Fortfarande måndag, den sista i oktober 2023. Fick påminnelse om besök hos fysioterapeuten den 1 november kl 9. Hon hade inte glömt mig. Bra, men konstigt att inte 1177 hade tiden inbokad. Har inte kollat om de har det nu. Det är mycket med kroppen nu – i morgon vaccinering covid och influensa, onsdag Frida, torsdag doktor Calle. Tandhygienisten försökte boka en tid med mig också, där hade man tydligen missat att jag nyss var där…
När jag vill vila ögonen från läsglasögon, skriver jag. Här kan jag dra upp storleken på bokstäverna, och behöver inga brillor. Har just läst ut Bodil Malmstens Sista boken från Finistère, med glasögon. Saknar hennes sätt att använda ord, läser om det som finns. Hennes böcker är bland de (relativt få, ett femtiotal, inkl författarvänners) böcker jag inte säljer på Bokbörsen.
Passade min omgång i Wordfeud, hade ett M kvar och det gick inte att få in någonstans, tyckte jag. Syrran har inte lagt sitt bud ännu, hon har sisådär 373 poäng mot mina 210.
Bättrar på köttfärssåsen till middagen med lite svart trumpetsvamp och mera krossade tomater, en aning grönsaksbuljong. Nu får den stå och puttra ett tag på lägsta värmen. Har rivit osten. Barillas tunna Capellini till.
Har inte lyckats lösa DNs nya sudoku på flera dagar, trots flitiga försök. Är de verkligen så mycket svårare än de tidigare, eller är jag mera ”dimmig”, ofokuserad, okoncentrerad? Förmodligen det senare. Halvvägs på väg till Spanien. I huvudet.
”Jag” eller ”hon”? Läser att Agneta Pleijel växlar i samma bok, säkert mycket medvetet – och på det sättet skapar både närhet och distans. Jag brukar göra det mycket omedvetet, och sedan försöka bestämma vilket jag vill ha – oftast ”jag” – och ändra alla ”hon”. Kanske ska jag strunta i ändrandet och köra på, mitt omedvetna är ofta klokare än det jag kallar mitt medvetna.
Nu har jag sopat bilen ren från nerfallna lindlöv, dito trappen. Tänker inte ens försöka räfsa ihop dem. De får ligga.
Hämtade sonen i Norrtälje och vi åt en god middag hemma. Nu sitter jag vid köksbordet och funderar på om jag ska plocka undan efter min frukost. Han sover fortfarande. Känner jag honom rätt låg han och läste länge igår kväll. Mina ljus brinner, det börjar disigt ljusna ute. Fram på dagen far vi in till Norrtälje igen, äter kinamat, jag får min vaccination och han åker bussen hem till Sundbyberg. Fint att få låna honom lite.
Måndag, vaknar för tidigt idag också. Det har inte snöat, jag är tacksam för det. Pratar med yngste sonen som kommer vid 17-tiden med buss. Vi bestämde att jag står för maten i kväll, han bjuder mig på kinarestaurangen i Norrtälje vid lunch i morgon.
Idag har jag gjort ”gammalt vanligt bryggkaffe” i stor mugg, med filter, hållare och försök att mäta rätt, vatten och kaffe. Resultatet blev godare än snabbkaffe i alla fall, får väl träna på mängderna hit och dit.
Ute är det ett par grader varmt och uppehåll. Varken soligt eller molnigt. Höst.
Har just läst ut Kurt Nurmis bok Det är långt till Bagdad, och läser parallellt Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Två väldigt olika böcker, men ändå på något sätt lika. Korta texter, Kurts bok ger läsaren minnesbilder från det förflutna och funderingar över det nutida livet; Bodils ser framåt fast hon inte vill, trots att hon måste lämna Finistère som hon älskar. Och inte kan hon skriva erotiskt heller…
Tycker om båda böckerna, de får mig att reflektera över deras uppväxter, han i Skeppshult i Småland, hon i ”mellersta Norrlands inland och fjälltrakter”, och komma tillbaka till min egen barndom, i Avesta. Malmstens böcker finns att hitta på Bokbörsen till rimligt pris, Kurt Nurmis böcker kan beställas från honom själv där på Tjockö utanför Norrtälje. Så här skrev han nyligen på Facebook:
”Mina senaste åren utgivna böcker. Priset är 199 kr per styck inklusive porto. Hör av dig vid intresse över messenger/facebook. Går också att swisha direkt 070-358 56 37. Ange då boktitel och din adress.
Söndag morgon, vaknar för tidigt. Den där ”extra” timmen var bortkastad på mig. Nu säger datorn att klockan är kvart i nio, och påminner mig om att jag måste ställa om väggklockan i köket.
Är nog fortfarande trött i huvudet (och ögonen) efter gårdagen, mycket folk, ständigt sorl, trevliga samtal. Jag är ovan vid alltihop, och njuter nu av tystnaden här hemma. Hörapparaterna får vila idag. Och middagen är så gott som klar – kallrökt lax med lättstuvad spenat från frysen.
Dimma, en grad kallt när jag vaknade, nu lite över noll.
Igår på bokmässan fick jag lära mig en skillnad mellan engelskans diary (dagbok) och journal (dagbok det med på svenska) – dagboken handlar mycket om väder och middagsmat, den andra sorten mera om tankar, hur man känner sig, vad som kanske skrämmer. Biblioterapi, något jag omedvetet ägnade mig åt när jag skrev Free Spin. Något jag förmodligen fortfarande gör. ”The journal” är det som är helande, som hjälper en ur trauman, som ger ny kraft; det kanske den simpla dagboken också gör, men inte lika kraftfullt… Detta enligt experterna i samtalet på bokmässan.
Nu ska jag hämta stegen och ta ner köksklockan. Klockan blev visserligen ett par minuter för framställd, men det gör inget.
Idag faller lindens löv utan att vinden ruskar om trädet. Marken är gul av löv, liksom bilen. Solen skiner, och dimman ligger kvar bortöver kullarna där korna kanske fortfarande går. Syns gör de inte.
Får en betalning från Bokbörsen-kund, inte min. Swishar tillbaka. Undrar förstås hur det gick till, hur fick hon mitt swishnummer? Bokreferensen är en bok som jag aldrig haft.
Har cyklat några minuter, inte de 30 som fysioterapeuten rekommenderade. Ett par välklädda personer promenerar raskt förbi mitt hus. Jag avundas dem.
I morgon kommer yngste sonen hit efter jobbet, han ska lämna tillbaka några böcker på biblioteket. Eftersom han är ledig på tisdag stannar han över natt. Det blir köttfärssås och pasta ur förråden till middag. Riven västerbottenost till.
När jag försöker öppna appen på plattan för att läsa Storytel i lite större format än på mobilen – så känner Storytel inte igen mig… Skickat fråga – får kanske svar; tror det handlar om att jag har familykonto ihop med sonhustrun. Vi får se.
Klockan är halv två, och jag är seg. Teknik som inte fungerar gör mig seg. Less. Trist att inse hur beroende jag/vi/de allra flesta är av att allt vi har tillgång till ska finnas där när vi vill. Samtidigt läser jag att internet börjat komma tillbaka i Gaza, och att Musk förargat Israel genom att vilja se till att Gaza har internet. Här i Sverige vill samma Musk avskeda de som strejkar i hans företag, han tycker det ska vara som i USA. Världen är förryckt och vi med den.
Wordfeud med syrran börjar ta slut – hon har just nu 352 poäng, jag196, noll brickor återstår, dvs inga nya bokstäver. Vad sägs om att ha MJÄ att spela med? Som ska byggas ihop med lika svåra bokstäver eller ord som redan finns där. Tror att jag möjligen kan bygga på med ett AJ. Om inte syrran har bättre förslag.
Och nu ser jag de svarta korna långt där borta. I förgrunden lika svarta koltrastar. Paret med rotweilern passserar på hemväg. Rundan runt hjorthägnet är ett populärt promenadstråk.
Försöker få klart för mig var och när jag kan få en vaccinering mot influensa och mot covid innan jag åker – 1177 är inte någon lättnavigerad sida. Jag ger upp, får kolla på vårdcentralen på torsdag i samband med läkarbesöket. Kanske är det i Kapellet, som förra gången. Men har inte sett någon information där. Vet att man kan boka per app, har inte lust med flera appar.
Någon kallelse till överenskommet besök den 1 november har jag inte fått från fysioterapeut Frida (vi kom aldrig fram till något klockslag), antingen har hon glömt mig, eller så ställdes det besöket in när jag fick en läkartid. Spelar ingen stor roll.
Och fortfarande finns ingen anteckning i journalen om mitt frysande av solskador på Capio Hud i Mörby.
Ser att Uppsala blivit av med fjärrvärmen – ”det blir en kall natt”. Hoppas mina systrar kan hålla värmen!
Lördag morgon, klockan hinner bli halv nio innan jag är frukosterad, klädd och aningen make up-ad. Ska på Bokmässa i Norrtälje, men inte förrän 10.30… Som alltid är jag för tidig. Nu måste jag alltså sysselsätta mig ett tag till härhemma – har bäddat och diskat. Och lagt in ett futtigt ord i Wordfeud så att syrran har något att bita i, när hon vaknar.
Försöker per messenger få Rose Tillberg(samtalsledare för prat om biblioterapi) att nämna min bok som ett exempel på omedveten biblioterapi på bokmässan, får se om hon ens hinner svara innan vi ses.
Ute är det en grad och molnigt, bara lätt vind. Löven dalar sakta. Tacksam för att det inte är snö.
Har lyckats få liv i den lilla klaviaturen till plattan, kom på att laddsladden till hörlurarna också fungerade här. Och batteriet i plattan är okej efter natten, kanske hade jag inte stängt av ordentligt häromsistens. Om jag bara kan få mina fingrar att trivas med den snävare storleken på klaviatur, så är det onekligen lättare att ha plattan än laptopen i ryggsäcken, när jag är på vift.
Försöker med både sudoku och wordle, men har uppenbarligen tankarna annanstans. Inget fungerar.
Småningom kom jag iväg till biblioteket, tog en kopp kaffe på fiket bredvid eftersom jag var lite för tidig. Fick uträttat mina ärenden på Ica (30% rabatt på laxen medgiven plus bonuscheck om 25 kr) och apoteket.
Delade bord på biblioteket med Kurt Nurmi – en fin bekantskap, intressanta samtal med honom, och några av hans bekanta och några nya för oss båda. Lyckades också sälja fem böcker. Och köpa en, Kurts bok Det är långt till Bagdad.
Bra arrangerat, mycket folk – inte många som var intresserade av spelberoende och spelmissbruk dock… Pratade med journalist med biblioterapi som specialitet, och Rose T-M tog emot min bok och placerade den i fönstret i samtalsrummet. Tacksam för det.
Trevligt, ”så här social har jag inte varit på ett år” tyckte Kurt som bor på Tjockö utanför Norrtälje, och jag kan bara instämma. Nu hemma, trött av allt folk och allt hörande. Ögonen svider, av mascara eller biblioteksluft vet jag inte. Har tvättat av det lilla smink som återstod. Tänt mina ljus, och gjort mig en välförtjänt Dry Martini. Något att äta senare i kväll, tog en smörgås och en kopp kaffe innan mässan stängdes strax efter tre i eftermiddags.
Har lagt in ett ord om 13 poäng i Wordfeud, syrran leder med drygt 100 p.
Nu behöver jag landa i lugnet i ”mitt” hus, i tystnaden och ensamheten. Det är inte synd om mig. Förutom att ögonen svider, trots droppar mot torra ögon… Tvättar igen. Wordle går bra att lösa, men inte sudoku.
Fredag, ljust när klockan är kvart över åtta. Två grader. Har ätit frukost, burit ut kompostpåsen, gått nerför och uppför trappen. Ett steg i taget.
Plattan laddade ur under natten, nu ny laddning. Verkar inte så praktiskt. Men jag fick i alla fall in 12 poäng i Wordfeud. Nu är det syrrans tur.
Har varit in till posten i Norrtälje och hämtat Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Bra med Bokbörsen, för att köpa och för att sälja.
Nu lunch, te och två skivor stenugnsgräddad levain, med färsk pepparrotsost och kallrökt lax. Den senare var nersatt 30%, vilket skulle dras när man betalade (rejäl skylt). Glömde kolla där, när jag var hemma insåg jag att någon rabatt hade jag inte fått. Tar med kvittot och tittar in i morgon igen, före bokmässan på biblioteket.
Jag ser att första programpunkten för vuxna besökare på mässan är klockan 12.15 – ett samtal om biblioterapi, skrivande och läsande som sätt att bli frisk. Där tycker jag att min bok passar in, ska nog lyssna och kanske presentera boken om jag får… Skickar en fråga till Rose Tillberg Mattson som leder det här samtalet. Packar några böcker i min dramaten. Tänker ta 50 kr för boken. Får svar från Rose T M – bra – att programmet ”redan är spikat” – vet inte vad hon trodde jag skulle göra, kanske var jag otydlig… Jag får väl sitta i publiken och vifta med min bok. Ska försöka få några minuter att koppla ihop samtalet med min bok. De mindre prominenta författarna – dit jag hör – kan visst teckna sig för kort framträdande.
Petar in några poäng här och där i Wordfeud – syrran leder stort. Hon har ju tränat! Det är faktiskt kul och antagligen bra hjärnjympa.
Halv fem, mulet, börjar kanske mörkna så smått. Dags att byta ut nerbrunna ljus. Och tända dem, snart. Varje morgon och varje kväll så här års. Ska nog ta med mig ett paket ljus även om det är tungt, min erfarenhet av spanska ljus är inte lysande (!). Ett par ljusstakar också. Tillägg till min lista.
Nu middag – gårdagens dillkött. Lika gott idag. Och lättlagat.
Ny dag, torsdag 26 oktober 2023 – nya ljus i mina ljusstakar på köksbordet. Ljusen brinner ännu, även om det ljusnar nu när klockan är åtta. Frukosten avklarad, en soppåse ska ut innan sopbilen kommer.
Karin ringer på Messenger från Köpenhamn, vi ser varandra, hon hör mig, jag hör inte henne. Det slutade med att jag ringde ”som vanligt”. Någon inställning är fel i min mobil, vet dock inte vilken.
Kokar en liten ”tri tip”, länge, med purjolök, vitlök och morötter – och lite kalvbuljong som späs på vartefter. Sedan gör jag dillsås, med inlagd dill – så himla gott. Kokt potatis till. Det är dagens middag så småningom.
Jag håller ju på att tömma frysen, och den där köttbiten fick igång mig. Den går också att lägga i ugnen och brynas efter att den är lagom klar. Skär i tunna skivor (på rätt ledd). Bra kött, har ingen aning om vad namnet innebär. Google ger mig svar – triangelstek är ett annat namn, helt enkelt spetsen på ryggbiffen. Ser verkligen ut som en triangel.
Äter Keso med vinbärssylt till lunch. Ställer in räfsa och korg i källaren, drar in soptunnorna. Det har regnat, vägen är våt.
Försöker mig på att spela Word Feud med syrran, som gjort det länge. Jag är inte bra på det, men kan kanske bli. Lite kul är det att fundera över tänkbara ord med det urval bokstäver man får. Hon har dubbelt så många poäng som jag…
Skalar potatisen till middagen. Gillar att ha allt klart så att det bara är att värma när det blir dags. Har cyklat.
Tar fram en gammal poncho och hänger över axlarna, även om elementet är på i köket känns det svalt. Och så roar jag mig med att läsa om Bodil Malmstens Finistère-bok, den första. Hennes skildring av hur hon behandlar franska språket är en fröjd – och dessutom hävdar hon att hon gör sig förstådd och gläder de infödda. De är förstående, vänliga – ”hon är ju inte härifrån”.
Lindens löv trillar hela tiden, undrar hur många blad en sådan här gammal lind har. En hel del hamnar på bilen, men de är lätta att ta bort. Och killarna hade forslat bort min hög med kvistar och grenar utanför syrenhäcken. Nu kan jag börja på en ny.
Eftersom jag åker den 28 november, behöver sonen inte byta till vinterdäck – om inte någon vill använda bilen medan jag är borta. Jag hoppas snön väntar.
På lördag är det bokmässa på biblioteket i Norrtälje. Jag deltar, med Free Spin – även om jag ju vet att det inte är en bok som lockar till läsning. Den är inte feelgood, inte rolig, mest bara sorglig och ledsam. Tar i alla fall med mig några böcker i min dramaten. Ett föredrag under mässan handlar om ”biblioterapi” – om skrivande och böcker som hjälp till att bli frisk. Jag kan kanske hänga på och hävda att jag blev frisk genom att skriva min bok – det är i alla fall min övertygelse. Vill inte tänka på vad som kunde ha hänt, om jag inte börjat skriva om spelmissbruket.
Halv fem har jag ätit en alldeles för tidig middag – kunde inte vänta längre. Och allt var precis som det skulle, såsen lagom syrlig av den inlagda dillen, den fasta potatisen perfekt kokt, och köttet mört. Åt även upp morötterna som legat i buljongen när köttet kokades, purjon och vitlöken fick hamna i kompostpåsen. Har en middag till, kanske på lördag efter bokmässan.
Nu återstår disken.
Laddar Jans gamla Android-platta för att se om jag kan få in Word Feud där. Mobilen är för liten och på datorn går det inte. Syrran har annat för sig, så jag kan i lugn och ro fundera på nästa drag.
Alla ljus är tända, det börjar mörkna. Tände taklampan ett tag för att se hur sladden skulle in i plattan, släckte därefter. Det blir för ljust. Lampan över diskbänken och ljusen räcker. Plus förstås ljuset från skärmen. Vinden har lagt sig, lindens löv singlar inte till marken i samma omfattning som tidigare idag. I morgon ska jag försöka komma ihåg att ta in klädnyporna från klädstrecket. Jag lär inte hänga mera tvätt ute i år.
Har lyckats installera Wordfeud på plattan och hittat en sådan där ”penna” som man kan använda för att skriva. Ser bättre på plattan. Det här med att vänta på att motståndaren ska göra sitt drag när jag gjort mitt, det tär på mitt tålamod. Kanske bra träning.
25 oktober 2023 – familj, släkt och vänner närvarade idag vid Dragoslavs begravning. Ortodox högtid, med präst som mässade på serbiska. Obegripligt, och ändå vackert – och nu är Dragos begravd så som han ville ha det. Hans familj bidrog till att göra högtiden i kapellet till en vacker stund, med ett ljus i varje hand, rökelse och stående begravningsgäster.
Vin, bröd och olja, togs med till graven där kistan sänktes ner och prästen hällde lite vin, lite olja och några skopor mull i graven, varefter vi alla också tömde en skopa mull och lade ner våra blommor. Vi fick så lite av en god ”gröt” som jag redan glömt namnet på, en bit bröd och en liten skvätt av vinet vid graven.
Att stå under mässan i kapellet var aningen mödosamt för några av oss gamlingar, men det gick. Därefter en fin samlingsstund nära domkyrkan i Uppsala där vi alla fick en möjlighet att mötas och bestämma oss för att detta var en fin dag. Trots att Dragos i levande form saknades, så var han ju där. Och vi med. Dagen väckte många tankar på olika och lika ritualer vid begravningar, här och där i världen.
Jag åkte buss fram och tillbaka, hemresan ljudillustrerades av fyra afrikanska män, där mest en av dem pratade hela tiden, högt och även det på för mig obegripligt språk. Intressant att som infödd svensk två gånger samma dag möta det som varje invandrare från annat land upplever vid ankomsten till Sverige.
Men nu är jag hemma i mitt kök igen, ljusen på bordet är tända, nya ska snart ersätta de utbrunna. Någon middag behöver jag inte efter god smörgåstårta och lika god efterrättstårta tidigare idag. Och hörapparaterna ligger på bänken, de behövs heller inte mera den här onsdagen.
Bilen godkänd i besiktningen i morse. En fjäder vänster fram behöver bytas, men det markerades som ”bra att veta”. Skönt. Nu när klockan är lite över två på eftermiddagen mulnar det och himlen är gråmolnig. När jag for tillbaka efter bilbesiktningen låg solen i exakt samma läge som mina ögon, på vissa ställen nästan stannade jag eftersom jag inte såg någonting. Tur att jag inte mötte någon där och då.
Pytt-i-panna (färdigköpt, från frysen) med rödbetor och stekt ägg till middag.
Har just skrivit upp koden för min resväskas lås i en av de anteckningsböcker jag ska ha med mig till La Zenia. Något dyker upp i huvudet nästan varje dag nu. Den 5 november kommer Karin från Köpenhamn hit och stannar en vecka. Därefter börjar jag nog att packa…
Det är kallt inomhus, kommer just ihåg att jag igår stängde av elementet i vardagsrummet. Då var det varmt. Nu får det gå igång igen.
Tror att killarna har tagit bort min hög med kvistar och grenar utanför syrenhäcken. I alla fall så stannade traktorn med skopa ett ögonblick, innan den körde vidare. Har inte kollat, har ingen lust att gå ut. Får se i morgon bitti när jag tar bilen till bussen. Tjugo minuter i åtta vid Rösa trafikplats. 26 kronor och en timme för att komma till Uppsala.
Har plockat fram vad svart jag har i klädväg – Dragoslav ville ha en ortodox begravning, och kanske passar svarta kläder bäst då. Jag vet inte. Kortärmad klänning (ärvd av ena syrran), liten lätt kofta med ärm (ärvd av andra syrran), tights och jodphurs (mina från början). Svart parka och en skön sjal, som jag fått av sonhustrun. Hittar inte min gamla Gunilla Axén-dräkt (byxor och jacka i skönt aningen kräppat svart tunt ylle), har antagligen skänkt den till klädinsamling på grund av för trånga byxor. Borta är den i alla fall, har inte så många klädutrymmen att den kan gömma sig.
Koltrastarna är nu nästan de enda fåglar jag ser här, de letar frenetiskt i mossan på berget, kanske hittar de något ätbart. Ett par skator har flyttat hit någonstans i år, kajorna har så gott som försvunnit helt. Någon enstaka kråka, och den grå hägern, passerar ibland. Änderna är annanstans, i Addarn eller i den konstgjorda sjön borta vid hjorthägnet.
När jag tittar på inläggen i Facebook undrar jag när vi alla blev så ”fina”? Det är fina hit och fina dit, väldigt ofta. Tror jag aldrig har använt det ordet i tilltal till någon. Hoppas jag låter bli även framöver. Andra Facebook-retligheter: ”komsi, komsi”, ”årsrik”, ”villhöver” – finns säkert flera. Jag har viss förståelse för att ett språk förändras över tid, men det här gillar jag inte.
Kastar ett öga på Bodil Malmstens Priset på vatten i Finistère – och börjar skratta. Hon skriver om sultanen XX som var ivrig och hängiven trädgårdsmästare (och hade de bästa i sin tjänst) och mademoiselle YY som hjälper Bodil med att klippa gräs och annat som hör trädgårdsarbete till. Jag citerar inte ordagrant, men ungefär så här ”om hon fått anställning hos sultanen – och så duktig är hon att hon nog skulle fått det – men då skulle hon också ha riskerat livet för en gurka”. En icke perfekt gurka… Tur att århundraden skiljer de här människorna åt.
Jag njuter av hennes sätt att skapa texten, av orden och infallen och kunskapen, av passionen att uttrycka sig. Inget ”komsi, komsi” här inte.
Bodil Malmsten påminner mig också om det som nog hela tiden numera finns med mig. Detta att vi alla ska dö, och att allt det som är våra liv och våra erfarenheter, kärlekar, sorger, minnen försvinner med oss. I morgon begravs Dragoslav, han finns nu bara i allas våra minnen av honom. Allt det han en gång var, gjorde, ville, drömde om, försvann när han dog. Men, så länge vi som på något sätt kände honom finns, så finns även han.
Suddig bild, men böcker… Var det Pippi som skulle dö om hon inte hade snus, detsamma gäller mig och böcker…
Måndag, 23 oktober 2023 – lakanen hänger kvar därute. Om torrare vet jag inte än. Tar hand om tvätten som torkat inomhus.
Klockan tio är jag klar med frukost, disk och bäddning. Har t o m kläder på mig, fikar nu. Middag blir pasta carbonara (med torkad italiensk skinka, lätt fräst i olivolja), äggulor och riven västerbottenost. Persilja från ”odlingen” utanför fönstret.
Lite sol är det, och fem-sex grader, inget regn i sikte. Har tränat med mitt röda gummiband. Och cyklat några minuter. Tar in lakanen för vidare torkning inne.
Får påminnelse om bilbesiktningen i morgon bitti.
Sedan läser jag om Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år – hennes sätt att vara ”en skrivande människa” fascinerar mig. Hon lär inte ha gillat benämningen författare. Läs den ni som ännu inte gjort det, läs den och andra av hennes böcker. Älskar en mening som denna, där Madame C (som inte heter så) övertalar BM att skriva boken om Finistère, ”un besseöllö´rr” (ur Priset för vatten i Finistère).
En långsam fluga på fönstret, ett ögonblick trodde jag den krånglat sig in emellan rutorna. Så försvann den utom synhåll, var på utsidan.
Ungefär här, klockan två, gick luften ur mig. Jag har stekt den italienska skinkan i småbitar så att den är knaprig till middagen, bestämt mig för åtminstone två äggulor i pastan (och kanske en skvätt pastavatten kvar), rivit osten. Sedan? Dammade igår med min mångfärgade vippa. Har inte någon tvätt just nu. Jag själv är både duschad och hårtvättad.
Ser att korna fortfarande går ute, svarta långt borta, trodde de var instängda i ladugården eftersom jag inte sett dem på några dagar. Kanske var de inomhus när det var kallt. Eller så har jag inte sett efter ordentligt.
Tittar in i en mapp, ”Joe´s foton”. Inga bilder på honom själv, men på hans charkuterier som han håller sig sysselsatt med numera när han inte längre dyker och kollar havsbottens sammansättning. Av hans son, och dotter. Men jag saknar honom. Vi möttes för många år sedan utanför San Fransisco, förälskade oss och förblev trogna våra respektive makar. Under flera år möttes vi en gång om året. ”Never acted on the attraction.” När en gemensam vän dog för ett år sedan fick vi ny kontakt. Bara så. Hans liv finns i Seattle, mitt utanför Norrtälje i Sverige. Och jag tycker fortfarande att livet är förunderligt och fantastiskt. Här och där. Nu och då.
Blir (förstås) ledsen över alla bilder på Facebook av dödade familjemedlemmar – vare sig de är israeler eller palestinier. Vägrat mena att det ena är värre än det andra. Sluta döda varandra.
En stor kylbil med ”hjort”-någonting skrivet på bilen, kör förbi. Antagligen har det varit hjortjakt – kanske det jag såg förra helgen. Nu skickas jaktresultatet vidare. Jag hänger tvättade lakan utomhus, något torkar de väl. Kallt om händerna. Handdukar och småtvätt får hänga inne. Skönt med rena lakan i sängen.
Middag idag hummersoppa med en bit torsk (från frysen). Hårt tunnbröd med västerbottenost till. Men än är klockan bara halv ett. Jag läser en stund, har cyklat och tar kanske det röda gummibandet om en stund.
Kollar buss till Uppsala från Rösa på onsdag nästa vecka – 7.40. Tillbaka på eftermiddagen 15.35 eller 16.36. Efter min systers ex-makes begravning.
Läser ut Agnes, Louis, Paris. Av Johanna Ranez, bra och sorglig feelgood, utgiven av Modernista.
Några av mina Bodil Malmsten-böcker väntar på omläsning, och jag har just beställt Sista boken från Finistère på Bokbörsen, pocket, 18 kr+frakt=80 kronor. Just den hade jag inte. Det är260 mil mellan Finistère och Stockholm läser jag på Storytel. En vän påminde mig om dem häromdagen. Tack Helen.
Mina ben är stumma, jag hoppar över träningen idag. Jag har alltid varit mallig (i smyg) över min rörlighet och hur jag går, ofta för fort, men lätt – nu är jag det inte. Snabb och stadig på fötterna, förr. Nu stapplar jag ur sängen om morgnarna, det blir lite bättre när jag gått igång mig, men inte mycket. Och sitter jag som nu för länge och läser eller skriver, så är jag ostadig igen. Kallas förmodligen åldrande.
Ingen kraftig blåst idag, men gråblå hösthimmel. Inte direkt välgörande för mitt humör. En grupp spänstiga människor går stora rundan, det räknar jag ut när de kommer tillbaka förbi mitt hus.
Tre sura clementiner ligger i fruktkorgen på bänken, ett par bananflugor har överlevt mina attacker och far omkring. Dags att slänga frukten som jag ändå inte gillade. Och den lilla överlevnadsstarka kaktusen har kvar sina knoppar, lite större för varje dag.
Läser lite i Bodil Malmstens Det är 260 mil mellan F…. – och hennes vånda inför att skiljas från Finistère går igenom orden och gör ont. Det är sådan passion i hennes kärlek till den här franska byn och huset där, blommorna hon fått liv i – och sådan omöjlighet att det inte får fortsätta så. Och madame C, som menar att BM ska skriva en erotisk roman i stället för den där ”petit livre” hon just kommit ut med på svenska. Boken hade översatts av en svensktalande vän till madame C, Bodil har i det längsta förlitat sig på att den enbart fanns på svenska…
Så sorgligt att Bodil Malmsten inte kan skriva längre, så ledsamt att hon är död. Men hennes böcker finns. Och hennes ord lever.
Undrar lite vad mitt undermedvetna menar att jag ska göra fyra månader i La Zenia, Spanien. En tanke är att gå igenom årets skriverier och se vad som möjligen är användbart i något sammanhang. En annan är att blanda ihop Sorgkanter och Vår demens med alltihop, allt är ju jag och de jag älskat. Eller ge fan i sorgen, och skriva om det liv jag fortfarande har och värderar högt. Också när jag gnyr.
Och vad jag än får skrivet så kan det ingå i äldste sonens önskan om en ”familjekrönika” – också om det kanske inte är vad han väntat sig. Börjar känna att det är bråttom att fortsätta skriva, vad jag än skriver. Släppa Jante – som jag har glömt vad jag döpte om honom till en gång i kurssammanhang. Han behövs verkligen inte längre, har nog aldrig gjort det. Men funnits där.
Jag har obegripligt svårt att fatta att jag snart är 82 år. Okej, inte förrän i februari, men dock.
Den enda jag känner till som tycks ha begripit vad det handlar om är författaren Carl-Göran Ekerwald, hans senaste bok heter Fördelen med att bli gammal. Jag läser, tycker om och förundras. Han har inga förväntningar längre, fyller 100 dagen före (eller kanske på) nyårsafton. Han är glad (?), tacksam, nöjd (?) med att det är så. Äter samma frukost varje morgon, orgasmer ägnar han inte mycken tankemöda, är nöjd så länge han kan nysa. Han lever.
Jag har nätt 20 år till hans ålder, om jag lever. Kanske kan även jag bli nöjd om jag kan nysa.
Medan jag försöker begripa det perspektivet, tar jag fram en kastrull och värmer min soppa. Osten togs fram för en stund sedan, för att inte vara för kall. Ett glas Casal Garcia till soppan blir bra.
I huvudet sprattlar funderingar på vad som kan vara bra att ta med sig till Spanien – allt ifrån kryddor till Kalles kaviar, mosters gröna grunka för att öppna ovilliga burkar, löst te och tesil för detsamma, några flaskor Marezzo, anteckningsböcker. Men jag har inte börjat packa än. Snart.
Ska kanske också se till att få en covidvaccinering igen. Nya glasögon får vänta tills jag är hemma igen. Syrrans kommentar ”men du ser ju” får räcka, har läsglasögon, ser bra på håll och tänker inte köra bil därnere.
Någon uttryckte sin uppfattning, ”vilken lyx att kunna åka iväg så där”. Det stämmer, det är en lyx som jag aldrig trodde jag skulle kunna unna mig. Nu gör jag det, betalar dubbelt för boende, äta ska jag var jag än är. Tack vare vänner hittar jag hyfsat rimligt dyrt boende. Vet ingenting om La Zenia, misstänker att där finns många vinterhatande svenskar som jag. Och hoppas att jag ska trivas (höll på att skriva ”ändå”). Behöver friska upp min klena spanska, men än kommer jag ihåg att det där söta kaffet heter ”cortado” – hoppas det inte var en dialekt, bara på Teneriffa. Och smör ”mantequilla” – tror jag. Varför jag nu nästan kommer ihåg det.
beskrivarblogg 