Trail av Rosanna Ley, vet inte hur det går. Den är tjock nog, och är den dessutom bra, så går det kanske bra. Börjar bli trött på engelska feelgood och liknande.

Den där avocadon får nog vänta till i morgon, är mätt fortfarande. Klockan är snart sju, det är svart därute, om det regnar så vet jag det inte. Ljus och liten lampa tända så att jag ser vad jag gör.

I morgon blir det tvätt, oavsett väder. (Eller kanske inte, om det spöregnar är det ingen bra idé att hänga tvätt.)

3 januari 2024 – tränar på att skriva det nya året. Dubbla betydelser, tränar både skrivandet och skrivandet av ett nytt årtal… Klockan är snart tio och mitt te är slut. Ska snart gå ut och ner till ”träningsparken” och trampa lite. Inbillar mig att det är bra, och i alla fall roligare än att stå och dra i ett gummiband på altanen. 13 grader ute, och sol, lite moln, upp emot 22 längre fram på dagen. Torsdag-fredag kanske regn, och därmed svalare.

Är mycket ostrukturerad i mitt skrivande. Det enda som kan kallas struktur är att jag skriver något varje dag. Publicerar inte alla ord, har uppfattningen att det skulle bli tröttsamt för mina läsare. Det är inte några särdeles genomtänkta resonemang jag för, pratar mest om min middagsmat, böcker ibland, mående. Just nu kan jag t ex informera om att jag behöver ta bort nagellacket på tårna, det har suttit för länge.

Mellanrum, tomrum – ord som intresserar mig. Kanske hör vakuum dit också, men det känns så slutgiltigt. De andra två kan rymma innehåll, också tomrummet – i alla fall ge möjlighet till att fyllas av något. Väntrum? Ja, samma kategori. Skriver nog ofta om hur jag uppfattar att jag väntar, utan att veta på vad. En känsla av ständigt väntande är kanske något positivt, men för mig börjar väntandet bli uppgivet. Hur länge och hur mycket väntande kan en gammal kvinna sysselsätta sig med? Och det handlar inte ens om att sysselsätta sig, det är ett passivt tillstånd. Den som väntar gör sällan något annat än just det.

Så här kan det bli när skrivandet inte har någon planering, ingen idé, ingen synopsis… Å andra sidan dök just ett ord upp som jag letat efter i min hjärna de senaste dagarna. Visste att det var en skata, visste att jag fängslats av ordet när jag såg det första gången för flera år sedan – nu kom det tillbaka: zebraskatan, karaktär i manus av författaren Katarina Wikholm. Just nu skriver Katarina om AU, ”alternate universe”, alternativa/parallella världar. Obegripligt, spännande.

Halv fyra är min fötter omskötta, nagellacket borta och en kvart i ”socka med olja” genomförd. Skönt. Tror jag ska se om jag kan hitta en manikyrist som inte vill ge mig gelnaglar, eller annat konstigt. Bara sköta om, fila och lacka ofärgat. Eller så får jag göra det själv. Men, längtar efter att bli omskött, massage, händer, ansikte, klippa håret bra (inte som senast i Norrtälje, där min ordinarie var på sin årliga semester). Har tiden för mig.

Det här med att gå ner och trampa lite fram och tillbaka i parken runt hörnet är bra. Det får mig att röra mig på ett sätt som jag nog inte gör annars. Och det försätter mig nästan i ett meditativt tillstånd. Hela dagen idag har jag påmint mig om långsamhetens lov, det är också bra. Särskilt när jag ska ta mig upp eller ner, fullastad på olika sätt, inne i lägenheten eller dit när jag handlat. Gör mig mera medveten, kanske är det mindfulness.

Tror faktiskt att jag också ska sluta äta vitt bröd till frukost. Den där presumtive bagaren får ursäkta, jag behöver honom inte. Däremot vill jag ha Falu rutbröd, som inte är segt. Al Campo, eller var det Mercadona? Mera frukt, också till frukost – kanske inte lika vackert och välfunnet blandat som Isaac gjorde på Teneriffa, men ändå. Vet att jag mår bra av det.

Såg ett par personvågar på charity shop´en idag, motstod frestelsen att kliva på. Tänker inte köpa någon heller. Idag blev det en cortado på väg dit (på Take a Break), och två böcker i butiken. Tjocka. Kvinnorna där känner igen mig nu, vi småpratar (på engelska, de är engelska). Och de tar glatt emot de böcker jag bär tillbaka. Såg en riktigt rödrutig flanellskjorta idag, men den var lite väl röd för mig. Går inte ihop med min näsa.

Installerar Skype igen, tror jag lyckats sätta på kameran också, inför kvällens meditation. Kan fortfarande inte betala Ada via Handelsbanken, har alla uppgifter utom hennes adress – som jag nu bett att få. Hoppas det ska gå därefter, banken var inte särskilt informationsvillig. ”Ring.” Tänker jag nog inte göra. Avstår från meditationen i kväll, eftersom jag inte har betalat den förra.

Nu har jag ätit det sista av min pulpos-sallad, och en chokladbit därefter. Åter mätt och belåten. Längtar efter välgrillat/-stekt revbensspjäll och en god potatisgratäng, med lök och ost. Gratängen kan jag nog fixa, men revbenen? Kanske, med marinad och ugn. Eller den där ”fry´ern” som Johanna talade om, kanske den kan fungera. Får undersöka saken. När jag är hungrig igen.

I morgon kommer Johanna hit igen, med kläder förmodar jag, eftersom hon åker hem till Sverige och jobb på fredag. Måste komma ihåg att få hennes väns telefonnummer, ifall jag behöver det.

I morgon tidig förmiddag blir det en sväng till ”knäapparaten” i bouleparken igen. En av bra rutiner. Och någonstans ska jag hitta fina bordstabletter till det nya än så länge obefläckade soffbordet. Just nu har jag en kökshandduk och servietter under allt jag sätter där. (Ja,ja jag vet att någon tycker att ordet ska stavas servetter i stället, men det tycker inte jag.

Vindögd?

Hemma, i soffan, efter ett par timmar ute. Ett kort tramppass på en träningsgrunka vid boulebanorna, promenad bakvägen via ”gröna trottoaren” (som visserligen var grön, men också nerskräpad) till charity shop´en (två tjocka böcker och en liten väska, summa 4 Euro), Lidl för avocados och godis. Hem och fika på altanen tills solen drog sig tillbaka, nu ganska molnigt, 17 grader.

En skön utevaro (som det visst heter numera i polissammanhang), utevistelse är kanske ett bättre ord. Utevaro är nog detsamma som frånvaro… Kanske var jag lite frånvarande medan jag gick, det blev nästan meditativt, långsamt gående. Den där ”långsamhetens lov” är en bra fras att bära med mig, i trappor och annorledes. Kanske går jag numera som den gamla kvinna jag är. Länge gick jag som förr, snabbt och med god hållning.

Middag rester.

Nyårsdagen, den första på det nya året. 2024 – alltid konstigt att skriva nya årssiffror. Mobilen säger att det just nu kommer en regnskur, men inte här. 13 grader och disigt eller molnigt, men inget blött. Än. Lär bli varmare fram på dagen.

Jag stannar inomhus några timmar till, nu är klockan halv tolv. Poolen får vänta. På balkongen ligger lite skräp från gårdagens fyrverkerier, hörde och såg när jag vaknade till vid tolvdraget. Idag väldigt lugnt därute, har bara sett några människor som slängt sopor och flaskor.

Seg idag, utan anledning. Johanna och hennes vän kom förbi för att hämta en radio. J letade förgäves efter pusselmattan, den och flera spel har tydligen också försvunnit med de förra ”hyresgästerna”.

Jag har härliga supporters bland mina vänner. Nyss hade Maria lyssnat på ett inslag om dagböcker som bokgenre – och tänkte på mig. När jag tackar för tanken och säger att bloggen ju är en sorts dagbok, skriver hon genast tillbaka ”som skulle kunna bli en bok”.

Har sopat både altan och balkong efter fyrverkerierna igår, någon i närheten har fyrat av och skräpat ner. Nu sitter jag där nere i soffan igen, har ätit en mandarin, ett ljuvligt litet gult päron och en skiva mortadella till lunch. Blir nog sallad med pulpos till middag, datum är kort.

Nu är himlen blå, 17 grader och ”mestadels klart”, det där regnet kom inte här i alla fall. Har suttit en stund på altanen, tar solandet i små portioner.

Har ingen riktig ro, stänger av och tror jag skrivit det jag ska just då – och sätter på igen efter en kort stund. Handlar förmodligen om att jag inte har något viktigare för mig. Har lagt ifrån mig den bok jag försökt läsa ett par dagar, det tog för lång tid för kvinnan att inse att hennes man aldrig skulle sluta att misshandla henne. Nu har jag tagit fram en av Jane Costello, The Love Schack. Tja. Han som letar efter förgångna tider får vänta.

Talar med yngste sonen, han har ont i handleden, men den är inte svullen. Och äldste sonen och hans hustru har covid, men är inte förskräckligt sjuka. Sonsonen som jag wordfeudar med har precis flyttat och håller förstås på med allt vad därtill hör. Fint i alla fall att kunna ha kontakt utan att det kostar skjortan, så länge vi håller oss inom EU.

Jag är lite osäkert frisk, magen verkar okej, men lite darrig – eller så är det bara jag, efter några dagars relativa orörlighet och springande på toa. Det slipper jag i alla fall just nu.

Det trasiga soffbordet tog min värdinna och hennes vän med sig härifrån i förmiddags. Tacksam att jag inte behövde försöka ta mig nerför trapporna med ett otympligt bord. Jag tittar på ordet ”otympligt” och förundras. Varifrån kommer det? Svenska Akademins Ordlista talar bara om för mig att ordet använts sedan början av 1800-talet. Och att det betyder det jag lägger i det – klumpigt, svårhanterligt, osmidigt.

Jag är verkligen ”prinsessan på ärten”. Något stack mig i hälen. Tar av fårullstoffel, inget konstigt där. Drar av mig raggsockan, inget där heller – förrän jag vänder den ut och in och hittar en minimal liten växtdel av okänd sort. Den var det, nu ett minne blott. Sitter på balkongen i skuggan och skriver, det fungerar när inte solen ligger på. Himlen är blå, med några få spridda moln. Klockan halv fyra på eftermiddagen. Sval vind, men inte kall. På havet far en containerbåt (som om jag vet vad det är, men frakt-) långsamt förbi.

Har förstått av FB-inlägg i La Zenia-gruppen att människor badar i havet, ”kallt men skönt”. Some day, vill hitta till den mindre stranden, inte den vid det stora hotellet, där en person stod och sjöng (och jag bara ville därifrån för att slippa höra, apropå misofoni).

Gör i ordning min sallad till middag, pulpos med gröna och svarta oliver, gambas, musslor, små tomater, blandad sallad, råa bruna champinjoner. Lite kryddor, så är det en perfekt god måltid. Chèvre därefter, och vin därtill. Kanske bubbel som inte dracks igår.

En av mina vänner ”imponerades” av att jag lagade mat, när det bara var jag. Varför skulle jag inte det? Inte varje dag omsorgsfullt lagad mat, husmans eller annan. Men varje dag äter jag, och varje dag vill jag glädjas åt min måltid. Hoppar oftast över lunchen numera, men vill ha en god middag. Igår färdigköpt (och bra) färsk pizza från Consum, idag detta. Har ingen som lagar mat åt mig längre, uppskattade det mycket förr, och hoppas att jag talade om det.

Städar lite i blomkrukan bredvid mig, vet inte vad växten heter, men jag tar bort det som är dött.

Halv fem går jag in igen, det börjar kännas svalt – eller så är jag hungrig. Vill vänta lite till innan jag äter, kvällen blir för lång annars.

I morgon är det vardag igen, konsumtionsdag. Jag skriver upp vad jag ”behöver” handla. Börsen drar igång igen, förhoppningsvis åt ett positivt håll. Alla räkningar är betalda som de ska, så skönt att inte längre behöva oroa mig för sådant. Har fått besked från Skatteverket att jag inte heller detta nya år behöver betala in någon preliminär skatt. Får se när jag kommer hem och ska deklarera om jag kanske för en gångs skull ska försöka göra lite avdrag för research när jag åker iväg så här. Har hittills inte gjort det. Jag skriver ju, tyvärr vet jag inte vad det skrivna kan användas till.

Hoppar över osten efter maten, är belåten ändå. Minns hur svärmor (från Göteborg) lärde mig att man säger ”belåten”, och inte ”mätt”. I Dalarna var man mätt, kanske samtidigt belåten. ”Mätt och belåten” heter det ju.

I morgon får jag köpa glass, eller smetig choklad, fudge eller något. Vill ha, glömmer alltid när jag är i en butik. Eller hittar inte något som lockar. Spanskt kaffebröd är alldeles för sött, oavsett vad det föreställer vara. Tacka vet jag de franska bakverken hos bagaren i Juan les Pins. Sådana har jag inte hittat här. Men, har inte letat färdigt än.

Gott.

Tomt dokument igen, några timmar kvar av detta år, 2023. Ett år då jag mest klagat över mitt onda knä. Annat också förmodligen, sådant jag inte minns. Just nu sjunger jag långsamhetens lov när jag går i trappor. Om jag gör det, och går medvetet långsamt, så fungerar båda benen hyfsat. Tills jag inte tror det längre, och blir för försiktig.

Just nu sitter jag bra i soffan, med ljus tända på bordet framför mig, ett glas kallt vitt vin. Det sista ur en flaska från igår. Bubblet får vänta.

Klockan är åtta, jag har sett Rapport. Inget annat känns nödvändigt att se på SVTplay, teven har jag stängt av. Saknar musik, men den finns ju där om jag bara besvärar mig med att gå in på youtube. Hörlurarna är laddade.

Har ingen större lust att göra något bokslut över året som snart är slut. Jag är tämligen tillfreds med sakernas tillstånd, kom hem i slutet av mars och for iväg igen i slutet av november. Sju månader hemma. Däremellan diverse läkarbesök, fysioterapi för ett skadat knä, kortisonspruta och till slut röntgen (som jag inte fått information om ännu). Båda ögonen har opererats för starr, och är kanske bättre – eller blir det förmodligen när jag kommer hem igen och kan få utprovade glasögon. Har frusit solskador. Tänderna okej. Känner mig ovant orörlig, men hoppas på bättring.

Försöker gå här, mera än jag gjorde hemma. Lyckas si och så, men ska inte åka hem förrän i slutet av mars. Tre månader ”to go”.

Glad att jag äntligen fick ett manusuppdrag (och betalt direkt) precis innan jag åkte hemifrån, den kassaförstärkningen var bra eftersom jag just nu betalar två hyror.

Glad också att jag är här där jag är, för det är jag. Många ”är”, men vill nog bara förstärka att jag känner mig lugn och tillfreds. Också en nyårsafton ensam i ett främmande land utan familj. Det är gott att vara här, de människor jag mött och de få som jag pratat lite med har varit vänliga och hjälpsamma. La Zenia känns som ett väldigt lugnt och fint bostadsområde, utan högljudd trafik eller dito människor. Till och med nyårsafton låter inte illa (möjligen beroende på att mina hörapparater ligger på bänken), och det brakar än så länge inte heller loss en massa skräpiga och bråkiga saker på himlen. Såg bilder på julfest på stranden här, och gladdes åt att jag inte var pigg nog att få mig att tro att det skulle vara kul att vara där och trängas med hundratals andra. Sådant behöver jag inte.

Jag stänger av och sätter på datorn. Har inte just något att skriva, är mest rastlös och har fingrar som vill göra ord. Resten är inte riktigt med på noterna. Just nu.

Har löst sudoku, wordle och accepterat att de mina som jag wordfeudar med har annat för sig, rimligt nog. Kollat Facebook så mycket jag orkar, läst de mejl som inte direkt åkt i papperskorgen, svarat på ett som var viktigt, från en vän.

Den här internetvärlden är på gott och ont, tror jag begriper det. Men jag uppskattar verkligen att kunna ha den här sortens kontakt med människor jag inte kan träffa ”på riktigt”. Kända och mindre kända, vänner sedan länge och mera nyliga.

Mosters kakskrin passar fint tillsammans med konst som Philippe Auriol, Paris, har skapat, allt ovanför min vedkorg hemma i köket

Nyårsafton 2023 – sol/halvklart och sexton grader när klockan är tolv (på dagen). Lär inte vara vaken när den slår tolv på nyårsnatten.

Har sovit hyfsat i natt, men svettats. Känns att kroppen fortfarande är i lätt olag. Jag har inget ansträngande framför mig, så det gör inget. Ska laga den där paellaliknande middagen, och kanske gå ut med soporna. Mer än så blir det inte idag, läser och skriver lite förstås, som för det mesta. Ska nog vara helt utslagen för att låta bli.

Trodde jag skulle vilja gå till poolen idag, och ligga en stund i solen. Men det får vänta, jag hinner dit.

Det var en bra idé att ställa ljusstakarna i en glasform – ljusen rann mycket riktigt ner i formen, och inte på det nya bordet. Har ingen aning om hur motståndskraftig bordsytan är, det är ek men ska kanske oljas in? Jag är bara så försiktig jag kan, med en torkhandduk under tallriken när jag äter, och glasunderlägg i kork. Trivs med bordet, det passar bra in.

Karin i Danmark som köpt franska ostron till nyår, har fått ta del av artikeln från Expressen häromdagen – om förbud att sälja från vissa odlare. Jag har inte kollat med Consum varifrån de kom som jag åt, de är historia.

Nu är klockan tre på eftermiddagen. Jag förbereder middag – kokar ris, steker lök, purjo, vitlök och champinjoner, rensar gambas, skär små tomater i halvor, tar fram det sista av den första chèvren. Har suttit en stund på altanen däruppe, och känt ljuvliga dofter av grillande. Menar det verkligen, det luktar gott. Inte bränd flintastek. Resten av mina egna middagsbestyr får vänta ett par timmar, ska bara röra ihop det så att smak ges och fås.

Letade förgäves efter pusselmatta hos ”kinesen” idag – ett problem där är att det är så mycket, och sorteringslogiken är inte att känna igen. Kanske har de inga, den stackars medhjälpare jag hittade sträcker fram sin mobil och jag försöker säga pusselmatta på engelska. Det tog oss till hyllan med pussel, och där hade jag varit redan. Nåja, nytt försök efter helgen.

Nu i soffan med några tunna bitar spansk torkad korv – som jag just nu inte kommer ihåg namnet på – och en Dry Martini. Googlar, ”fuet”. Väldigt ofta är Google bra.

Om en stund ska jag ringa yngste sonen och önska gott nytt år – och tala om att jag inte vill bli uppringd klockan tolv i natt. Dito till den äldste, syrrorna vet (eller sover kanske som jag). Tänkbart ringande vänner, nej. Inser att wordfeud nog får vila till i morgon.

Idag är grannarna längre bort på våningen här, de (en man och en son) kom efter mig i trappen när jag varit ute. Jag bad lite lätt om ursäkt för min långsamma gång uppför trapporna, sonen log brett och sa ”no problem”, pappan (?) log nästan.

När jag senast tog mig nerför trappen från altanen kom jag att tänka på ”långsamhetens lov”. Mina upp- och nergångar i trappor är verkligen långsamhetens lov, blir nästan meditativt. Är nog bra. Jag har alltid gått fort, sett ut som om jag haft bråttom också när jag inte har haft det. ”Flängt” är kanske ett ord jag skulle använt om jag vore ung igen.

Ser också i helkroppsspegeln här att jag sjunkit ihop, böjer på nacken/ryggen. Minns hur jag i höstas tänkte att vår kusin gjorde just det – visste inte då att jag också gör det. Handlar förvisso om kotor som inte är som de varit, med mera. Men kanske också om ork, att inte längre orka visa hur pigg och alert man är – när man faktiskt inte är det. Inte vilja visa något som inte är. Jag vet inte. Gillar inte bilden av hopsjunkna mig, men något lakan har jag ännu inte hängt över spegeln (tips från Hanna i Göteborg). Kanske en senare fråga.

Helen, det där om att finna sig själv pågår kanske, utan större medvetenhet från min sida…

Får just veta att både äldste sonen och sonhustrun har covid, inget större firande där och inget barnbarnsvaktande heller. Trist, men så blir det ibland. Hoppas de frisknar till fort.

Är otäckt med covid igen, som tydligen sprider sig fort. Var är han Tegnell? (Intressant, eller inte, hur fort man/jag glömmer namn. Gör många det?) En person som är så i allas medvetande en period, och så kliver av eller övergår till annat – och namnet försvinner… Kanske något som är bra att veta, kanske glädjande för en fd spelmissbrukare som jag. Som inte är någon i allas medvetande och aldrig har varit det, tack och lov.

Yngste sonen halkade igår och gjorde sig illa i handleden – inget brutet, men kanske stukat. Är därmed hemma och sjukskriven i helgen. Jag försökte övertala honom att kolla vad som hänt med handen, men det är kanske inte riktigt rätt tid för att ge sig till akuten om det inte känns väldigt nödvändigt… Nå, inget den här morsan kan göra något åt. Ibland är det bra att veta att det faktiskt inte är möjligt att förändra det som är.

Nu, halv sex på eftermiddagen, har jag ätit min middag, druckit ett gott, kallt glas vitt vin till. Pratat med ena syrran som var på lunch hos andra syrran, tillsammans med systerdotter och man. Gläder mig att någon av oss håller ihop oss. Jag är lugn och glad, mätt, kommer förmodligen att somna vid halv åtta. Tacksam över livet, utan att alltid vara eller ha varit, glad, över hur det tagit sig fram.

Länge sedan, morfar och hans hästar, och en fin hatt

Nyårsafton 2023 – sol/halvklart och sexton grader när klockan är tolv (på dagen). Lär inte vara vaken när den slår tolv på nyårsnatten.

Har sovit hyfsat i natt, men svettats. Känns att kroppen fortfarande är i lätt olag. Jag har inget ansträngande framför mig, så det gör inget. Ska laga den där paellaliknande middagen, och kanske gå ut med soporna. Mer än så blir det inte idag, läser och skriver lite förstås, som för det mesta. Ska nog vara helt utslagen för att låta bli.

Trodde jag skulle vilja gå till poolen idag, och ligga en stund i solen. Men det får vänta, jag hinner dit.

Det var en bra idé att ställa ljusstakarna i en glasform – ljusen rann mycket riktigt ner i formen, och inte på det nya bordet. Har ingen aning om hur motståndskraftig bordsytan är, det är ek men ska kanske oljas in? Jag är bara så försiktig jag kan, med en torkhandduk under tallriken när jag äter, och glasunderlägg i kork. Trivs med bordet, det passar bra in.

Karin i Danmark som köpt franska ostron till nyår, har fått ta del av artikeln från Expressen häromdagen – om förbud att sälja från vissa odlare. Jag har inte kollat med Consum varifrån de kom som jag åt, de är historia.

Nu är klockan tre på eftermiddagen. Jag förbereder middag – kokar ris, steker lök, purjo, vitlök och champinjoner, rensar gambas, skär små tomater i halvor, tar fram det sista av den första chèvren. Har suttit en stund på altanen däruppe, och känt ljuvliga dofter av grillande. Menar det verkligen, det luktar gott. Inte bränd flintastek. Resten av mina egna middagsbestyr får vänta ett par timmar, ska bara röra ihop det så att smak ges och fås.

Letade förgäves efter pusselmatta hos ”kinesen” idag – ett problem där är att det är så mycket, och sorteringslogiken är inte att känna igen. Kanske har de inga, den stackars medhjälpare jag hittade sträcker fram sin mobil och jag försöker säga pusselmatta på engelska. Det tog oss till hyllan med pussel, och där hade jag varit redan. Nåja, nytt försök efter helgen.

Nu i soffan med några tunna bitar spansk torkad korv – som jag just nu inte kommer ihåg namnet på – och en Dry Martini. Googlar, ”fuet”. Väldigt ofta är Google bra.

Om en stund ska jag ringa yngste sonen och önska gott nytt år – och tala om att jag inte vill bli uppringd klockan tolv i natt. Dito till den äldste, syrrorna vet (eller sover kanske som jag). Tänkbart ringande vänner, nej. Inser att wordfeud nog får vila till i morgon.

Idag är grannarna längre bort på våningen här, de (en man och en son) kom efter mig i trappen när jag varit ute. Jag bad lite lätt om ursäkt för min långsamma gång uppför trapporna, sonen log brett och sa ”no problem”, pappan (?) log nästan.

När jag senast tog mig nerför trappen från altanen kom jag att tänka på ”långsamhetens lov”. Mina upp- och nergångar i trappor är verkligen långsamhetens lov, blir nästan meditativt. Är nog bra. Jag har alltid gått fort, sett ut som om jag haft bråttom också när jag inte har haft det. ”Flängt” är kanske ett ord jag skulle använt om jag vore ung igen.

Ser också i helkroppsspegeln här att jag sjunkit ihop, böjer på nacken/ryggen. Minns hur jag i höstas tänkte att vår kusin gjorde just det – visste inte då att jag också gör det. Handlar förvisso om kotor som inte är som de varit, med mera. Men kanske också om ork, att inte längre orka visa hur pigg och alert man är – när man faktiskt inte är det. Inte vilja visa något som inte är. Jag vet inte. Gillar inte bilden av hopsjunkna mig, men något lakan har jag ännu inte hängt över spegeln (tips från Hanna i Göteborg). Kanske en senare fråga.

Helen, det där om att finna sig själv pågår kanske, utan större medvetenhet från min sida…

Får just veta att både äldste sonen och sonhustrun har covid, inget större firande där och inget barnbarnsvaktande heller. Trist, men så blir det ibland. Hoppas de frisknar till fort.

Är otäckt med covid igen, som tydligen sprider sig fort. Var är han Tegnell? (Intressant, eller inte, hur fort man/jag glömmer namn. Gör många det?) En person som är så i allas medvetande en period, och så kliver av eller övergår till annat – och namnet försvinner… Kanske något som är bra att veta, kanske glädjande för en fd spelmissbrukare som jag. Som inte är någon i allas medvetande och aldrig har varit det, tack och lov.

Yngste sonen halkade igår och gjorde sig illa i handleden – inget brutet, men kanske stukat. Är därmed hemma och sjukskriven i helgen. Jag försökte övertala honom att kolla vad som hänt med handen, men det är kanske inte riktigt rätt tid för att ge sig till akuten om det inte känns väldigt nödvändigt… Nå, inget den här morsan kan göra något åt. Ibland är det bra att veta att det faktiskt inte är möjligt att förändra det som är.

30 december 2023, eftermiddag. Min värdinna har tillbringat hela förmiddagen med att montera ett nytt soffbord från Jysk. Hennes tidigare hyresgäster förstörde det hon hade (och annat). Och nu vet jag var poolen finns, såg jättefint ut med solstolar. Vi gick runt kvarteret, hon pekade på den irländska baren där det sjungs, vägen till stranden som verkar vara den jag gått flera gånger (?), talade om var marknaden är på fredagar och visade mig den engelska trädgården/parken.

Så gick vi till Consum, handlade och jag fick tillfälle att träffa hennes väninna. De kollar om brödleverantören som kommer varje dag där väninnan bor också kan leverera till mig. Vore fint. Bussen till Torrevieja, där t ex kyrkan anordnar många begivenheter, utgår från Al Campo. Finns andra bussar också, går att köpa biljett kontant på bussen. De kollar och återkommer.

Så himla bra med all den här informationen. Tacksam. Och imponerad över det strukturerade och noggranna sätt min värdinna fick ihop det nya fina bordet. Hon är en fin vän, vi pratade om livet, hennes och mitt, medan hon skruvade.

Promenaden runt kvarteret och till butiken och hem var alldeles precis vad jag orkade med. Nu har jag suttit en stund på altanen i solen, men spar övrigt solande till i morgon vid poolen.

Jag har ställt mina ljusstakar i en eldfast form på det nya bordet, så att inte stearinet ska hamna där. Idag blir det en färsk pizza med lite sallad till middag, orkar inte laga något mera spektakulärt. I morgon planerar jag en ”paella” som ingen spanjor skulle godkänna, med ris, purjo, lök, vitlök, bruna champinjoner, gambas. Hoppas över kycklingen, det har jag ätit tillräckligt för ett tag. Tror det blir bra ändå.

Idag hörde jag svenska för första gången, på Consum, framför hyllorna med vin och sprit. ”Här var det mycket folk”, en ung röst. Och det var det, många var där för att fylla på det som druckits under julhelgen, jag också – även om jag inte var särskilt vintörstig då. Köpte en Cava Brut, får se vad den smakar, i morgon. Skåla för ett nytt år må jag, även om jag är ensam. Och även om jag inte håller mig vaken till tolvslaget – för det gör jag inte.

Wordfeudar med sonsonen. Och syrran. Glad att de vill. Hoppas de har vett att säga ifrån om det blir betungande. Det är kul att ha den här kontakten, vi ”pratar” inte mycket med varandra, jag stönar ibland över deras stora poängskicklighet. I morgon tror jag att farmor och farfar ska vara barnvakt åt Mileah, eftersom föräldrarna ska på 30-årsfest.

Värmen fungerar fint från sovrummet, jag fryser inte.  

Ser i pressen att ostron från flera franska ostronodlare förbjuds – de misstänks orsaka typ vinterkräksjuka… Kanske var det sådana jag åt, spelar ingen roll. Jag är på bättringsvägen, ostronen var goda, även om de kanske var skadliga. Men det får dröja ett tag innan jag äter ostron igen.

Ni vänner, som mejlar eller kommenterar när jag bloggat, ni ska veta att ni är viktiga. Jag gläds åt varje ord.

Efter helgen ska jag införskaffa en pusselmatta, från kinesen. Här i lägenheten finns flera pussel och tydligen kan man rulla ihop mattan när man inte vill pussla mera – och pusslet stannar där det ska. Fungerar det så kanske mattan får följa med hem, har syrrans mångbitiga turkiska pussel som jag hittills inte klarat att lägga. Mycket jag inte vet.

Stoppar in min färska pizza i ugnen, påförd mera ost, tomater och timjan. Den ser fräsch ut.

Känner mig just nu gott omhändertagen – både från Sverige och här i La Zenia. Efter helgen blir det nog en utflykt till Torrevieja, men kanske bör jag skaffa en fysisk karta dessförinnan. Det är en intressant balansgång detta, att både behöva hjälp och information, och vilja ”kunna själv”. Det har jag större delen av livet kunnat, men kanske inte i alla sammanhang numera. Handlar om att acceptera mitt åldrande, mitt knä som ändå inte längre gör ont (även om det är opålitligt), syn och hörsel, ork. Spännande, intressant och lärorikt. Vill inte ha det alltför lärorikt just nu dock. Och varför måste var och en av oss lära sig att bli gammal, utan vägledning? Ingen har berättat för mig hur det kan vara, jag har bara här och där snappat upp sådant som kan ske. Och får fortsätta att treva mig fram.

Har ätit min förstärkta pizza, halva. Resten blir kanske frukost/lunch i morgon… Bra botten, bra smak, helt okej. Jag är mätt. Plockat undan disken, ljusen brinner fortfarande och jag har tänt taklampan.

Fortsättning fredag.

Luftfuktigheten här är högre än jag förstått – Falu Rutbröd är segt… Lär mig något nästan varje dag.

Av absolut okänd anledning kan mina fingrar inte hålla sig borta från datorn. Men fantasi och hjärna hänger inte riktigt med fingrarnas skrivlust. Halvklart och 13 grader idag, fredag. Blir upp emot 16-17 under dagen. ”Räkna med att i morgon blir nästa soliga dag.” Enligt vädret på mobilen.

Nu kom AC-montörerna, två unga män, och står och tittar på apparaten, går ut på balkongen för att kolla något. Sätter i mina hörapparater ifall vi måste/kan kommunicera. Men tror det knappast, de verkar enbart tala snabb spanska. De lyckades inte fixa apparaten, men vi önskade varandra gott nytt år, och den ena killen lyckades säga att Clas skulle ringa. Teckenspråk fungerade när jag väl begrep att han sa namnet Clas, deras chef – och inte något väldigt obekant spanskt ord. Jag har pratat med min värdinna, och fortsätter som hittills med varmluft på i båda sovrummen, och ut i vardagsrummet. Det är för svalt annars.

Äter en mycket god mandarin till lunch, känns än så länge bra. Provar mig fram lite. Än är jag inte fit for fight.

I morgon kanske jag är det, för då kommer min hyresvärdinna för att visa mig lite runt.

Läser Liane Moriarty´s Nine Perfect Strangers, och den verkar ganska kul. Konsumerar ungefär en bok om dagen, tur att charity-shop´en finns. Hoppas min senaste uppdragsgivare kommer med ett nytt uppdrag, snart. Men inte troligt, eftersom han fick tillbaka sitt manus strax före jul. Jag behöver något att göra. Flera uppdragsgivare, redigering, språkgranskning, korrekturläsning.

Tror det får bli kycklingsoppa även idag, trots att det blir ganska tråkigt. Den behöver ta slut. Intet spektakulärt till nyår, inte ostron igen – ännu – men kanske pulpos, kanske gåsleverpastej, kanske bubbel. Har inte hittat något bageri i närheten, är inte förtjust i det butiksbakade som påminner alltför mycket om sådant hemma. Jag får googla, eller fråga min värdinna.

Ser rubriker i en av kvällstidningarna om kvinnor gifta med män som drabbats av demens. ”Jag känner mig som en gift singel.” ”Rädslan vid de första tecknen.” Känner igen, att vi var skilda spelar ingen roll, ensamheten och rädslan för det som händer är densamma. Att se den man känt och älskat under större delen av livet, förändras så gåtfullt, är skrämmande. Det är hotfullt, beklämmande, frustrerande, irriterande, sorgligt – sätter medkänsla och kärlek på prov. Tvingar båda parter till en ny verklighet, en annan sorts gemenskap än den de haft dittills. Någon skrev att Alzheimer är värre än ”snäll demens”, eftersom den som lider av Alzheimer är medveten om det som händer. De med snäll demens förmodas inte vara det. Hur kan någon veta? 

Det enda jag vet är att Jan sörjde att livet nu var annorlunda, och att han saknade det han haft. Han var glad att jag fanns (för det mesta). Tacksam att han (såvitt jag kan påstå mig veta) inte drabbades av ångest, utan faktiskt bara några gånger under sina sista år tröttnade på mig och mitt tjat, och sade ifrån. Ordentligt. Så att jag backade och fick tillbaka lite av min ”snällhet”. Den var ömtålig, och mot slutet hade den förmodligen inte stått pall länge till. Jan dog på Lucia-morgonen för tre år sedan. Hoppas han nu vilar i frid hos vår son.

Äter det sista av de små gula goda päronen före middagen. Klockan är fyra på eftermiddagen. Min hyresvärdinna har pratat med Clas, som talar om att AC-apparaten i vardagsrummet behöver bytas ut. Vilket resulterar i rekommendationen till mig att enbart ha värmen på i mitt sovrum, och stänga av i det andra. Jaha. Blir intressant att se elräkningen när den kommer någon gång i januari.

Halv sju har jag ätit min soppa, druckit en Dry Martini och ätit en clementin. Och mår än så länge bra, men är fortfarande lite ”vinglig”. Trött i benen utan att jag använt dem. Lärt mig att misofoni är när man bara inte står ut med vissa ljud. Läste om denna disorder i Moriarty´s bok, och visste inte vad det hette. Nu vet jag. Själv klarar jag inte vissa röstlägen, eller att någon sörplar i sig kaffe eller te. Det lär gå att stävja med KBT, det också. Glad att jag emellanåt kan ta ur eller åtminstone stänga av mina hörapparater.

Oj, nu har jag just läst ut Liane Moriarty´s Nine Perfect Strangers, jag kunde inte lägga den ifrån mig. Bra, otäck, spännande, välskriven underhållningslitteratur – rekommenderas. Sällan jag läser en bok som jag nästan vill sluta läsa, men ändå inte vill sluta läsa. Bra på ett alldeles annorlunda sätt jämfört med de två senaste bra böckerna jag läst, The Last Runaway av Tracy Chevalier och ”Second Honeymoon” av Joanna Trollope. Alla från charity shop´en à 50 cent.