beskrivarblogg

Med fötterna i fotbad sitter man där man sitter. Fast det gör ju jag även utan fotbad. Synd är det om mig, mest därför att jag inte har något vin hemma. En långhelg utan annan dryck än vatten, det var länge sedan. Tog ett par bilder med telefonen, håret blött och handduk halvt om halvt runt huvudet – men jag såg alltför förskräcklig ut. Med kamera på armlängds avstånd, brillor på och koncentrerad min för att hitta tryckknappen – jag skulle skrämma små barn. Och just det vill jag faktiskt inte.

Nyss försökte Minsann fånga min blick, hon sitter på berget utanför fönstret. Hon vill in, och jag sitter där jag sitter. Så hon kryper in under altanen i stället.

Nu är jag så välvårdad jag lär bli, åtminstone idag. Håret är utslaget för att torka, jag liknar Kristina Lugn. Tyvärr har jag inte hennes talanger i övrigt. Och när jag tittar ner på ärmen på den fd vita morgonrocken så ser jag att det går fort där också, från en fräsch och fin existens till en annan, solkigare. Morgonrockar kan tvättas.

Lyssnar till Jethro Tull och Janis Joplin. Hon sjöng på Gröna Lund 1969, då var jag upptagen med att vänta och föda min yngste son.

Det tycks inte bli någon sol här idag. Men jag får väl klä på mig i alla fall – alternativet är att dra på mig den röda nattsärken igen och låtsas att den är dagens klänning. Det känns som om jag vill krypa in i något mjukt och lagom varmt och heltäckande just nu. Klockan är bara 11 på förmiddagen, det är lite tidigt att krypa till sängs. Jag kan inte hävda att jag är sjuk, har inte feber, är inte snorig eller hostar. Örat som bråkade lite med mig igår är tyst idag. Martina Cole´s ”The Jump” är på 664 sidor, kanske räcker den hela dagen.

Pingstafton. Mulet, regnet hänger i luften. Blåser gör det okså. Idag sov jag till halv 7, när Minsanns morrhår kittlade mig vaken. Frukost inomhus idag. Sedan dusch och fotvård, om höften medger att jag kommer ner till tårna…

Fick just ett mejl från PayPal (inte) där man på dålig svenska med inblandad engelska försäkrade mig om att mitt konto behövde uppdateras av säkerhetsskäl! De jobbar på, nätfiskarna.

Minsann letar just nu på golvet efter den jättespindel som nyss kröp på min morgonrock. Jag tyckte den (spindeln) passade bättre på golvet. Jag tror den har en chans att klara sig från Minsann. Hon ger upp och sätter sig i fönstret, för ett fågelpass bakom rutan. Jag inbillar mig att kajorna och bofinken skrattar åt henne, men hon har kul.

Jag var tvungen att googla datum för pingst innan jag fick klart för mig att det är nu. Igår var första gången på många år som jag inte gratulerade en gammal vän på hans födelsedag. Har tröttnat på ensidig kontakt och ensidiga gratulationer. Han hade säkert trevligt ändå.

Vem var det som bestämde att man ska hänryckas i pingst? Jag känner mig mera dänryckt, långt ifrån hän. Naturen är vacker dock, gullvivor i drivor i gräset, gräslök på berget, blått och gult annat och som sagt, en kungsängslilja på sitt tunna skaft. Heter det skaft? Stängel, kanske. Öppen för förslag.

På altanen står en stor kruka med vissen timjan från i fjol. En enda liten del av den är grön och frisk, den ska få växa till sig i sommar. Nu hårtvätt etc.

Ett parasoll, ett parasoll, ett kungarike för ett parasoll – vem var det som ville ha en häst? Någon kung i något krig plötsligt med en död häst under sig förmodligen. Kanske minns jag det till och med. Solen är full idag. Min näsa redan rödare än vanligt. Det uppvärmda teet kallnar medan jag funderar vidare på kvinnan som satt här nyss. Namn, ålder, adress och andra faktauppgifter känner jag ju väl till, men resten.

En säkerligen seleltiv samling minnen, gamla och mera nyliga, har hon. Många minnen har hon glömt, medvetet eller omedvetet. Andra har livet skapat om. Just nu är det rörigt inuti, mycket och ingenting som far runt, runt.

Här tar fingrarna en skrivpaus och hamnar i hennes knä, på de nu solvarma låren. Hennes händer, inte någon annans. När, om alls, kommer någon annans händer att ”hamna” där. Hamna är ett vackert ord som just nu får en långvarigare mening än vanligt, att söka hamn och hitta hamn, hamna, brukar räcka längre än ett ögonblick.

Det här är samma tankar som hon redan haft, då, för ungefär två år sedan. När hon försökte vänja sig vid att vara ensam, att inte vara en del av ett ”vi”. På ett eller annat sätt har hon ju varit en av två i hela sitt liv. Men inte då och inte nu.

Ibland kan hon tro att det är kroppen som saknar den andre mest. Att handen förblir tom när hon halvvaken sträcker ut den mot den andra sängen och möter en sval kudde. Inga ”mjuka händer och varma läppar” mera, den signatur han använde när han annonserade efter en ny kvinna, då. Nu är hon inte ens den andra kvinnan, som då en tid. Nu är hon ingens kvinna.

Hon är sin egen kvinna.

”Quondam dreams” för att citera Dorothy Parker. Är alla drömmar ”quondam” (före detta, numera inte) när man som jag är 71 år? Retorisk fråga, jag vill inte ens själv besvara den. Nu är inte läge för drömmar, det är en ny dag, med sol som kräver utevistelse. Till att börja med vid tekoppen på altanen. Funderar på att göra ett nytt försök att läsa Marlene van Niekerk´s ”Agaat”, idag kanske jag släpper in henne, tar emot henne som jag uppfattat att hon bör tas emot.

Just nu kör en bil runt i hösthagen och inspekterar vad? Där är imga hästar idagh, de är längre bort. Björktrasten kommer med mat i näbben, väntar en stund i ”fel” träd och flyger så upp till boet. Den andra föräldern flyger då därifrån. Effektivt samarbete, och det lurar alltid någon tänkbar fiende.

Minsann jagar fjärilar, via de mest graciösa och omöjliga höga hopp – utan resultat.

Datorn fick följa med ut i solen, boken får vänta. Svårt att se vad jag skriver, får lita på att fingrarna vet. Spelar ingen större roll. Glömde ta med mig den trådlösa musen. Det innebär att jag får skriva på, utan att backa och korrigera eftersom jag inte kan använda pekplattan med musmodem inkopplat. Teknik.

Hur lång tid, hur mycket sorg och ledsnad, kommer det att ta tills jag slutar att vänta, igen. Kanske går det snabbare och kostar mindre den här gången? Just nu sitter bedövningen fortfarande i. Jag försöker titta på mig utifrån, som om det vore någon annan som betraktar. Hen ser en gammal, gråhårig och just nu bitterrynkig kvinna, med fläckiga och knotiga händer på datorns tangentbord. Hon har en målarfärgsfläckad skärmmössa med ordet ”Excalibur – World Class fishing” (sonens) på sig som solskydd. Stora solglasögon utanpå de andra glasögonen. För att kolla vad ”excalibur” betyder måste hon hämta musen, så det får vänta.

Kvinnan sitter där i solen, i vit morgonrock från IKEA, med tomteröd nattsärk under. Särken var ursprungligen en klänning hon fick av syrrorna (någon av dem hade sytt den), i tunt lite töjbart tyg. Som klänning är den hemsk, som nattsärk förträfflig. Skön, mjuk, lång med långa ärmar. Hon dricker sitt kallnande te, mera finns i tekannan på det lilla bordet. Hennes långa hår är hopsnörpt i nacken med en blå påsklämma.

Bilen som nyss åkte i hästhagen far nu förbi på vägen.

(Det blir för krångligt att förflytta skrivandet via pilarna, utan musen. Går in och hämtar.)

Betraktaren ser också en kvinna som skriver några ord, funderar en stund, rynkar pannan under skärmen (syns nog inte) och skriver lite igen. Hennes katt, Minsann, trampar runt fötterna på henne och vill upp i knät. Hon får inte riktigt plats där just nu. Det blåser lätt, hon drar morgonrocken varmare om sig, dörren bakom henne slår upp. Den borde hon ha förankrat innan hon satte sig att skriva.

Vad händer om hon häller det kalla teet på pelargonerna som står och försöker ta sig, bredvid hennes stol? De ser sådär lite halvt livskraftiga ut, nyplanterade sticklingar som inte riktigt bestämt sig ännu. Kanske tar hon definitivt död på dem med en skvätt te?

Nu slank Minsann upp i hennes knä, via det lilla utrymme som fanns mellan dator, bord och stolskarm. Hon lägger sig tillrätta, tycker nog att hon borde bli klappad och smekt. Det blir hon. En liten stund.

Hon försvinner in. Kommer tillbaka ut med dator och tekopp, nu har morgonrock och nattsärk bytts ut mot T-tröja och shorts. Vintervita ben. Tofflor fortfarande. Och den fula skärmmössan. Excalibur är Kung Arthur´s legendariska svärd, bland mycket annat talar Wikipedia om för henne, nu när hon med musens hjälp kan googla. Det borde hon ha kommit ihåg.