beskrivarblogg

Fingrar som vill skriva. Huvud och resten som inte vill, men gör det de ska, sätter fingrarna på klaviaturen och skriver. Det här till exempel. Tror jag ska växla mellan ”hon” och ”jag” idag, gör det ofta, men omedvetet.

Hon satt vid köksbordet och såg ut i regnet, på andra sidan vägen växer vattenpölen mitt i gräset. En fördel med kraftigt regn, fönstren som ligger vända mot regnet blir renare. Åtminstone för hennes ögon utan läsglasen.

Vad ska hon nu använda den här dagen till? Ska den användas alls? Hon ska förbereda middagen till i morgon då vännen Karin kommer på besök. Kycklinglårfiléer i mindre bitar, champinjoner och lök, en liten vitlök – paprika och gröna ärter för färg. Allt steks i rapsolja, den här gången får hon hoppa över grädden eftersom Karin inte tål mejeriprodukter. Ris till. Blir bra.

Så ska hon förstås också räkna ut den egna middagen idag – kanske de där råstekta potatisarna hon tänkte på häromdagen, med en välmogen entrecôte och några av de stekta champinjonerna till. Möjligen också bearnaise, eftersom hon har en öppnad burk i kylen. Den får gärna ta slut före 28 november. Det är då hon far iväg till Spanien och stannar i fyra månader.

Varje gång hon åker iväg så (som de senaste två åren) har hon tänkt sig skriva färdigt någonting. Först var det feelgood med en åldrad Agnes/Kristina och en något yngre spansk änkling, Andrès. Energin tog slut.

Sedan tänkte hon sig ett manus med huvudtema ”Vår demens” – en berättelse om hur det kan vara när en älskad närstående blir alltmera i behov av dagligt och nattligt stöd och hjälp. Och hur demensen och covid till slut tog honom, ungefär samtidigt som hon själv nått en gräns där hon inte orkade längre. Tungt att skriva, tungt att läsa.

Ett annat tema är att bli lämnad av den hon älskade – först vid sammanbrottet på grund av hennes spelberoende och -missbruk. Efter några år av ensamhet fick de till en ny relation, annorlunda men fylld av den kärlek som fortfarande fanns hos dem båda. De hade några fina år, tills han ringde och hon hjälpte honom att få en ambulans, larmade hans vuxna barn, pratade med honom igen på kvällen efter att läkarna lyckats hantera den hjärtinfarkt han fått. De skulle ses nästa dag. Senare samma kväll kom infarkt nr två, den här gången hjälpte ingenting. Han dog.

Hon väntade på hans samtal som aldrig kom. Vid lunchtid nästa dag ringde äldste sonen – ”han klarade det inte”. Jag tänkte att han klarat det, han fick dö när det inte gick att leva.

Tungt det här också, att skriva och läsa. Så varför kan hon inte få till något som inte enbart är sorg, saknad, ensamhet.

Tror att Marie-Louise Ekman skrev om ”tactile deprivation”, brist på hudkontakt, i sin bok om Göstas och hennes liv. Den bristen lider även hon av. Den saknaden känns, som beröringen skulle ha känts – bara så annorlunda. Den gör ont. Kroppen värjer sig mot att inte bli smekt, ens över kinden. Hjälper i

nte långt att smeka sig själv. Fortfarande saknas den andres värme, känslan av hans hud och läppar.

Fredag 3 november, helgdagsafton tror jag mig förstå, eftersom börsen stänger kl 13.  Jag missar för det mesta helgerna, numera. Har varit på biblioteket och lånat på mig böcker så att jag överlever de närmaste dagarna – eller åtminstone inte avlider av brist på litteratur.

Ruggväder, regn från och till. Blåser kraftigt. En titt på vädret de närmaste 14 dagarna ser ungefär likadant ut. Ännu har ingen snö förutspåtts här, men längre norrut varnas det för snösmocka.

Kan inte riktigt bestämma mig för när jag behöver läsglasögonen. Just nu, med ökad storlek på bokstäverna, behövs de inte. Och på långt håll går det bra utan. Där någonstans mitt emellan kräver mina ögon hjälp.

Sudoku och wordle gick bra idag, wordfeud går sämre. Tror syrran för ögonblicket leder med drygt 200 p.

Klockan är ett och det är grått. Inne och ute, men snart tänder jag mina ljus. Netflix talar om att nu finns ”kristendomens mystiska heliga (?) reliker” där – som om jag är intresserad. Det är jag inte, inte av kristendomens reliker, eller någon annan religions. Eller av någon religion. När jag var ung sökte jag nog något som jag inte visste vad det var, men hittade aldrig dit. Och idag är religion av alla sorter enbart skrämmande.

Har just hackat lök, det fick bli gul, de röda hamnade i kompostpåsen. Middag blir bakad potatis, gräddfil, kallrökt lax, kanske lite av den där pepparrotsfärskosten också, eller Bregott.

Började läsa Tjejmiddagen av Marie-Louise Marc, tröttnade. Tror inte jag är skapt för feelgood-läsning längre. Nu läser jag en bok från bibliotekets omloppshylla, The Glass Painter´s Daughter, av Rachel Hore. Den verkar bra, men jag har bara precis börjat.

Tittar på mina blöta fönster, kanske blir de lite renare än de var av regnet. Nu promenerar två personer iklädda gula varningsvästar och med varsitt svart paraply förbi mitt hus.

Det är mycket jag inte förstår mig på. En sak är att det just nu är en helg då alla ska tänka på sina döda, och lägga mer eller mindre vackra kransar eller ställa dito ljung på sina gravar. Tända ljus som slocknar lika fort som de tänds. Jag gör inget av det där. Mina döda är med mig all tid, utan ljung och kransar. De finns i mig, de lämnar mig inte, ibland kan jag önska att de lät mig vara ifred. Jag gläds åt de minnen som är goda, den andra sorten struntar jag i och glömmer så gott jag kan. Och jag är tacksam att ha fått låna dem alla, olika lång tid, i mitt liv.

Mina ljus brinner så här års för dem, ingen glömd, ingen nämnd. De, och jag, vet vilka de är och var. Ibland träffas vi i en dröm, som jag glömmer så fort jag vaknar helt. Ibland är de bara borta, sysslar med något annat som inte har med mig att göra. Gläder mig åt det jag förstår som deras frihet numera, att de nu slipper allt som höll dem hårt kvar i livet här. Tills det tog slut.

Tror nog att de också saknar några av oss som fortfarande lever. Vi kommer så småningom, men inte riktigt än.

Nu har linden släppt så många löv att jag ser husen bortanför mina grindstolpar. Trappen är full av löv, sopar inte förrän på söndag när Karin kommer från Köpenhamn. Tar kanske t o m fram räfsan då och föser undan lite löv så att man kan gå utan att skorna blir helt täckta. Har i alla fall just bäddat hennes säng i gästrummet, satt på elementet och lagt fram en badhandduk – varför heter det så när inget bad är i närheten, här finns bara dusch, och jag tror att badstegen i sjön är upptagen (=ligger på bryggan).

Passar och passar på Wordfeud och förlorar. Syrran startar snabbt en ny omgång, jag hänger på. Trist med reklamen, men har inte lust att betala 50 kr per månad för att slippa. Så här i början står det 22 (jag) mot 28 (min kära syster).

Det mörknar när klockan är halv fyra. Regnar fortfarande, blåser. Varning för översvämning i Uppsala-trakten. Här är det blött, pölar på grönytorna, men känns inte som någon hotande översvämning. Vattenfallet i ån verkar inte kraftigare än vanligt. Och jag hör det inte utan hörapparater. Ibland tycker jag om att höra bruset, och då åker apparaterna i.

Sätter på ugnen för att baka min potatis. Det luktar lök i hela köket, men det får vara så. Bara jag kommer ihåg att bära ut kompostpåsen innan jag lägger mig. En natt med löklukt vill jag inte ha. Skär den rökta laxen med min långa filékniv, och lägger på en assiett. En av de tre jag har kvar av en servis jag aldrig ägt, men tyckt mycket om sedan jag träffade på den hos en vän, vars morfar köpt hela servisen åt alla sina döttrar (de var flera). Köpte några tallrikar och assietter på auktion, och använder dem dagligen. Villeroy Boch, gamla, lite slitna. Som jag.

Tömde brevlådan när jag kom hem från biblioteket. Vi i villa åkte direkt i soppåsen. Norrtälje tidning XL bläddrade jag igenom innan den också åkte dit. Inga hörapparatsbatterier.

Vaknar till en regnig lördagsmorgon. Idag blir jag kvar inomhus, och spelar wordfeud med syrran. Vi är redan igång. Jag har böcker att läsa och ord att skriva, middag att fundera ut och laga till. Kanske klär jag till och med på mig så småningom, men än är den gamla morgonrocken skön. Ljusen är tända.

Mejlar Karin i Köpenhamn.

Klockan är bara kvart i tio denna regnets dag, och jag har löst både super- och ultrasvåra sudoku i DN, och klarat av wordle på tre försök. Bra jobbat. Nu blåser jag ut ljusen och klär på mig. Och fikar.

Fortfarande onsdag 1 november 2023. Himlen är nu varierat grå. Vinden har inte lagt sig.

Har ätit, men inte diskat. Gör det om en stund, eftersom jag vet att jag avskyr att ha disk i diskhon det första jag ser en ny morgon.

Har läst om (insåg jag efter en stund) Emma Hambergs Au revoir, Agneta, (eller om det är Anjetá). Bland de bättre som kallas feelgood.

Här gick jag till sängen ett par timmar, halvsov och kände mig vissen. Sov därmed halvdant även natten till torsdag, men har nu duschat och tvättat håret, fikar och känner mig som vanligt igen. Fortfarande lite öm på höger arm, influensasprutan.

Nyss kom några små snöflingor, temperaturen ligger runt noll. Snön syns inte. Det ska visst regna längre fram på dagen. Wordfeud 315 vs 113, gissa vem som har vad.

25 grader i La Zenia, pratade just med min hyresvärdinna som är där. Lunch före avfärd till doktor Calle ett ljuvligt moget stort päron, skuret i mindre bitar. Lätt och lagom.

Hurra för doktor Calle! Jag är hemma igen efter ett trevligt besök på vårdcentralen i Norrtälje, får röntgen på fredag nästa vecka och därefter kanske en cortisonspruta om det verkar lämpligt.

Så härligt att möta en glad och god doktor som jag kan prata med och känna mig hemma med. Talade om det också. Det känns så himla bra att äntligen få röntga det här knät, även om det inte är säkert att röntgenbilden visar något. Han klämde och böjde hit och dit, trodde att en meniskskada från början kanske har läkt lite, men också gjort artros värre. Vi får se, hoppas jag. Dessutom ser han till att fixa detta innan jag åker.

1 november 2023 – känner mig vissen idag, kanske efter vaccineringarna igår. Har legat och halvsovit en stund, tagit på mig tjocka fleecebyxor och en poncho. Frös tidigare, inte nu. Tog två paracetamol, dricker mycket vatten. Tur jag inte behöver laga mat idag, har pasta och köttfärssås kvar från häromdagen. Har ätit en liten förpackning med färska hallon från Portugal, betalda med checken jag fick på Ica för att jag anmält prisfel. Kallar det lunch.

Hoppas jag är piggare i morgon eftermiddag, när jag ska försöka övertala min läkare att ta sig an mitt knä (även om det antagligen får vänta till i vår, om).

Det blåser rejält, regnade smått och tätt tidigare. Har inte bytt till vinterdäck, hoppas sonen ska slippa göra det, om bilen ändå bara ska stå hemma hos honom över vintern.

Idag hade alla på sjukhuset munskydd, minns inte att det var så i augusti när jag var hos Frida (fysioterapeut) senast. För mig bekräftar det att covid är långt ifrån borta. Får komma ihåg att ta med mig mina munskydd när jag åker, de står på ”listan”.

Tack och lov är det inga barn som leker halloween här, jag har inget godis hemma. Jo, en Dumle-kola och en Riesen. Det är allt. Förstår mig inte på de här amerikanske vanorna, de hör inte hemma här. Tycker sur svensk kärring.

Inser att det idag är start för NaNoWriMo – som jag deltagit i de senaste åren. Ibland har jag överraskat mig själv med det jag skrivit. För att få ihop 50 000 ord på en månad behövs minst 1667 (eller så) ord per dag. Det är mycket, vet inte om jag kommer igång i år. Kvantitet hellre än kvalitet – strävandet efter kvalitet hämmar skrivandet, åtminstone för min del.

Det jag har lärt mig är att det mycket handlar om att sätta fingrarna på klaviaturen och börja. Strunta i om det är rätt stavat, bry dig inte om meningsbyggnad, bara skriv. Jag har aldrig haft någon synopsis eller idé när jag skrivit i november. Ibland har jag inte ens läst igenom vad jag skrivit. Och ibland, som sagt, hittar jag några små – inte guldkorn, men bra meningar, bra tankar. Som kan vara användbara i annat sammanhang.

Gör diverse uppdateringar på plattan som inte använts på ett par år. Nu tror jag att jag har det jag vill ha där. Känns bra att ha en lite smidigare och lättare dator än laptopen (som ändå är lätt).

Wordfeud, där får jag bara till korta små ord, 1-poängare. Syrran är definitivt skickligare, vad sägs om ”yste”? Det lär enligt Google vara surmjölken som är kvar när vasslen tas bort. Att det kanske hade med ystande att göra begrep även jag, men skulle aldrig ha trott att det var ett godkänt ord…

Det är läslov – ägarfamiljen med barn är här på gården. Trevligt. Inklusive mopsen.

Himlen bortöver kullarna skiktar sig – blått, ljust, grått med en aning av rött, solnedgång kanske. Vackert, får mig att vilja kunna måla. Tänker på vännen Karin, som kan. karinenglund.com.

Nu är jag varm. Ljusen är tända, även om de inte är mörkt ännu. Snart äter jag min pasta, en aning grädde tillagd för att få det hela att bli lite blötare. Jag försöker låta bli att tänka på alla som lider i Gaza, i Israel, i Ukraina och i Ryssland. Ett kort samtal med en kvinna som liksom jag väntade på att få träffa sin fysioterapeut i morse – vi kom överens om att det allt handlar om är ”makt, pengar, och vad? – just nu har jag glömt, men det var sant då. Vi var också överens om att det var mera manliga behov, än kvinnliga… Trist att hjärnan tar igen sig så här, kanske kommer det tillbaka. Vet att vi fann tre viktigheter.

Religion förstås, religion av vilken sort det vara må. Så var våra funderingar i väntrummet på Rehab Norrtälje sjukhus En onsdagsmorgon, den första i november.

Inser att jag är tacksam även för korta och flyktiga möten med människor, där vi ser varandra och möjligen också förstår varandra. Jag har nog varit ”eremit” för länge. Inte som de indier som sitter på pelare, men tillbakadragen. Alltför tillbakadragen. Och ingen annan än jag har dragit. Det finns en trygghet i att vara ensam, och det finns en sorg. En saknad.

Där är jag. Idag.

Det här var medan det ännu gick att sitta ute på altanen och tycka att det var skönt. Så icke idag.

31 oktober 2023 – exakt fyra veckor tills jag far till La Zenia utanför Torrevieja i Spanien. Varmare än här.

Syrran och jag kör en omgång Wordfeud igen, hon har 70 p, jag 25… Och sonsonen vill spela med mig!

Är hemma igen efter att ha ätit god kinamat med yngste sonen inne i Norrtälje. Jag är mätt, behöver inte mera mat idag. Han bjöd. Därefter tog han bussen hem och jag gick för att få vaccin mot covid och pneumococker (heter det så?). Sköterskan berättade att ”man” nyligen ändrat rekommendationerna beträffande de senare, nu vart femte år, tidigare ansågs skyddet vara livslångt. Kan vara bra att veta, jag visste det inte. Fick en spruta i vardera armen.

Hann inte få tid hos optikern för nya glasögon, det får anstå tills jag är hemma igen.

Nu ska jag skriva en lista om vad som behöver tänkas på, om sonen och hans vän kommer hit när jag är borta. Har bjudit in dem. Lite besvärligt är det, de måste beställa buss från Norrtälje station och hit, bära det de vill äta, och kanske åka in och handla per beställd buss. Eller kanske handla och få hemkört, det har jag aldrig kollat. Vet att systemet kan köra hem, dock…

Vill de, så får de vara här och ta vad de behöver ur kyl, frys och skafferi. När jag åker drar jag ner på värmen till tio grader, det lär vara ganska kallt direkt om de kommer hit. De får öka, och dra ner igen när de åker.

Beställer batterier till hörapparaterna. Trodde jag hade, det visade sig vara fel, hittade bara en förpackning. Nu ”får” jag tio.

Onsdag morgon, har varit in till fysioterapeuten. Inget nytt. I morgon doktorn.

Fortfarande måndag, den sista i oktober 2023. Fick påminnelse om besök hos fysioterapeuten den 1 november kl 9. Hon hade inte glömt mig. Bra, men konstigt att inte 1177 hade tiden inbokad. Har inte kollat om de har det nu. Det är mycket med kroppen nu – i morgon vaccinering covid och influensa, onsdag Frida, torsdag doktor Calle. Tandhygienisten försökte boka en tid med mig också, där hade man tydligen missat att jag nyss var där…

När jag vill vila ögonen från läsglasögon, skriver jag. Här kan jag dra upp storleken på bokstäverna, och behöver inga brillor. Har just läst ut Bodil Malmstens Sista boken från Finistère, med glasögon. Saknar hennes sätt att använda ord, läser om det som finns. Hennes böcker är bland de (relativt få, ett femtiotal, inkl författarvänners) böcker jag inte säljer på Bokbörsen.

Passade min omgång i Wordfeud, hade ett M kvar och det gick inte att få in någonstans, tyckte jag. Syrran har inte lagt sitt bud ännu, hon har sisådär 373 poäng mot mina 210.

Bättrar på köttfärssåsen till middagen med lite svart trumpetsvamp och mera krossade tomater, en aning grönsaksbuljong. Nu får den stå och puttra ett tag på lägsta värmen. Har rivit osten. Barillas tunna Capellini till.

Har inte lyckats lösa DNs nya sudoku på flera dagar, trots flitiga försök. Är de verkligen så mycket svårare än de tidigare, eller är jag mera ”dimmig”, ofokuserad, okoncentrerad? Förmodligen det senare. Halvvägs på väg till Spanien. I huvudet.

”Jag” eller ”hon”? Läser att Agneta Pleijel växlar i samma bok, säkert mycket medvetet – och på det sättet skapar både närhet och distans. Jag brukar göra det mycket omedvetet, och sedan försöka bestämma vilket jag vill ha – oftast ”jag” – och ändra alla ”hon”. Kanske ska jag strunta i ändrandet och köra på, mitt omedvetna är ofta klokare än det jag kallar mitt medvetna.

Nu har jag sopat bilen ren från nerfallna lindlöv, dito trappen. Tänker inte ens försöka räfsa ihop dem. De får ligga.

Hämtade sonen i Norrtälje och vi åt en god middag hemma. Nu sitter jag vid köksbordet och funderar på om jag ska plocka undan efter min frukost. Han sover fortfarande. Känner jag honom rätt låg han och läste länge igår kväll. Mina ljus brinner, det börjar disigt ljusna ute. Fram på dagen far vi in till Norrtälje igen, äter kinamat, jag får min vaccination och han åker bussen hem till Sundbyberg. Fint att få låna honom lite.

Har just löst ultrasvårt sudoku…

Måndag, vaknar för tidigt idag också. Det har inte snöat, jag är tacksam för det. Pratar med yngste sonen som kommer vid 17-tiden med buss. Vi bestämde att jag står för maten i kväll, han bjuder mig på kinarestaurangen i Norrtälje vid lunch i morgon.

Idag har jag gjort ”gammalt vanligt bryggkaffe” i stor mugg, med filter, hållare och försök att mäta rätt, vatten och kaffe. Resultatet blev godare än snabbkaffe i alla fall, får väl träna på mängderna hit och dit.

Ute är det ett par grader varmt och uppehåll. Varken soligt eller molnigt. Höst.

Har just läst ut Kurt Nurmis bok Det är långt till Bagdad, och läser parallellt Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Två väldigt olika böcker, men ändå på något sätt lika. Korta texter, Kurts bok ger läsaren minnesbilder från det förflutna och funderingar över det nutida livet; Bodils ser framåt fast hon inte vill, trots att hon måste lämna Finistère som hon älskar. Och inte kan hon skriva erotiskt heller…

Tycker om båda böckerna, de får mig att reflektera över deras uppväxter, han i Skeppshult i Småland, hon i ”mellersta Norrlands inland och fjälltrakter”, och komma tillbaka till min egen barndom, i Avesta. Malmstens böcker finns att hitta på Bokbörsen till rimligt pris, Kurt Nurmis böcker kan beställas från honom själv där på Tjockö utanför Norrtälje. Så här skrev han nyligen på Facebook:

”Mina senaste åren utgivna böcker. Priset är 199 kr per styck inklusive porto. Hör av dig vid intresse över messenger/facebook. Går också att swisha direkt 070-358 56 37. Ange då boktitel och din adress.

Se dig inte om i vrede, noveller, 2020;

Vi kom aldrig till Dubrovnik, noveller, 2021;

Dikter från Då, numrerad upplaga, 2022;

Det är långt till Bagdad, noveller, 2023.”

Söndag morgon, vaknar för tidigt. Den där ”extra” timmen var bortkastad på mig. Nu säger datorn att klockan är kvart i nio, och påminner mig om att jag måste ställa om väggklockan i köket.

Är nog fortfarande trött i huvudet (och ögonen) efter gårdagen, mycket folk, ständigt sorl, trevliga samtal. Jag är ovan vid alltihop, och njuter nu av tystnaden här hemma. Hörapparaterna får vila idag. Och middagen är så gott som klar – kallrökt lax med lättstuvad spenat från frysen.

Dimma, en grad kallt när jag vaknade, nu lite över noll.

Igår på bokmässan fick jag lära mig en skillnad mellan engelskans diary (dagbok) och journal (dagbok det med på svenska) – dagboken handlar mycket om väder och middagsmat, den andra sorten mera om tankar, hur man känner sig, vad som kanske skrämmer. Biblioterapi, något jag omedvetet ägnade mig åt när jag skrev Free Spin. Något jag förmodligen fortfarande gör. ”The journal” är det som är helande, som hjälper en ur trauman, som ger ny kraft; det kanske den simpla dagboken också gör, men inte lika kraftfullt… Detta enligt experterna i samtalet på bokmässan.

Nu ska jag hämta stegen och ta ner köksklockan. Klockan blev visserligen ett par minuter för framställd, men det gör inget.

Idag faller lindens löv utan att vinden ruskar om trädet. Marken är gul av löv, liksom bilen. Solen skiner, och dimman ligger kvar bortöver kullarna där korna kanske fortfarande går. Syns gör de inte.

Får en betalning från Bokbörsen-kund, inte min. Swishar tillbaka. Undrar förstås hur det gick till, hur fick hon mitt swishnummer? Bokreferensen är en bok som jag aldrig haft.

Har cyklat några minuter, inte de 30 som fysioterapeuten rekommenderade. Ett par välklädda personer promenerar raskt förbi mitt hus. Jag avundas dem.

I morgon kommer yngste sonen hit efter jobbet, han ska lämna tillbaka några böcker på biblioteket. Eftersom han är ledig på tisdag stannar han över natt. Det blir köttfärssås och pasta ur förråden till middag. Riven västerbottenost till.

När jag försöker öppna appen på plattan för att läsa Storytel i lite större format än på mobilen – så känner Storytel inte igen mig… Skickat fråga – får kanske svar; tror det handlar om att jag har familykonto ihop med sonhustrun. Vi får se.

Klockan är halv två, och jag är seg. Teknik som inte fungerar gör mig seg. Less. Trist att inse hur beroende jag/vi/de allra flesta är av att allt vi har tillgång till ska finnas där när vi vill. Samtidigt läser jag att internet börjat komma tillbaka i Gaza, och att Musk förargat Israel genom att vilja se till att Gaza har internet. Här i Sverige vill samma Musk avskeda de som strejkar i hans företag, han tycker det ska vara som i USA. Världen är förryckt och vi med den.

Wordfeud med syrran börjar ta slut – hon har just nu 352 poäng, jag196, noll brickor återstår, dvs inga nya bokstäver. Vad sägs om att ha MJÄ att spela med? Som ska byggas ihop med lika svåra bokstäver eller ord som redan finns där. Tror att jag möjligen kan bygga på med ett AJ. Om inte syrran har bättre förslag.

Och nu ser jag de svarta korna långt där borta. I förgrunden lika svarta koltrastar. Paret med rotweilern passserar på hemväg. Rundan runt hjorthägnet är ett populärt promenadstråk.

Försöker få klart för mig var och när jag kan få en vaccinering mot influensa och mot covid innan jag åker – 1177 är inte någon lättnavigerad sida. Jag ger upp, får kolla på vårdcentralen på torsdag i samband med läkarbesöket. Kanske är det i Kapellet, som förra gången. Men har inte sett någon information där. Vet att man kan boka per app, har inte lust med flera appar.

Någon kallelse till överenskommet besök den 1 november har jag inte fått från fysioterapeut Frida (vi kom aldrig fram till något klockslag), antingen har hon glömt mig, eller så ställdes det besöket in när jag fick en läkartid. Spelar ingen stor roll.

 Och fortfarande finns ingen anteckning i journalen om mitt frysande av solskador på Capio Hud i Mörby.

Ser att Uppsala blivit av med fjärrvärmen – ”det blir en kall natt”. Hoppas mina systrar kan hålla värmen!

En fundersam Kurt Nurmi på bokmässan i Norrtälje

Lördag morgon, klockan hinner bli halv nio innan jag är frukosterad, klädd och aningen make up-ad. Ska på Bokmässa i Norrtälje, men inte förrän 10.30… Som alltid är jag för tidig. Nu måste jag alltså sysselsätta mig ett tag till härhemma – har bäddat och diskat. Och lagt in ett futtigt ord i Wordfeud så att syrran har något att bita i, när hon vaknar.

Försöker per messenger få Rose Tillberg(samtalsledare för prat om biblioterapi) att nämna min bok som ett exempel på omedveten biblioterapi på bokmässan, får se om hon ens hinner svara innan vi ses.

Ute är det en grad och molnigt, bara lätt vind. Löven dalar sakta. Tacksam för att det inte är snö.

Har lyckats få liv i den lilla klaviaturen till plattan, kom på att laddsladden till hörlurarna också fungerade här. Och batteriet i plattan är okej efter natten, kanske hade jag inte stängt av ordentligt häromsistens. Om jag bara kan få mina fingrar att trivas med den snävare storleken på klaviatur, så är det onekligen lättare att ha plattan än laptopen i ryggsäcken, när jag är på vift.

Försöker med både sudoku och wordle, men har uppenbarligen tankarna annanstans. Inget fungerar.

Småningom kom jag iväg till biblioteket, tog en kopp  kaffe på fiket bredvid eftersom jag var lite för tidig. Fick uträttat mina ärenden på Ica (30% rabatt på laxen medgiven plus bonuscheck om 25 kr) och apoteket.

Delade bord på biblioteket med Kurt Nurmi – en fin bekantskap, intressanta samtal med honom, och några av hans bekanta och några nya för oss båda. Lyckades också sälja fem böcker. Och köpa en, Kurts bok Det är långt till Bagdad.

Bra arrangerat, mycket folk – inte många som var intresserade av spelberoende och spelmissbruk dock… Pratade med journalist med biblioterapi som specialitet, och Rose T-M tog emot min bok och placerade den i fönstret i samtalsrummet. Tacksam för det.

Trevligt, ”så här social har jag inte varit på ett år” tyckte Kurt som bor på Tjockö utanför Norrtälje, och jag kan bara instämma. Nu hemma, trött av allt folk och allt hörande. Ögonen svider, av mascara eller biblioteksluft vet jag inte. Har tvättat av det lilla smink som återstod. Tänt mina ljus, och gjort mig en välförtjänt Dry Martini. Något att äta senare i kväll, tog en smörgås och en kopp kaffe innan mässan stängdes strax efter tre i eftermiddags.

Har lagt in ett ord om 13 poäng i Wordfeud, syrran leder med drygt 100 p.

Nu behöver jag landa i lugnet i ”mitt” hus, i tystnaden och ensamheten. Det är inte synd om mig. Förutom att ögonen svider, trots droppar mot torra ögon… Tvättar igen.  Wordle går bra att lösa, men inte sudoku.

Fredag, ljust när klockan är kvart över åtta. Två grader. Har ätit frukost, burit ut kompostpåsen, gått nerför och uppför trappen. Ett steg i taget.

Plattan laddade ur under natten, nu ny laddning. Verkar inte så praktiskt. Men jag fick i alla fall in 12 poäng i Wordfeud. Nu är det syrrans tur.

Har varit in till posten i Norrtälje och hämtat Bodil Malmstens Sista boken från Finistère. Bra med Bokbörsen, för att köpa och för att sälja.

Nu lunch, te och två skivor stenugnsgräddad levain, med färsk pepparrotsost och kallrökt lax. Den senare var nersatt 30%, vilket skulle dras när man betalade (rejäl skylt). Glömde kolla där, när jag var hemma insåg jag att någon rabatt hade jag inte fått. Tar med kvittot och tittar in i morgon igen, före bokmässan på biblioteket.

Jag ser att första programpunkten för vuxna besökare på mässan är klockan 12.15 – ett samtal om biblioterapi, skrivande och läsande som sätt att bli frisk. Där tycker jag att min bok passar in, ska nog lyssna och kanske presentera boken om jag får… Skickar en fråga till Rose Tillberg Mattson som leder det här samtalet. Packar några böcker i min dramaten. Tänker ta 50 kr för boken. Får svar från Rose T M – bra – att programmet ”redan är spikat” – vet inte vad hon trodde jag skulle göra, kanske var jag otydlig… Jag får väl sitta i publiken och vifta med min bok. Ska försöka få några minuter att koppla ihop samtalet med min bok. De mindre prominenta författarna – dit jag hör – kan visst teckna sig för kort framträdande.

Petar in några poäng här och där i Wordfeud – syrran leder stort. Hon har ju tränat! Det är faktiskt kul och antagligen bra hjärnjympa.

Halv fem, mulet, börjar kanske mörkna så smått. Dags att byta ut nerbrunna ljus. Och tända dem, snart. Varje morgon och varje kväll så här års. Ska nog ta med mig ett paket ljus även om det är tungt, min erfarenhet av spanska ljus är inte lysande (!). Ett par ljusstakar också. Tillägg till min lista.

Nu middag – gårdagens dillkött. Lika gott idag. Och lättlagat.