beskrivarblogg

Nu brinner mina ljus på köksbordet igen. Vintervärme. Ute är det allt mörkare.

Jag kokar några potatisar och värmer fläskfilégryta från frysen. I morgon blir det kanske kålsoppa, har ett litet kålhuvud i kylen. Det börjar bli bråttom att äta upp sådant som bör ätas innan jag far. Men, eftersom jag längtar efter mina tunnpannkakor så kanske det blir sådana i stället.

Har pratat med min hyresvärdinna idag, och fick tipset att ta med Wettex-dukar, hennes förra hyresgäster hade av någon anledning tagit med sig de som fanns. De lär vara svåra att hitta där nere.

Som vanligt börjar jag fundera på hur ”allt” ska få plats. Det får bli en incheckad resväska, en bag för hyllan ovanför sätet och lilla ryggsäcken med dator och liknande, under sätet framför.

Diskat och kalkat av vattenkokare och äggkastrull med ättika. I morgon får det bli en vända med dammsugaren.

Tror jag ska lägga mina tre vackra lammskinn i en plastback med lock, och ställa den högt upp i gästrummet, ovanpå garderoberna. Dit tror jag inte mössen går. Jag vet ju att de tuggar även på plastbackar, och mjuka lockiga skinn är nog svåra att motstå. Alla öppna plastpåsar med kattkissad kattsand till trots.

Klockan är kvart över sex. Och hur jag än bär mig åt i wordfeud, så vinner syrran och sonsonen. Men kanske inte med lika många poäng som vanligt. Något lär jag mig. Albin vann, syrran kommer att vinna. Och det är ändå kul att spela wordfeud.

Jag läser en artikel ur ICA-Kuriren på Facebook om Yasin Fayazi (ursprungligen från Afghanistan) med verkstad utanför Åkersberga. Han tar tillvara kasserade gravstenar (där gravrätten gått tillbaka till kyrkogården) och slipar dem, så att de kan användas på nytt. Han kan också göra inskriptioner med andra alfabeten än det svenska. Lägre kostnader för den som vill ha en sten, och smart återanvändning. En sådan vill jag ha – om jag alls ska ha någon.

Nyss tyckte jag mig se en katt under köksbordet, en svart, en av mina svarta. Kanske hälsade Minsann eller Vimsan på ett ögonblick. Saknar dem, inte enbart som musjägare.

Tisdag morgon, disigt och nollgradigt. Nu vet jag hur Madeleine-kakor ser ut, tack vare Helen. Har just ätit frukost, och funderat på att en bloggläsare tyckte att det var ”helt oväsentligt” att min fantasigubbe måste älska ostron. Mitt svar blev att det inte var oväsentligt för mig som älskar ostron. För att förtydliga, så behöver denne icke-existerande man därmed inte älska allt jag älskar… Men ostron, ostronöppnande och ätande tillsammans med någon jag älskar – det är speciellt. Jag har haft det och jag önskar ha det igen. Ja, önsketänkande, fantasier, framtidsdrömmar. Hoppas jag fortsätter ha sådana.

Morgontankar efter läsning av kommentar på Facebook.

Varför fastnade jag direkt för ordet Vintervärme, som titel på min nästa bok? Den jag ska skriva i Spanien. Varmare klimat förstås, men också andra sorters värme, nya människor (hoppas jag, får träna på att ta kontakt), ny miljö som inspirerar och gör mig varm i hjärtat.

Ser fram emot många sorters värme, men är också lite rädd för att mina förväntningar är för höga.

Där ska jag skriva om den här allt äldre människan, som fortfarande vill leva. Och som vill dö levande. Berätta vad hon upplever, vad hon ser och förundras över, vad som gör att hon vill dra sig undan. Det senare är hon bra på.

En oro är att kroppen/mitt vänstra knä inte ska orka. Får röntgenbesked i veckan. Jag vill komma igång igen att promenera, är än så länge osäker på om det kommer att fungera. En annan tanke är att dra ner på antalet Dry Martinis, vin till maten är okej, men helst inte mera.

Ska prata med min värdinna i eftermiddag, kolla att allt är som det ska när det gäller lägenheten och att någon möter mig där med nycklarna.

Det är någon grad varmt ute och den lilla snö som kom i natt ligger kvar. Tänker inte köra bil förrän i slutet av veckan, på fredag när jag hämtar yngste sonen och hans vän. Hoppas det då är varmare, även här.

Torreviejas temperatur idag enligt klart.se – 20-21 grader, 11-12 nattetid. Det duger.

Läser en prosadikt av Charles Bukowski, amerikansk poet. ”Don´t do it” är kontentan. Skriv bara om du absolut inte kan låta bli, och kanske inte ens då. Min tolkning. Och ändå försöker jag.

Har just laddat ner Marcel Proust på Storytel. Kanske läser jag böckerna i Spanien. Har försökt förr. I mitt minne är det sida upp och sida ner fyllda med ord och långa meningar. Och Madeleine-kakor någonstans, vad de nu är. Har veterligt aldrig ätit någon sådan.

Pär Westberg fyller nittio idag, han kan inte sluta läsa och han kan inte sluta skriva. Det gläder mig. Hans senaste böcker finns inte på Storytel, jag har inte läst dem.

Skriv det som kommer för dig just nu, säger Natalie Goldberg. Min första tanke är att jag på något sätt vill bli mindre ensam, vill förändra mitt liv så att jag bjuder in andra människor. Inte avvisar dem med hur jag ser ut, eller att jag är för blyg för att närma mig någon, eller hela tiden tänker att andra inte är intresserade av mig. För vad har jag att erbjuda någon? Ett trött sinne, en ovillig kropp, en kort framtid.

Varför skulle inte det vara tillräckligt? Jag begär inte att träffa en 40-årig man med perfekt fysik och sexuell stamina. Jag vill ha en kärleksfull, fortfarande frisk och nyfiken, gubbe med tänderna i behåll. Om han är flintis eller inte spelar ingen som helst roll. Men han ska gilla att laga mat, så att vi kan växla vid spisen. Och han må tycka om ostron, det blir svårt annars.

Kanske både läser och skriver även han. Och om vi törs kan vi läsa högt för varandra vad vi åstadkommit under en dags skrivande.

Jag vill inte ha någon permanent inflyttad man. Tror jag. Och jag vill inte själv flytta. Det innebär att mannen jag söker helst ska bo inom ”räckhåll” – Stockholm med omnejd. Gärna i Norrtälje, det blir lättare att ses.

Ingen SD-anhängare, ingen moderat, ingen KDSare, möjligen en liberal eller centerväljare. Helst en socialdemokrat eller VPKare. Han behöver definitivt inte vara politiskt aktiv, det är inte jag heller. Men de grundläggande värderingarna sitter starkt i mig. Där är jag inte talbar.

Hans yrkesmässiga bakgrund spelar ingen stor roll, men jag ser gärna att han är händig och kan fixa sådant som behöver fixas. Har visserligen lärt mig klara det mesta på egen hand de senaste ensamma åren, men tar gärna emot hjälp.

Han ska ha en ekonomi som gör honom oberoende av min. Jag vill inte utnyttja någon, men heller inte bli utnyttjad. För första gången i livet har jag ett sparande och marginaler som tillåter mig att ”vinterresa” under den kalla perioden här hemma. Det vill jag fortsätta med, och om han vill följa med får han betala sin del.

Inga beroendesjukdomar.

Det här blev visst en ”bekantskap sökes”-annons. Ligger uppenbarligen högt upp i medvetandet. Utan att jag hittills agerat.

Allt det här är också vintervärme.

Liksom de här islyktorna ”mannen min” brukade göra

Mörknande fredagskväll. För mig betyder ordet fredagskväll just ingenting längre. Förr var det ledighet från jobbet, och kanske samvaro med familj eller vänner. Nu är det ensammare, men fortfarande vilsamt när det mörknar och ljusen brinner på mitt köksbord.

I morgon blir det dessutom mindre ensamt, då kommer min älskade sondotter på besök. Vi har inte setts på alltför länge. Och nästa helg, den sista hemma på fyra månader, kommer yngste sonen och hans vän hit. Det känns bra att få rå om varandra.

Just nu är min värld så perfekt den någonsin kan vara – jag har haft en vän här och vi har pratat om det vi behövde prata om, jag är skönt ensam just nu. Huset är varmt, om en stund lagar jag middag, och en Dry Martini står på bordet. Tror sådant kallas ”fördrink”, här blir det inte mer än så.

Jag har bockat av sådant som behövde göras före min resa – bilbesiktning, tandhygienist, knäröntgen och dessförinnan kortison i knät, hårklippning, inköp av leggings och ett par T-tröjor, och idag gåstavar som ryms i resväskan. Städat skafferiet och lagt i plastbackar sådant som annars kan locka möss. Fått kissad kattsand av vännen med katt som just varit på besök. En mus-skrämma som fungerade perfekt under min förra vinterresa. Sett att jag har tillräckligt många pennor och anteckningsblock. Ska bara komma ihåg att semesterstänga Bokbörsen, men om jag glömmer det går det att fixa när jag väl är i La Zenia.

Det är härligt att tänka på att jag om sådär tio dagar är i ett varmare land, obekant och spännande att utforska. Var ska jag köpa mat, vilken mat vill jag ha, finns det någon bra massör i närheten, hittar jag torr vermouth till min Dry Martini, ostron, pulpos? Vart går bussarna och varifrån? Etcetera. Många frågetecken att räta ut.

Har ätit och lagt disken i blöt, använder aldrig diskmaskinen. Spelar wordfeud med syrran och sonsonen. Parallellt har min kära syster ”blockat” (?) den tröja hon stickat och nu ska sy ihop. Är nöjd med att jag inte får för mig att börja sticka.

Lördagsmorgon med ett par minusgrader och lite snö/frost på vägen. Bäddar om halvvägs i gästrummet, duschar och tvättar håret efter frukost. Rensar tinade räkor, hårdkokar ägg – vet inte riktigt om vi ska äta sallad med ägg, mozzarella och räkor eller något annat. Lite wordfeud igen, jag ligger långt efter båda mina motståndare, som det heter i spelet. Jag föredrar medspelare.

Sudoku gick bra, med wordle gick inte alls. Ordet jag borde ha hittat var ”think”…

Nu väntar jag på Sofia. Som kom med kasse full med mat – vi lagade så småningom god pasta med räkor, vitlök, chalottenlök, små tomater och lite grädde. Riven parmesan. Till detta en god sallad med fetaost och annat. Vi blev belåtet mätta. Och jag i alla fall lite trött efter alla samtal om livet sedan vi sågs senast. Många minnen, vissa gjorde ont, men det var fint att kunna prata också om det. Vid halv sex åkte Sofia hemåt. Jag diskade och gladdes. Vill bara meddela världen att jag har en klok och vacker sondotter.

Huset är tyst och tom igen. Jag mår bra och är in i själen glad och tacksam, mot livet som trots sorgliga svängar här och där ändå är gott. Och på Facebook förser mig en kär vän med en titel för nästa bok, Vintervärme. Kan jag skydda den titeln, den är nämligen precis vad min vinterresa handlar om, i olika dimensioner? Tror jag kan skriva om min vintervärme och mitt behov av den, som inte enbart handlar om befrielse från snö och kyla i Sverige.

Vissa dagar är fulla av gåvor.

Den här bilden förmodas symbolisera ”joy” på Pexel – kanske är glädje så ömtålig och så stark

Torsdag 16 november 2023, snö i Danmark enligt rapport från Karin. Inte här. Ljusen på köksbordet brinner, klockan är snart halv nio och det är ljust ute. Frukost och supersvårt sudoku plus wordle avklarade. Ultrasvårt sudoku återstår. Tog det strax före lunch.

Har tagit fram varsin entrecôte ur frysen. Med ugnsrostad potatis, stekta champinjoner och sallad blir det middagen idag. Förbereder rotsakerna till middagen.

Ser åtminstone en ko eller tjur – den ser stor ut – där borta bakom kullarna. Nu är de flera. Frost på altanen. På vägarna har den kanske försvunnit. Fortfarande en minusgrad ute.

Hämtade min vän i Norrtälje, vi pratade, pratade och åt så småningom en god middag med gott rödvin till. Pratade mera, behövde båda höra och höras. Gick sent till sängs, jag sov gott, min vän mindre gott med en katt som var livlig… Nu har jag kört både katt och vän till Norrtälje, de tog bussen in till stan och jag for till Intersport och köpte gåstavar som ryms i resväskan.

Klockan är kvart över två, jag kommer att äta rester från middagen igår så småningom. Något rödvin har jag inte. Glömde posta Bokbörsen-beställningen (Mjölk i Stockholm, skrift av vännen Stina Gottliebsson). Den får gå iväg nästa gång jag är i Norrtälje.

Det verkar som om det kan komma snö i nästa vecka. Inget jag bekymrar mig över idag. Just nu är det nollgradigt. Och tyst och stilla i huset. Ingen katt som sitter ovanpå kylskåpen, eller högst upp på någon av bokhyllorna. Eller far under fötterna på en i rasande fart. Det känns som att gå från 100 km/timme till 0,5… Den enda rörelsen är den jag åstadkommer när jag emellanåt reser mig från stolen, går några steg och hämtar något.

Nya ljus i alla åtta stakarna, tänds om en stund. Än är det inte tillräckligt mörkt. Men nu, halv fyra, är det dags att tända ljusen.

Glad åt samtal nyss, med älskade sondottern – hon kommer hit i morgon runt lunchdags, och vi äter något och ”hänger” som det visst heter numera. Tror inte jag behöver göra något speciellt, eller träna. Jag kan nog hänga.

Onsdag morgon, ännu ingen snö. Spelar wordfeud med de mina, båda leder. Har duschat och klätt på mig, ska åka in till Norrtälje och röntgen om någon timme.

Somnar om för sent och vaknar därmed sent, idag kvart i nio. Drömmer röriga drömmar, med okända och kända människor, igår en ofantligt stor örn, tidigare aldrig sedd. I morse har jag redan glömt. En tid skrev jag upp mina drömmar och tyckte mig få en del klarhet av att försöka tolka dem. Numera känns det inte som något jag behöver. De får vara som de är, ibland nöjsamma och ibland lätt förskräckande, sällan mardrömmar.

I morgon kommer en vän hit, med sin katt. Hoppas katten väljer att kissa inomhus i sin låda, så att jag får ”musskrämmor” (plastpåsar med lite kattsand) och slipper möss på oönskade ställen under min bortovaro. Fungerade perfekt förra gången. Varken muslortar eller -skador.

Fikar med ett par ”almond thins”. Vad heter de på svenska? Mandelkakor låter mera robust än de här är.

Hemma igen, klockan är kvart över tre och det börjar mörkna. Men nu har jag åtta ljus på bordet igen, handlade på Clas O. Har röntgat mitt knä, får besked nästa vecka. Tankat bilen, handlat, klippt håret, postat Bokbörsen-boken, Apotekat, slängt sopor, hittat leggings och T-shirts på Åhléns, och gott rödvin till i morgon i butiken bredvid. Inte för att jag vet vad middagen blir. Hann in på biblioteket också och lånade ett par möjligen läsbara böcker.

Äter en hård tunnbrödsmacka med färdigköpt julskinka och stark senap, var okej. Duggregn under hemfärden.

Är nöjd med dagen så här långt. Har nyss också tråcklat upp ett stoort underlakan på tvättställningen för tork. Nu blir det ingen lakanstvätt förrän efter att min gäst åkt hem. Och jag byter i min säng.

Tänder mina nya ljus på köksbordet, nu åtta till antalet, fyra tända. Ringer äldste sonen, på hemväg från jobbet. Hans mobil var dåligt laddad, ”mår bra, ringer när jag är hemma”. Den något yngre sonen jobbade i måndags, var ledig igår och jobbar idag igen. Han lät pigg när han ringde igår kväll.

Nyss ringde äldste sonen tillbaka och vi kunde prata en kvart. Det kändes gott. De är bjudna till min syster på lunch på nyårsafton. Hans byggjobb tar förmodligen slut om någon vecka, men ”det löser sig”. Han jobbar med egen firma, och kan alltid sysselsätta sig om inga jobb dyker upp. Hade åtminstone i höstas planer på att bygga en bastu av timmer från svärföräldrarnas ställe, han hittade den bok han letat efter och visste fanns där någonstans, om just timmerbygge. Sonsönerna har sina jobb trygga, åtminstone för ögonblicket, liksom min sonhustru. Jag nöjer mig med de beskeden.

Det jag funderar på just nu är hur yngste sonen ska fira jul… Och nyår.

Idag var det munskydd på igen, på sjukhuset. Men ”gör som du vill med munskydd” var budskapet från röntgenpersonalen – alla iförda skydden. Tolkar det som viss beredskap, men inget alarmerande just nu. Tar med mig mina på resan ifall att. De samsas med paracetamol vid behov, löst te i plåtburk, buljongtärningar, moster gröna grej att öppna burkar med, vakuumkorken för bubbel, ett martiniglas, kanske Marezzo om jag kommer till Arninge, där jag vet att det finns… Och något paket Falu rutbröd.

Mera hopfällbara gåstavar är vad jag saknar, får kolla i morgon när jag ändå ska in och hämta min vän.

Två par leggings, två T-shirts, inhandlade idag. Behöver inte handla mera kläder innan jag far. Inget annat heller såvitt jag begriper just nu.

Nu knäskydd på, fått av Karin, med magneter/batterier – tror inte jag förstod det där riktigt. Men skyddet känns lagom stabilt och tryggt.

Snart dags att göra min pyttipanna med tärnat anklår, ärter, ägg och ris.

Klippte mig idag av en annan frissa, den ”vanliga” är förmodligen på sin årliga semester i Turkiet eller så. I salongen var hon inte. Och håret blev lika bra klippt som vanligt. Skönt. I fjol gick jag till en annan salong så här års, och betalade mer än dubbla priset utan att klippningen motsvarade det. Jag får kvitto, så det verkar okej, 280 kronor för klippning utan tvätt.

Ser på mobilen att det är nollgradigt ute nu.

Jag har ätit min middag, konstaterat att sonsonen vann vår wordfeud-match. Syrran återkommer. Disken ligger i varmt vatten i diskhon och väntar på mig. Tar hand om den om en stund. Diskmaskinen använder jag inte. Det är becksvart ute, men ljusen lyser inne i mitt kök. En lampa i fönstret och en bakom ryggen, över diskbänken. Det räcker.

Idag är nya ljus i stakarna… Kommentar riktad till Karin i Danmark.

Tisdagskväll, mörkt ute, jag orkar inte läsa mera Storytel om romantisk och seg kärlek. Seg i bemärkelsen att de inblandade aldrig kommer till skott. Det dejtas hit och dit, det byggs trädkojor, hittas bortsprungen och tillgiven hund som först tas för en varg. Bla, bla, bla.

Och jag har just bloggat en text om denna stillsamma tisdag. Så vad göra nu – jo, äta resten av min fiskgratäng och dricka ett glas viño verde till. Annars brukar jag inte gilla uppvärmt potatismos, men det här går alldeles utmärkt. Räkorna är lätt sega, eftersom de hängt med ett dygn extra, men okej. Mätt blir jag. Tömmer den ena frysen sakta men säkert.

Kör lite wordfeud igen när jag diskat. Utan stor framgång. Och än är klockan bara sex…

Om jag nu absolut inte kan hitta på något annat att göra än skriva, vad skulle jag då skriva. Nyss åt jag en banan, det tog några sekunder, gick på toa – dito. Har plockat bort nerbrunna ljus, men har inga att ersätta dem med. Och som sagt, har diskat. Tvätten hänger på tork.

Kanske skulle jag skriva om det här med att bli gammal, det som alla gamlingar är obekanta med tills de är mitt i åldrandet. Ingen av oss har varit där vi nu är, tidigare. Gäller hela livet. Det är bara det att det är så annorlunda att bli gammal, och äldre och äldre. Det där med att 70 skulle vara det nya 50 stämmer kanske.

Först de senaste åren har jag känt mig gammal, med höftbyte, galloperation, starroperation och nu ett knä med kortison (som kanske fungerar, är inte riktigt säker på det ännu). Hörapparater har jag haft länge, de har inte med min ålder att göra. Och rynkorna bara tilltar, numera ser jag dem också.

Ändå är jag jämförelsevis frisk, åtminstone var jag för frisk att få någon sjuktransport hem efter mina ögonoperationer. Detta enligt opererande läkare. Och doktor Calle på vårdcentralen menar att jag är frisk nog att få mitt knä utbytt, om det inte är bättre när jag kommer tillbaka hem i vår. Röntgen i morgon ger förhoppningsvis en referenspunkt för kontroll.

Inte heller är jag tillräckligt gammal för att inte ha förväntningar på livet framöver. Jag har väldigt lätt att försona mig med tanken att aldrig behöva snorkla, dyka, bungyjumpa, åka luftballong eller berg- och dalbana. Men jag vill kunna resa, promenera i min takt utan att få ont, se ny miljö och äta ovan mat, dricka gott vin och få min Dry Martini. Gärna i sällskap, gärna manligt sådant – men där får jag nog släppa förväntningarna.

Vill som många andra dö fort och utan att fatta så mycket, när det är dags. Vill inte bli ett paket utan förmåga att kommunicera med de som finns omkring mig, eller förvaras på ett demensboende, som kanske till råga på eländet också har kramvänliga mjukisdjur. Vet att det kanske finns människor som uppskattar låtsaskatter, tror inte jag kan bli sådan, vet att jag inte är det idag.

Saknar att aldrig mera vara ute på sjön som förr, när vi seglade eller bara låg i en skyddad vik. Saknar att sova i en trygg båt. Saknar att dansa, även om jag aldrig varit speciellt duktig, bäst har det gått när jag dansat ensam. Är ganska less på att vara ensam om att laga min mat, även om jag gör det och äter bra. Saknar närhet och gemenskap med en älskad man. Vänner och familj är kärleksfulla, men det är något annat. Jag är tacksam, men inte nöjd.

Glad att för länge sedan ha slutat springa efter bussar, hoppa över diken, sitta på huk i skogen och kissa (när jag nu kommer ut i skogen nästa gång, med friskare knä). Här minns jag plötsligt hur jag en gång i finska skärgården lärde en engelsk (väldigt engelsk) ”lady” att göra just det. Hon hade aldrig varit med om maken.

Tror inte heller längre att jag borde gräva om det som kallas rabatt under köksfönstret. Nu låter jag gräset ta över. Löven från linden får ligga kvar över vintern. Och syrenhäcken har jag aldrig övervägt att jag ska klippa. Det kan jag inte och har aldrig kunnat. Stuprännorna rensades häromsistens av ”gubbarna” på gården, kanske tar de häcken också om den växer helt in över ingången till huset.

Innerligt tacksam att jag inte har en anställning jag måste infinna mig till varje arbetsdag. Numera begriper jag inte hur jag kunde vara anställd i så många år, att jag gav bort min tid. Visst fick jag lön, inte alltid dålig sådan heller – men ändå. Idag har jag min frihet, som jag inte alltid värderar rättmätigt, men ändå inte vill vara utan. Så länge jag är frisk är jag fri att använda min tid som jag vill och kan.

Glad att inte behöva fira jul, har just aldrig gillat den sortens högtider. Tacksam också för att jag de senaste åren sluppit göra julmat och annat juljäkt. Jag gillar det mesta och äter gärna, men numera är det son och sonhustru som står för allt som hör julen till. Och i år är jag annanstans.

Inte min båt, inte mitt hav

Har bäddat i gästrummet, en vän kommer över natt på torsdag. Dammsugit kök, gäst- och vardagsrum och plockat lite ordning bland diverse plastburkar, slängt lock som inte hör till någon av dem. Mitt sovrum får vänta. Lagt en ren duk på köksbordet. Inte sommarglad direkt, men får duga. Kör en tvättmaskin med lakan. Ska kanske klä på mig också. Men först en kopp kaffe.

Ligger 100 poäng efter syster min på wordfeud och nästan lika mycket bakom sonsonen. Övning sägs ge färdighet. Matchen med syrran förlorade jag.

Skalar några potatisar, har fått för mig att jag till middag vill ha fiskgratäng med lax, räkor och potatismos i lite god sås. Dill. Tinar räkor och lax. Väntar lite med att koka potatisen. När jag vid middagstid åt min fiskgratäng var den precis så god som jag ville ha den. Och äggulan jag rörde ner i potatismoset visade sig vara två. Mums, och middag även i morgon. Då med torsk.

Har sålt en Bokbörsen-bok.

Det har varit en grad ”varmt” hela dagen, risk för frost i natt?

Behöver köpa flera ljus i morgon, de trettio som inhandlades förra veckan är snart slut. Även om jag sällan tänder alla ljusen samtidigt, så har jag åtta ljusstakar på köksbordet. Får leta på en större förpackning, vill nog ha några med mig till La Zenia också. Idag var det 25 grader där, 15-16 i vattnet, kanske kan det bli några bad i havet. Annars finns det visst en pool, eller åtminstone en poolkod.

Ser verkligen fram emot att komma till en alldeles okänd del av Europa/Spanien. Säkert ”försvenskad”, men det genuint spanska finns nog också. Och cortados (kaffe med kondenserad mjölk), löst te tar jag med mig, förhoppningsvis goda skaldjur och ostron, frukt och grönt även om det kanske inte är säsong där heller. Det visar sig.

Och på tisdagsmorgonen kör jag ännu en tvätt med lakan… Somnade om vid femtiden och vaknade halv nio. Fortfarande ”varmt” ute, men tydligen kan det bli kallare längre fram i veckan, även här. I norr är det rejält kallt. Hoppas snön håller sig borta, har fortfarande sommardäck.

Inget regn, men tämligen helmulet. Solen hittar jag ingenstans. Cyklar lite, känner mig väldigt ur form. Behöver klippa håret, kanske i morgon när jag ändå ska in för röntgen av knät.

Min kaktus dröjer med att slå ut.

Nu fika med tre tunna belgiska mandelkakor. Dusch och hårtvätt om en stund. Har löst båda svåra sudoku och wordle. Och wordfeud-kompisarna gör annat. När jag kollar vädret (internet) talar man om snöbyar… Det är drygt två grader och än syns ingen snö.

Syrran är tillbaka i wordfeud, och leder med 100 p – som vanligt. Glad att hon har tålamod att spela med mig. Sol när klockan är ett, jag har just ätit en hård tunnbrödsmacka med skivat anklår, och lite majonnäs. Gott. Resten av låret blir middag i morgon med stekt ris, ägg och gröna ärter. Sallad. En sorts pyttipanna fast med ris.

Det börjar skymma, jag tänder ljusen. Himlen är både grå och röd. Moln och en sol som går ner. Kanske blir det snö ändå. Fortfarande drygt två grader ute.

Snart värmer jag fiskgratängen från igår till middag. En stillsam dag är snart slut, och om två veckor är jag på väg till värmen.

Tomt dokument. Fortfarande lördag, snart är klockan ett. Jag följer med Karin ut om en stund och går ner till sjön, det är ingen lång promenad och jägarna har börjat ge sig av. De har jagat färdigt för idag.

Vi tog den där lilla promenaden, jag gick hem och Karin fortsatte en sväng. Märker att jag inte är riktigt så där väl fungerande som jag tyckte i morse när jag var ut med en soppåse och klev som vanligt i trappen. Jag får ta det varligt.

Söndag 12 november – har skjutsat Karin till bussen och just nu sitter hon förhoppningsvis på tåget hem till Köpenhamn. Mörkt ute, klockan är kvart över fyra. Ljusen tända, har ätit lite salami och ett rågbröd med skagenröra. Nötter. Och städat i skafferiet, lagt sådant som behöver läggas undan för möss i plastbackar. Känns bra att ha börjat ”packa” inför min resa. Skönt att också ha slängt sorterade sopor och handlat lite som fattades i skåpen.

Har också pratat med yngste sonen som skulle äta lunch vid Fridhemsplan med sin vän idag. Och jobba igen i morgon.

Mitt knä känns okej, men aningen mindre pålitligt än direkt efter sprutan. Antagligen beroende på bedövning blandad med kortisonet. Jag tar det försiktigt.

Söndag kväll, det är tyst och alldeles stilla i huset. Samtidigt tomt och skönt. I morgon blir det tvätt av lakan igen. Det här med att vara ensam och inte vara ensam, är fascinerande/intressant och andra ganska tomma ord. Det är knepigt.

Det är numera ovant med en annan människa i huset en hel vecka. Och samtidigt härligt med samtal och samvaro. Jag tror att vi balanserar det hela på ett sätt som fungerar bra för oss båda. Karin drar sig tillbaka in i gästrummet, med stängd dörr och jobbar med det hon vill. Jag stannar i köket och gör det jag vill. Och vi strålar samman, lagar mat och äter och pratar. Jag är glad och tacksam för att hon vill komma hit. Ser fram emot att ses igen, här eller där nere i Spanien.

Måndagsmorgonen är grå, men mina två wordfeud-kombattanter är i farten och utmanar mig, båda leder kraftigt jämfört med mig. Tror att sonsonen dessutom spelar med andra spelregler än syrran och jag, som kör den strikta varianten. Visste ni att ordet ”nus” finns på svenska? Det gjorde inte jag, var tvärsäker på att det inte fanns – och hade fel. Betyder intellekt…

Ögnar igenom tidningsrubrikerna, men vill helst inte släppa in vår eländiga värld i min värld.

Fick tid för röntgen av mitt knä på onsdag. Snabbt jobbat. Tror det var samma person som jag försökte ringa förra veckan, hon som pratade så fort att jag inte uppfattade telefonnumret. Eftersom doktor Calle sa att han skulle prata med henne om det, så slapp jag.

En del av mitt kök, med akryltavlor av min vän Philippe Auriol, Paris, mosters kakburk med rådjur på locket, vedkorg inköpt på auktion i Broarna, Norberg – och det gamla fällbordet från ”landet”

Plötsligt börjar hon fundera över möjlig skillnad mellan ”bortovaro” och ”frånvaro”. I det hon ser av polisrapporter (i de sk kvällstidningarna) talas det om bortovaro. Varför inte frånvaro? Har veterligt aldrig använt bortovaro (eller bortavaro), men de verkar vara synonymer. Hur går det till när ett ord byts mot ett annat, går det fortare numera med internet och allas närvaro (!) där?

Regnar igen. Skönt inomhus med en Dry Martini, och en STOR isbit från Rustas gröna mjuka istärningsfack.

Nu är även kycklingen stekt och står på kallning. I morgon eftermiddag rör jag ihop alltihop och hoppas att det går att äta (även om det för min del förmodligen vore godare med lite grädde och stark curry från början).  (Jag igen.) Ljusen tända. Regndroppar på fönstren.

Vill läsa Agneta Pleijels romaner om henne och äktenskapet med den otrogne maken. Visste inte att hon fått en stroke och nu sitter i rullstol. Hennes tre senaste böcker är nog de enda jag just nu vill köpa. Eller kanske först kolla om de finns på Storytel.

Jag är fascinerad (tycker det är spännande, konstigt, förbryllande) att jag idag har skrivit just nu nära 1500 ord om ingenting. Lite NaNoWriMo över det, även om det fattas några ord.

Det där med att ”skriva ändå” är inte dumt, det är kanske faktiskt genialt. Enda sättet att få mig att skriva mer än annars. Hyfsat utan censur. ”Hyfsat” handlar om att den där sista beskyddande censuren alltid är med mig, allt kommer inte ut som ord i ett dokument på skärmen. Inte ens under november. Några kommer att dö med mig. Fast inte nu.

Om tjugofyra dagar på morgonen kliver jag på ett plan till Alicante – tack vare son och sonhustru som låter mig sova över och ser till att jag kommer till Arlanda. En titt ut genom köksfönstren just nu får min längtan att svämma över. Ungefär som en rad ur Elisabet Hermodssons Vackre Apollo, som jagat mig flera veckor – ”vi älskat på heden tills ljungen blev öm, och kärlekens doft än min kropp översvämmar”. Hur jag än försöker blir jag inte av med de orden i huvudet. Längtan, saknad. Livet.

Jag sitter här vid mitt köksbord, iförd tjocka fleecebyxor (med jylf, mannens min, rätt genitiv?) och poncho. Inte för att det är kallt, bara för att det är mysigt. Ungefär som ”håll om dig”, som sjukhuspersonalen sade när jag hämtade ex-makens kläder på sjukhuset efter hans död. Håll om dig, inte sköt om dig. Kändes mera riktat till mig, inte för att det hjälpte. Att hålla om mig. Då eller nu. Gör det ändå.

Kommer just ihåg att jag inte behöver läsglasögonen när jag skriver. Tar av dem… Nyss var jag på väg att rätta till brillorna, när jag såg dem på bordet.

Framgår det att jag har tråkigt, ofta? Inte i morgon och veckan därefter. Då är Karin från Köpenhamn här, och vi brukar ha goda samtal om det mesta. Men annars? Jag gör ju inte mycket för att bryta min relativa isolering. Vägrar dejta på nätet – törs inte. Vet att jag blir stimulerad av lagom mycket social samvaro – som nyss på biblioteksmässan i Norrtälje. Inte för att jag sålde många böcker, men för att jag mötte människor. Som mötte mig.

Jag är nog också lite lat. Ids inte anstränga mig särskilt mycket för att få till det med nya människor. Det är bekvämt, om än trist, att vara ensam med sig själv. Noll anpassning, jag vet numera hur jag fungerar. För det mesta kan jag anpassa mig till mig.

Läser om en för mig obekant musiker, med en speciell röst. Minns häromveckan på bussen in till stan från Norrtälje. Jag försökte ta mig längre ner i bussen utan att åka på öronen. Den här chauffören drog igång och jag vacklade till. En hand tog emot mig och jag for ner i sätet bredvid mannen med handen. Han bar närmast om ursäkt, ”en reflex”. Jag svarade något om att det var en välkommen reflex, vi småmuttrade lite om SL och bussar och hur vissa gav plats och andra inte. Och hela tiden var jag starkt medveten om mannens röst och bildade ordval. Hittar inge annat ord än ”bildad”, så härligt att höra, inget slarv vare sig med ord eller tonfall. Kom ihåg hur en röst kan förföra. Ovant och ovanligt. Ett ögonblick i livet.

Kunde varit mannen min och jag, är det inte