beskrivarblogg

Nyårsdagen, den första på det nya året. 2024 – alltid konstigt att skriva nya årssiffror. Mobilen säger att det just nu kommer en regnskur, men inte här. 13 grader och disigt eller molnigt, men inget blött. Än. Lär bli varmare fram på dagen.

Jag stannar inomhus några timmar till, nu är klockan halv tolv. Poolen får vänta. På balkongen ligger lite skräp från gårdagens fyrverkerier, hörde och såg när jag vaknade till vid tolvdraget. Idag väldigt lugnt därute, har bara sett några människor som slängt sopor och flaskor.

Seg idag, utan anledning. Johanna och hennes vän kom förbi för att hämta en radio. J letade förgäves efter pusselmattan, den och flera spel har tydligen också försvunnit med de förra ”hyresgästerna”.

Jag har härliga supporters bland mina vänner. Nyss hade Maria lyssnat på ett inslag om dagböcker som bokgenre – och tänkte på mig. När jag tackar för tanken och säger att bloggen ju är en sorts dagbok, skriver hon genast tillbaka ”som skulle kunna bli en bok”.

Har sopat både altan och balkong efter fyrverkerierna igår, någon i närheten har fyrat av och skräpat ner. Nu sitter jag där nere i soffan igen, har ätit en mandarin, ett ljuvligt litet gult päron och en skiva mortadella till lunch. Blir nog sallad med pulpos till middag, datum är kort.

Nu är himlen blå, 17 grader och ”mestadels klart”, det där regnet kom inte här i alla fall. Har suttit en stund på altanen, tar solandet i små portioner.

Har ingen riktig ro, stänger av och tror jag skrivit det jag ska just då – och sätter på igen efter en kort stund. Handlar förmodligen om att jag inte har något viktigare för mig. Har lagt ifrån mig den bok jag försökt läsa ett par dagar, det tog för lång tid för kvinnan att inse att hennes man aldrig skulle sluta att misshandla henne. Nu har jag tagit fram en av Jane Costello, The Love Schack. Tja. Han som letar efter förgångna tider får vänta.

Talar med yngste sonen, han har ont i handleden, men den är inte svullen. Och äldste sonen och hans hustru har covid, men är inte förskräckligt sjuka. Sonsonen som jag wordfeudar med har precis flyttat och håller förstås på med allt vad därtill hör. Fint i alla fall att kunna ha kontakt utan att det kostar skjortan, så länge vi håller oss inom EU.

Jag är lite osäkert frisk, magen verkar okej, men lite darrig – eller så är det bara jag, efter några dagars relativa orörlighet och springande på toa. Det slipper jag i alla fall just nu.

Det trasiga soffbordet tog min värdinna och hennes vän med sig härifrån i förmiddags. Tacksam att jag inte behövde försöka ta mig nerför trapporna med ett otympligt bord. Jag tittar på ordet ”otympligt” och förundras. Varifrån kommer det? Svenska Akademins Ordlista talar bara om för mig att ordet använts sedan början av 1800-talet. Och att det betyder det jag lägger i det – klumpigt, svårhanterligt, osmidigt.

Jag är verkligen ”prinsessan på ärten”. Något stack mig i hälen. Tar av fårullstoffel, inget konstigt där. Drar av mig raggsockan, inget där heller – förrän jag vänder den ut och in och hittar en minimal liten växtdel av okänd sort. Den var det, nu ett minne blott. Sitter på balkongen i skuggan och skriver, det fungerar när inte solen ligger på. Himlen är blå, med några få spridda moln. Klockan halv fyra på eftermiddagen. Sval vind, men inte kall. På havet far en containerbåt (som om jag vet vad det är, men frakt-) långsamt förbi.

Har förstått av FB-inlägg i La Zenia-gruppen att människor badar i havet, ”kallt men skönt”. Some day, vill hitta till den mindre stranden, inte den vid det stora hotellet, där en person stod och sjöng (och jag bara ville därifrån för att slippa höra, apropå misofoni).

Gör i ordning min sallad till middag, pulpos med gröna och svarta oliver, gambas, musslor, små tomater, blandad sallad, råa bruna champinjoner. Lite kryddor, så är det en perfekt god måltid. Chèvre därefter, och vin därtill. Kanske bubbel som inte dracks igår.

En av mina vänner ”imponerades” av att jag lagade mat, när det bara var jag. Varför skulle jag inte det? Inte varje dag omsorgsfullt lagad mat, husmans eller annan. Men varje dag äter jag, och varje dag vill jag glädjas åt min måltid. Hoppar oftast över lunchen numera, men vill ha en god middag. Igår färdigköpt (och bra) färsk pizza från Consum, idag detta. Har ingen som lagar mat åt mig längre, uppskattade det mycket förr, och hoppas att jag talade om det.

Städar lite i blomkrukan bredvid mig, vet inte vad växten heter, men jag tar bort det som är dött.

Halv fem går jag in igen, det börjar kännas svalt – eller så är jag hungrig. Vill vänta lite till innan jag äter, kvällen blir för lång annars.

I morgon är det vardag igen, konsumtionsdag. Jag skriver upp vad jag ”behöver” handla. Börsen drar igång igen, förhoppningsvis åt ett positivt håll. Alla räkningar är betalda som de ska, så skönt att inte längre behöva oroa mig för sådant. Har fått besked från Skatteverket att jag inte heller detta nya år behöver betala in någon preliminär skatt. Får se när jag kommer hem och ska deklarera om jag kanske för en gångs skull ska försöka göra lite avdrag för research när jag åker iväg så här. Har hittills inte gjort det. Jag skriver ju, tyvärr vet jag inte vad det skrivna kan användas till.

Hoppar över osten efter maten, är belåten ändå. Minns hur svärmor (från Göteborg) lärde mig att man säger ”belåten”, och inte ”mätt”. I Dalarna var man mätt, kanske samtidigt belåten. ”Mätt och belåten” heter det ju.

I morgon får jag köpa glass, eller smetig choklad, fudge eller något. Vill ha, glömmer alltid när jag är i en butik. Eller hittar inte något som lockar. Spanskt kaffebröd är alldeles för sött, oavsett vad det föreställer vara. Tacka vet jag de franska bakverken hos bagaren i Juan les Pins. Sådana har jag inte hittat här. Men, har inte letat färdigt än.

Gott.

Tomt dokument igen, några timmar kvar av detta år, 2023. Ett år då jag mest klagat över mitt onda knä. Annat också förmodligen, sådant jag inte minns. Just nu sjunger jag långsamhetens lov när jag går i trappor. Om jag gör det, och går medvetet långsamt, så fungerar båda benen hyfsat. Tills jag inte tror det längre, och blir för försiktig.

Just nu sitter jag bra i soffan, med ljus tända på bordet framför mig, ett glas kallt vitt vin. Det sista ur en flaska från igår. Bubblet får vänta.

Klockan är åtta, jag har sett Rapport. Inget annat känns nödvändigt att se på SVTplay, teven har jag stängt av. Saknar musik, men den finns ju där om jag bara besvärar mig med att gå in på youtube. Hörlurarna är laddade.

Har ingen större lust att göra något bokslut över året som snart är slut. Jag är tämligen tillfreds med sakernas tillstånd, kom hem i slutet av mars och for iväg igen i slutet av november. Sju månader hemma. Däremellan diverse läkarbesök, fysioterapi för ett skadat knä, kortisonspruta och till slut röntgen (som jag inte fått information om ännu). Båda ögonen har opererats för starr, och är kanske bättre – eller blir det förmodligen när jag kommer hem igen och kan få utprovade glasögon. Har frusit solskador. Tänderna okej. Känner mig ovant orörlig, men hoppas på bättring.

Försöker gå här, mera än jag gjorde hemma. Lyckas si och så, men ska inte åka hem förrän i slutet av mars. Tre månader ”to go”.

Glad att jag äntligen fick ett manusuppdrag (och betalt direkt) precis innan jag åkte hemifrån, den kassaförstärkningen var bra eftersom jag just nu betalar två hyror.

Glad också att jag är här där jag är, för det är jag. Många ”är”, men vill nog bara förstärka att jag känner mig lugn och tillfreds. Också en nyårsafton ensam i ett främmande land utan familj. Det är gott att vara här, de människor jag mött och de få som jag pratat lite med har varit vänliga och hjälpsamma. La Zenia känns som ett väldigt lugnt och fint bostadsområde, utan högljudd trafik eller dito människor. Till och med nyårsafton låter inte illa (möjligen beroende på att mina hörapparater ligger på bänken), och det brakar än så länge inte heller loss en massa skräpiga och bråkiga saker på himlen. Såg bilder på julfest på stranden här, och gladdes åt att jag inte var pigg nog att få mig att tro att det skulle vara kul att vara där och trängas med hundratals andra. Sådant behöver jag inte.

Jag stänger av och sätter på datorn. Har inte just något att skriva, är mest rastlös och har fingrar som vill göra ord. Resten är inte riktigt med på noterna. Just nu.

Har löst sudoku, wordle och accepterat att de mina som jag wordfeudar med har annat för sig, rimligt nog. Kollat Facebook så mycket jag orkar, läst de mejl som inte direkt åkt i papperskorgen, svarat på ett som var viktigt, från en vän.

Den här internetvärlden är på gott och ont, tror jag begriper det. Men jag uppskattar verkligen att kunna ha den här sortens kontakt med människor jag inte kan träffa ”på riktigt”. Kända och mindre kända, vänner sedan länge och mera nyliga.

Mosters kakskrin passar fint tillsammans med konst som Philippe Auriol, Paris, har skapat, allt ovanför min vedkorg hemma i köket

Nyårsafton 2023 – sol/halvklart och sexton grader när klockan är tolv (på dagen). Lär inte vara vaken när den slår tolv på nyårsnatten.

Har sovit hyfsat i natt, men svettats. Känns att kroppen fortfarande är i lätt olag. Jag har inget ansträngande framför mig, så det gör inget. Ska laga den där paellaliknande middagen, och kanske gå ut med soporna. Mer än så blir det inte idag, läser och skriver lite förstås, som för det mesta. Ska nog vara helt utslagen för att låta bli.

Trodde jag skulle vilja gå till poolen idag, och ligga en stund i solen. Men det får vänta, jag hinner dit.

Det var en bra idé att ställa ljusstakarna i en glasform – ljusen rann mycket riktigt ner i formen, och inte på det nya bordet. Har ingen aning om hur motståndskraftig bordsytan är, det är ek men ska kanske oljas in? Jag är bara så försiktig jag kan, med en torkhandduk under tallriken när jag äter, och glasunderlägg i kork. Trivs med bordet, det passar bra in.

Karin i Danmark som köpt franska ostron till nyår, har fått ta del av artikeln från Expressen häromdagen – om förbud att sälja från vissa odlare. Jag har inte kollat med Consum varifrån de kom som jag åt, de är historia.

Nu är klockan tre på eftermiddagen. Jag förbereder middag – kokar ris, steker lök, purjo, vitlök och champinjoner, rensar gambas, skär små tomater i halvor, tar fram det sista av den första chèvren. Har suttit en stund på altanen däruppe, och känt ljuvliga dofter av grillande. Menar det verkligen, det luktar gott. Inte bränd flintastek. Resten av mina egna middagsbestyr får vänta ett par timmar, ska bara röra ihop det så att smak ges och fås.

Letade förgäves efter pusselmatta hos ”kinesen” idag – ett problem där är att det är så mycket, och sorteringslogiken är inte att känna igen. Kanske har de inga, den stackars medhjälpare jag hittade sträcker fram sin mobil och jag försöker säga pusselmatta på engelska. Det tog oss till hyllan med pussel, och där hade jag varit redan. Nåja, nytt försök efter helgen.

Nu i soffan med några tunna bitar spansk torkad korv – som jag just nu inte kommer ihåg namnet på – och en Dry Martini. Googlar, ”fuet”. Väldigt ofta är Google bra.

Om en stund ska jag ringa yngste sonen och önska gott nytt år – och tala om att jag inte vill bli uppringd klockan tolv i natt. Dito till den äldste, syrrorna vet (eller sover kanske som jag). Tänkbart ringande vänner, nej. Inser att wordfeud nog får vila till i morgon.

Idag är grannarna längre bort på våningen här, de (en man och en son) kom efter mig i trappen när jag varit ute. Jag bad lite lätt om ursäkt för min långsamma gång uppför trapporna, sonen log brett och sa ”no problem”, pappan (?) log nästan.

När jag senast tog mig nerför trappen från altanen kom jag att tänka på ”långsamhetens lov”. Mina upp- och nergångar i trappor är verkligen långsamhetens lov, blir nästan meditativt. Är nog bra. Jag har alltid gått fort, sett ut som om jag haft bråttom också när jag inte har haft det. ”Flängt” är kanske ett ord jag skulle använt om jag vore ung igen.

Ser också i helkroppsspegeln här att jag sjunkit ihop, böjer på nacken/ryggen. Minns hur jag i höstas tänkte att vår kusin gjorde just det – visste inte då att jag också gör det. Handlar förvisso om kotor som inte är som de varit, med mera. Men kanske också om ork, att inte längre orka visa hur pigg och alert man är – när man faktiskt inte är det. Inte vilja visa något som inte är. Jag vet inte. Gillar inte bilden av hopsjunkna mig, men något lakan har jag ännu inte hängt över spegeln (tips från Hanna i Göteborg). Kanske en senare fråga.

Helen, det där om att finna sig själv pågår kanske, utan större medvetenhet från min sida…

Får just veta att både äldste sonen och sonhustrun har covid, inget större firande där och inget barnbarnsvaktande heller. Trist, men så blir det ibland. Hoppas de frisknar till fort.

Är otäckt med covid igen, som tydligen sprider sig fort. Var är han Tegnell? (Intressant, eller inte, hur fort man/jag glömmer namn. Gör många det?) En person som är så i allas medvetande en period, och så kliver av eller övergår till annat – och namnet försvinner… Kanske något som är bra att veta, kanske glädjande för en fd spelmissbrukare som jag. Som inte är någon i allas medvetande och aldrig har varit det, tack och lov.

Yngste sonen halkade igår och gjorde sig illa i handleden – inget brutet, men kanske stukat. Är därmed hemma och sjukskriven i helgen. Jag försökte övertala honom att kolla vad som hänt med handen, men det är kanske inte riktigt rätt tid för att ge sig till akuten om det inte känns väldigt nödvändigt… Nå, inget den här morsan kan göra något åt. Ibland är det bra att veta att det faktiskt inte är möjligt att förändra det som är.

Nu, halv sex på eftermiddagen, har jag ätit min middag, druckit ett gott, kallt glas vitt vin till. Pratat med ena syrran som var på lunch hos andra syrran, tillsammans med systerdotter och man. Gläder mig att någon av oss håller ihop oss. Jag är lugn och glad, mätt, kommer förmodligen att somna vid halv åtta. Tacksam över livet, utan att alltid vara eller ha varit, glad, över hur det tagit sig fram.

Länge sedan, morfar och hans hästar, och en fin hatt

Nyårsafton 2023 – sol/halvklart och sexton grader när klockan är tolv (på dagen). Lär inte vara vaken när den slår tolv på nyårsnatten.

Har sovit hyfsat i natt, men svettats. Känns att kroppen fortfarande är i lätt olag. Jag har inget ansträngande framför mig, så det gör inget. Ska laga den där paellaliknande middagen, och kanske gå ut med soporna. Mer än så blir det inte idag, läser och skriver lite förstås, som för det mesta. Ska nog vara helt utslagen för att låta bli.

Trodde jag skulle vilja gå till poolen idag, och ligga en stund i solen. Men det får vänta, jag hinner dit.

Det var en bra idé att ställa ljusstakarna i en glasform – ljusen rann mycket riktigt ner i formen, och inte på det nya bordet. Har ingen aning om hur motståndskraftig bordsytan är, det är ek men ska kanske oljas in? Jag är bara så försiktig jag kan, med en torkhandduk under tallriken när jag äter, och glasunderlägg i kork. Trivs med bordet, det passar bra in.

Karin i Danmark som köpt franska ostron till nyår, har fått ta del av artikeln från Expressen häromdagen – om förbud att sälja från vissa odlare. Jag har inte kollat med Consum varifrån de kom som jag åt, de är historia.

Nu är klockan tre på eftermiddagen. Jag förbereder middag – kokar ris, steker lök, purjo, vitlök och champinjoner, rensar gambas, skär små tomater i halvor, tar fram det sista av den första chèvren. Har suttit en stund på altanen däruppe, och känt ljuvliga dofter av grillande. Menar det verkligen, det luktar gott. Inte bränd flintastek. Resten av mina egna middagsbestyr får vänta ett par timmar, ska bara röra ihop det så att smak ges och fås.

Letade förgäves efter pusselmatta hos ”kinesen” idag – ett problem där är att det är så mycket, och sorteringslogiken är inte att känna igen. Kanske har de inga, den stackars medhjälpare jag hittade sträcker fram sin mobil och jag försöker säga pusselmatta på engelska. Det tog oss till hyllan med pussel, och där hade jag varit redan. Nåja, nytt försök efter helgen.

Nu i soffan med några tunna bitar spansk torkad korv – som jag just nu inte kommer ihåg namnet på – och en Dry Martini. Googlar, ”fuet”. Väldigt ofta är Google bra.

Om en stund ska jag ringa yngste sonen och önska gott nytt år – och tala om att jag inte vill bli uppringd klockan tolv i natt. Dito till den äldste, syrrorna vet (eller sover kanske som jag). Tänkbart ringande vänner, nej. Inser att wordfeud nog får vila till i morgon.

Idag är grannarna längre bort på våningen här, de (en man och en son) kom efter mig i trappen när jag varit ute. Jag bad lite lätt om ursäkt för min långsamma gång uppför trapporna, sonen log brett och sa ”no problem”, pappan (?) log nästan.

När jag senast tog mig nerför trappen från altanen kom jag att tänka på ”långsamhetens lov”. Mina upp- och nergångar i trappor är verkligen långsamhetens lov, blir nästan meditativt. Är nog bra. Jag har alltid gått fort, sett ut som om jag haft bråttom också när jag inte har haft det. ”Flängt” är kanske ett ord jag skulle använt om jag vore ung igen.

Ser också i helkroppsspegeln här att jag sjunkit ihop, böjer på nacken/ryggen. Minns hur jag i höstas tänkte att vår kusin gjorde just det – visste inte då att jag också gör det. Handlar förvisso om kotor som inte är som de varit, med mera. Men kanske också om ork, att inte längre orka visa hur pigg och alert man är – när man faktiskt inte är det. Inte vilja visa något som inte är. Jag vet inte. Gillar inte bilden av hopsjunkna mig, men något lakan har jag ännu inte hängt över spegeln (tips från Hanna i Göteborg). Kanske en senare fråga.

Helen, det där om att finna sig själv pågår kanske, utan större medvetenhet från min sida…

Får just veta att både äldste sonen och sonhustrun har covid, inget större firande där och inget barnbarnsvaktande heller. Trist, men så blir det ibland. Hoppas de frisknar till fort.

Är otäckt med covid igen, som tydligen sprider sig fort. Var är han Tegnell? (Intressant, eller inte, hur fort man/jag glömmer namn. Gör många det?) En person som är så i allas medvetande en period, och så kliver av eller övergår till annat – och namnet försvinner… Kanske något som är bra att veta, kanske glädjande för en fd spelmissbrukare som jag. Som inte är någon i allas medvetande och aldrig har varit det, tack och lov.

Yngste sonen halkade igår och gjorde sig illa i handleden – inget brutet, men kanske stukat. Är därmed hemma och sjukskriven i helgen. Jag försökte övertala honom att kolla vad som hänt med handen, men det är kanske inte riktigt rätt tid för att ge sig till akuten om det inte känns väldigt nödvändigt… Nå, inget den här morsan kan göra något åt. Ibland är det bra att veta att det faktiskt inte är möjligt att förändra det som är.

30 december 2023, eftermiddag. Min värdinna har tillbringat hela förmiddagen med att montera ett nytt soffbord från Jysk. Hennes tidigare hyresgäster förstörde det hon hade (och annat). Och nu vet jag var poolen finns, såg jättefint ut med solstolar. Vi gick runt kvarteret, hon pekade på den irländska baren där det sjungs, vägen till stranden som verkar vara den jag gått flera gånger (?), talade om var marknaden är på fredagar och visade mig den engelska trädgården/parken.

Så gick vi till Consum, handlade och jag fick tillfälle att träffa hennes väninna. De kollar om brödleverantören som kommer varje dag där väninnan bor också kan leverera till mig. Vore fint. Bussen till Torrevieja, där t ex kyrkan anordnar många begivenheter, utgår från Al Campo. Finns andra bussar också, går att köpa biljett kontant på bussen. De kollar och återkommer.

Så himla bra med all den här informationen. Tacksam. Och imponerad över det strukturerade och noggranna sätt min värdinna fick ihop det nya fina bordet. Hon är en fin vän, vi pratade om livet, hennes och mitt, medan hon skruvade.

Promenaden runt kvarteret och till butiken och hem var alldeles precis vad jag orkade med. Nu har jag suttit en stund på altanen i solen, men spar övrigt solande till i morgon vid poolen.

Jag har ställt mina ljusstakar i en eldfast form på det nya bordet, så att inte stearinet ska hamna där. Idag blir det en färsk pizza med lite sallad till middag, orkar inte laga något mera spektakulärt. I morgon planerar jag en ”paella” som ingen spanjor skulle godkänna, med ris, purjo, lök, vitlök, bruna champinjoner, gambas. Hoppas över kycklingen, det har jag ätit tillräckligt för ett tag. Tror det blir bra ändå.

Idag hörde jag svenska för första gången, på Consum, framför hyllorna med vin och sprit. ”Här var det mycket folk”, en ung röst. Och det var det, många var där för att fylla på det som druckits under julhelgen, jag också – även om jag inte var särskilt vintörstig då. Köpte en Cava Brut, får se vad den smakar, i morgon. Skåla för ett nytt år må jag, även om jag är ensam. Och även om jag inte håller mig vaken till tolvslaget – för det gör jag inte.

Wordfeudar med sonsonen. Och syrran. Glad att de vill. Hoppas de har vett att säga ifrån om det blir betungande. Det är kul att ha den här kontakten, vi ”pratar” inte mycket med varandra, jag stönar ibland över deras stora poängskicklighet. I morgon tror jag att farmor och farfar ska vara barnvakt åt Mileah, eftersom föräldrarna ska på 30-årsfest.

Värmen fungerar fint från sovrummet, jag fryser inte.  

Ser i pressen att ostron från flera franska ostronodlare förbjuds – de misstänks orsaka typ vinterkräksjuka… Kanske var det sådana jag åt, spelar ingen roll. Jag är på bättringsvägen, ostronen var goda, även om de kanske var skadliga. Men det får dröja ett tag innan jag äter ostron igen.

Ni vänner, som mejlar eller kommenterar när jag bloggat, ni ska veta att ni är viktiga. Jag gläds åt varje ord.

Efter helgen ska jag införskaffa en pusselmatta, från kinesen. Här i lägenheten finns flera pussel och tydligen kan man rulla ihop mattan när man inte vill pussla mera – och pusslet stannar där det ska. Fungerar det så kanske mattan får följa med hem, har syrrans mångbitiga turkiska pussel som jag hittills inte klarat att lägga. Mycket jag inte vet.

Stoppar in min färska pizza i ugnen, påförd mera ost, tomater och timjan. Den ser fräsch ut.

Känner mig just nu gott omhändertagen – både från Sverige och här i La Zenia. Efter helgen blir det nog en utflykt till Torrevieja, men kanske bör jag skaffa en fysisk karta dessförinnan. Det är en intressant balansgång detta, att både behöva hjälp och information, och vilja ”kunna själv”. Det har jag större delen av livet kunnat, men kanske inte i alla sammanhang numera. Handlar om att acceptera mitt åldrande, mitt knä som ändå inte längre gör ont (även om det är opålitligt), syn och hörsel, ork. Spännande, intressant och lärorikt. Vill inte ha det alltför lärorikt just nu dock. Och varför måste var och en av oss lära sig att bli gammal, utan vägledning? Ingen har berättat för mig hur det kan vara, jag har bara här och där snappat upp sådant som kan ske. Och får fortsätta att treva mig fram.

Har ätit min förstärkta pizza, halva. Resten blir kanske frukost/lunch i morgon… Bra botten, bra smak, helt okej. Jag är mätt. Plockat undan disken, ljusen brinner fortfarande och jag har tänt taklampan.

Fortsättning fredag.

Luftfuktigheten här är högre än jag förstått – Falu Rutbröd är segt… Lär mig något nästan varje dag.

Av absolut okänd anledning kan mina fingrar inte hålla sig borta från datorn. Men fantasi och hjärna hänger inte riktigt med fingrarnas skrivlust. Halvklart och 13 grader idag, fredag. Blir upp emot 16-17 under dagen. ”Räkna med att i morgon blir nästa soliga dag.” Enligt vädret på mobilen.

Nu kom AC-montörerna, två unga män, och står och tittar på apparaten, går ut på balkongen för att kolla något. Sätter i mina hörapparater ifall vi måste/kan kommunicera. Men tror det knappast, de verkar enbart tala snabb spanska. De lyckades inte fixa apparaten, men vi önskade varandra gott nytt år, och den ena killen lyckades säga att Clas skulle ringa. Teckenspråk fungerade när jag väl begrep att han sa namnet Clas, deras chef – och inte något väldigt obekant spanskt ord. Jag har pratat med min värdinna, och fortsätter som hittills med varmluft på i båda sovrummen, och ut i vardagsrummet. Det är för svalt annars.

Äter en mycket god mandarin till lunch, känns än så länge bra. Provar mig fram lite. Än är jag inte fit for fight.

I morgon kanske jag är det, för då kommer min hyresvärdinna för att visa mig lite runt.

Läser Liane Moriarty´s Nine Perfect Strangers, och den verkar ganska kul. Konsumerar ungefär en bok om dagen, tur att charity-shop´en finns. Hoppas min senaste uppdragsgivare kommer med ett nytt uppdrag, snart. Men inte troligt, eftersom han fick tillbaka sitt manus strax före jul. Jag behöver något att göra. Flera uppdragsgivare, redigering, språkgranskning, korrekturläsning.

Tror det får bli kycklingsoppa även idag, trots att det blir ganska tråkigt. Den behöver ta slut. Intet spektakulärt till nyår, inte ostron igen – ännu – men kanske pulpos, kanske gåsleverpastej, kanske bubbel. Har inte hittat något bageri i närheten, är inte förtjust i det butiksbakade som påminner alltför mycket om sådant hemma. Jag får googla, eller fråga min värdinna.

Ser rubriker i en av kvällstidningarna om kvinnor gifta med män som drabbats av demens. ”Jag känner mig som en gift singel.” ”Rädslan vid de första tecknen.” Känner igen, att vi var skilda spelar ingen roll, ensamheten och rädslan för det som händer är densamma. Att se den man känt och älskat under större delen av livet, förändras så gåtfullt, är skrämmande. Det är hotfullt, beklämmande, frustrerande, irriterande, sorgligt – sätter medkänsla och kärlek på prov. Tvingar båda parter till en ny verklighet, en annan sorts gemenskap än den de haft dittills. Någon skrev att Alzheimer är värre än ”snäll demens”, eftersom den som lider av Alzheimer är medveten om det som händer. De med snäll demens förmodas inte vara det. Hur kan någon veta? 

Det enda jag vet är att Jan sörjde att livet nu var annorlunda, och att han saknade det han haft. Han var glad att jag fanns (för det mesta). Tacksam att han (såvitt jag kan påstå mig veta) inte drabbades av ångest, utan faktiskt bara några gånger under sina sista år tröttnade på mig och mitt tjat, och sade ifrån. Ordentligt. Så att jag backade och fick tillbaka lite av min ”snällhet”. Den var ömtålig, och mot slutet hade den förmodligen inte stått pall länge till. Jan dog på Lucia-morgonen för tre år sedan. Hoppas han nu vilar i frid hos vår son.

Äter det sista av de små gula goda päronen före middagen. Klockan är fyra på eftermiddagen. Min hyresvärdinna har pratat med Clas, som talar om att AC-apparaten i vardagsrummet behöver bytas ut. Vilket resulterar i rekommendationen till mig att enbart ha värmen på i mitt sovrum, och stänga av i det andra. Jaha. Blir intressant att se elräkningen när den kommer någon gång i januari.

Halv sju har jag ätit min soppa, druckit en Dry Martini och ätit en clementin. Och mår än så länge bra, men är fortfarande lite ”vinglig”. Trött i benen utan att jag använt dem. Lärt mig att misofoni är när man bara inte står ut med vissa ljud. Läste om denna disorder i Moriarty´s bok, och visste inte vad det hette. Nu vet jag. Själv klarar jag inte vissa röstlägen, eller att någon sörplar i sig kaffe eller te. Det lär gå att stävja med KBT, det också. Glad att jag emellanåt kan ta ur eller åtminstone stänga av mina hörapparater.

Oj, nu har jag just läst ut Liane Moriarty´s Nine Perfect Strangers, jag kunde inte lägga den ifrån mig. Bra, otäck, spännande, välskriven underhållningslitteratur – rekommenderas. Sällan jag läser en bok som jag nästan vill sluta läsa, men ändå inte vill sluta läsa. Bra på ett alldeles annorlunda sätt jämfört med de två senaste bra böckerna jag läst, The Last Runaway av Tracy Chevalier och ”Second Honeymoon” av Joanna Trollope. Alla från charity shop´en à 50 cent.

Torsdag 28 december 2023 – jag mår bättre. Tror jag i alla fall än så länge, har ätit ett par rostade brödbitar till frukost, och te förstås. Dessutom är jag varm och skön i lånad pyjamas (min värdinna var här igår, och kollade AC´n i vardagsrummet, den verkar inte fungera som den ska, så idag jagar hon installatören).

Eländigt att tappa energi och ork så fort bara efter tre-fyra dagars magsjuka. Tur jag ska vara här i tre månader till. Idag tar jag det lugnt. Behöver kanske inte ens byta från den sköna pyjamasen till kläder. Har duschat och klädde ändå på mig. Bäddat rent i sängen. Stranden och poolen får vänta. Sol och nio grader när klockan är halv tio.

Behöver dock fylla på mitt bokförråd före nyårshelgen. Har fyra utlästa böcker att lämna tillbaka. Talat med min värdinna, kanske kommer någon och kollar AC´n. Under tiden stänger jag av den i vardagsrummet och sätter på i båda sovrummen, draperiet för trappen upp till altanen. Då ska det bli varmare här nere.

Satt en stund på altanen, men solen gömde sig. Nu ser himlen mera blå ut igen. Dricker grönt te. Kollar vad det är för dag, torsdag, bra med informationen lätt tillgänglig längst ner på skärmen.

Någon påminde om att Stephen King alltid börjar sin dag med att skriva 2 000 ord. Minst. Är en god idé, särskilt som jag förmodar att han vet vad han ska skriva.

Tror inte jag vågar mig på någon lunch idag, och är tveksam till middag också. Kanske lite eget potatismos och ett par kokta skinkskivor är snällt nog. Eller om kycklingsoppan från julafton fortfarande är okej…

Gick ut med soporna och lärde mig att man kan trampa på en ”pedal” nertill för att få upp det tunga locket. Den soppåse jag ställt utanför dörren igår var borta, kanske tog min värdinna hand om den, eller någon annan snäll människa. Har suttit en stund i solen som återkom efter förmiddagens molnskärm. Nu nere i soffan igen, den korta promenaden till soptunnan var tillräckligt. Benen är darriga. Dricker vatten och te, och tänker testa en Dry Martini senare. Har ätit ett ljuvligt sött och gott litet päron, och än slipper jag springa till toan.

Nu 16 grader och halvklart, klockan är halv tre. I morgon och på lördag verkar det bli ungefär samma väder. Söndagen 20 grader och så fortsätter det hela första veckan på det nya året, lite varmare varje dag, fortfarande halvklart. Den lilla julstjärnan har börjat släppa sina blad, nu är bara de röda kvar. Nya ljus i ljusstakarna.

Det blev kycklingsoppa till middag, och än så länge stannar den där den ska. Nu har jag dessutom en Dry Martini på bordet, livsandarna återvänder, ljusen är tända. Ingen AC-montör idag, kanske i morgon.

Pratat med syrrorna i Uppsala, Karin är hemma från London och var hos Barbro. Glad att de har varandra, ibland är jag avundsjuk på att de lätt kan träffas när de vill. Båda är avsevärt mera sociala än jag, en fråga idag var ”har du träffat något folk” – tja, ”hundpromenerare och butikspersonal, min hyresvärdinna” blev svaret. Jag har vant mig av med sällskap. Jo, jag har pratat med en granne, eller kanske en grannes städerska som hjälpte mig upp med ”dramaten” en av de första dagarna här. Och förstås Mattias som mötte mig vid lägenheten, och killen som torkade golven utanför lägenhetsdörren häromdagen. Huset är annars tomt på folk.

Och det jag saknar är inte ytligt sociala möten med okända människor. Det jag vill ha är samtal om allt mellan himmel och jord, inte lätt att få till när man möts i en butik eller en trappuppgång. Och varken svårare eller lättare här än därhemma.

Jag skriver ofta om ensamhet, och jag tror att den som läser kan få för sig att den alltid är plågsam. Så är det inte. När jag får välja min ensamhet är den vad jag vill ha. Men inte all tid, inte varje dag i resten av livet.

Så, när benen bär mig igen bättre än idag, så får jag ge mig ut och ta kontakt, eller åtminstone spana efter möjligheter till kontakt. Det borde inte vara svårt, tror att här finns många ensamma människor. Liksom många äldre par som går hand i hand, eller för all del, par där han tittar ner i mobilen och hon går en bit före, eller efter. Många nationaliteter, har ännu inte hört svenska pratas på ”stan”. Häromdagen en skotte, skrudad i vacker kilt och vad därtill hör. Ingen säckpipa, men väl en plastkasse från Al Campo i ena handen. Han var på väg någonstans, med bestämda steg och knästrumpor.

Fredag förmiddag – har ätit frukost, sitter i lånad varm pyjamas med tekoppen fortfarande på bordet framför mig. Har inte sovit bra, och känner mig slak. Läser, löser sudoku och wordle, kollar internet. Just inget som får igång mig. Så, kroppen säger ”ta det lugnt” och det gör jag. Soporna slängde jag igår, det finns mat hemma, inget jag behöver göra. Det finns till och med hittills olästa böcker, och om inte annat Storytel. Ingen AC-montör än så länge, de ska väl också ha helg. Jag kommer igen.

Kommer igen.

27 december – mår forfarande inte bra. Men, ingen feber, och lyckas hålla undan ansatser till kräkningar. Resten behöver inte beskrivas. Sitter i soffan, med en kopp grönt te framför mig och filt om knäna. Om ett par timmar får jag besök, som jag inte ska komma nära. Och ut tänker jag inte gå. Läst ut The Last Runaway, bra. Tur att jag lade upp ett litet lager av böcker vid senaste besöket på charity shop´en. Just nu Joanna Trollope Second Honeymoon, verkar också bra.

Min värdinna kom, vi höll oss på avstånd från varandra. Hon behövde hämta lite saker för sin vistelse här nere. Vi får ses mera när jag är frisk igen, just nu har jag druckit ännu en kopp te, och faktiskt ätit fyra små pepparkakor. De verkar stanna där de ska. Tänder mina ljus på soffbordet, drar ner gardinerna bakom mig, och rättar till filten över knäna. Lånar en skön pyjamas av Johanna, har tröjan över axlarna just nu. Hon ska kolla om något är fel med AC´n här i vardagsrummet och återkommer om det.

Trista mellandagar, men sådant här går ju över.

Längtar efter en lätt måltid med fisk av något slag. Ska kolla det nästa gång jag kommer till Consum som har en fin fiskdisk. Inte för att jag känner igen fiskarna, men jag kan alltid be dem filéa så kan jag göra resten själv. Börjar få matlust igen.

Dagens ”middag”

Skrev nyss om min goda kycklingsoppa. Lyckades tydligen ta bort det dokumentet, så nu gör jag ett nytt försök. Två kycklinglår, lök, vitlök, purjo, kycklingbuljong, snäll grön chili, så småningom stora vita bönor från burk (bara att skölja och lägga i när resten är klart). Kycklingen befrias förstås från skinn och ben. Hel svartpeppar, lite timjan. Så enkelt, och så gott. Glömmer hur lätt det faktiskt är att göra soppa. Den här räcker ett par vändor till.

I kväll blir det gravad lax med ”sås” gjord på skyr (i brist på Crème fraîche), Maille-senap med honung och färsk dill. Kanske, om jag är hungrig, en bakad potatis till, laxrom finns också i kylen. Med mera.

Sol och femton grader, har öppet ut till balkongen bakom mig. Nu ska jag gå ut med soppåsen och ostronskalen. Soppkastrullen står nu på balkongen, där är svalare än inne, och än mera så till kvällen.

Själv har jag suttit någon timme på altanen, i solen. Längre än så orkar jag inte. Läser, ”pratar” med barnbarnen via Facebook, och sönerna per mobil. Anders jobbar i morgon igen. Och nu trodde jag att jag skulle få se/behöva se Kalle Anka, men tittandet tog slut när ljuset tänts i studion av julvärden.

Så, det där med vad som får ses utomlands och inte är inte lätt att hålla reda på. Programmet går, men visas inte…

Jag överlever utan Kalle. Har ätit min goda middag, med bakad potatis, lax och laxrom. Mätt och belåten. Har dessutom läst ut boken om ”the ton” och England före Victoria. Den blev tjatig.

Så blev det så småningom annandag jul, och jag blev magsjuk. Om ”vanliga” vinterkräksjukan eller ostron eller gravlax, vet jag inte. Men skit har jag mått. Nu dricker jag en kopp te, och hoppas att den stannar där den ska. Tror att det lugnat sig något.

Det enda jag tänker göra idag är gå ut med soppåsen. Försökte dela en bild från Facebook på Albin, Tove och Mileah, men klarade det inte. Syrran har inte FB…

Lördag, klockan är halv tre på eftermiddagen och det är soligt och 16 grader ute. Hemma efter många steg (6 000) lite runt och till slut till Al Campo, igen. Hittade en ostronkniv (cuchillo ostras), och en propp till diskhon. Har inte vågat kolla om någondera fungerar än. Pustar i soffan, med tvättade händer. Många människor hostade omkring mig idag. Har kollat proppen till diskhon, fungerar. Återstår att se om ostronkniven är bra, har en likadan hemma som jag just inte gillat… Lite för vek. Kanske går det bättre här när jag inte har något alternativ.

Fick för mig att jag faktiskt gick lättare än hittills idag. Må vara inbillning, möjligen assisterad av den öl jag såg till att få i mig innan jag gick hemåt. Men oj, vilket konsumtionseldorado Al Campo är.

Nåja, jag ger mig hellre på ostronen med en kniv som möjligen fungerar, än en vass hushållskniv. För i kväll blir det nio ostron till middag, kanske med god ost efter. Rött vin till, eller Cava Brut. I morgon tänker jag göra en god soppa, med kyckling och diverse, bland annat stora vita bönor. Och någon dag äter jag väl en eller två av de (lite för tunna) fläskkotletter jag köpte idag, kanske med bruna champinjoner till. Och kanske bakad potatis.

Vet inte varför jag så ofta skriver om mat, har aldrig sett mig som särdeles matintresserad. När sönerna (inkl kompisar) växte upp handlade matlagning och bakande ofta om att utfodra hungriga ungar. Inte så mycket finlir. Kanske därför jag idag gillar att fundera kring min mat, och också äta sådant som jag inte åt så ofta förr. (Det där ”förr” som förekommer lite väl ofta.)

Nu har jag suttit en stund på altanen, i solen. Och därefter, nu, i soffan i vardagsrummet. Ostronen får vänta lite, chèvren är framtagen ur kylen. Jag gör mig en Dry Martini, och äter dessförinnan halva den äppel”tarte” jag köpte. Andra halvan i morgon. De är inte lika häftigt sockrade som allt annat kaffebröd här. Mobilen försöker tala om att någon har wordfeudat. Syrran fick 29 poäng för ”AH”. Hum säger jag.

Så försöker jag lägga ett (rimligt) ord och blir helt förbryllad över att det nekas, och anger något som inte ens är i närheten av det ord jag gav, som orsak. Begriper mig inte på det här. Men försöker hävda att det är kul ändå.

Mitt ostronöppnande lämnar mycket i övrigt att önska. Tacksam för den rejäla grytlappen som skyddade mig. ”Mannen min” skulle aldrig ha godkänt detta, men jag hade inget val. Det var gott, även om det följde med en del små skalbitar. Nu har jag ätit och njutit, nästa gång får det bli på lokal. Jag ska inte öppna ostron själv. Ostronkniven får stanna här. (Har andra hemma.) Torr Prosecco till, gick alldeles utmärkt. Om en stund en bit chèvre. Klockan är bara fem. Osten var god. Och diskproppen fungerar den också.

Nu sitter jag här och försöker läsa en 50 cents-bok A Rogue´s Proposal. Inte helt lätt att fortsätta läsa… Men, eftersom jag inte har annat att göra så. Mina kvällsljus brinner, den vanliga sorten, inte värmeljus. Och den lilla, lilla julstjärnan är fortfarande fin, har inte tappat några blad. Min tvätt torkar på altanen. I morgon är det julafton.

Diskhopropp och ostronkniv