Vad är det jag ser när jag tittar på mig utifrån?

En numera smal, gråhårig, ganska skrynklig kvinna med en djupare rynka mellan ögonbrynen och aningen nedåtriktade mungipor. Inte för att hon är sur, bara ändå. Jag säger mig att det där är jag. Jag vet att det är jag. Men jag känner inte igen mig. På kylen sitter ett fotografi, jag ler och är solbrun. Nästan vacker, i alla fall glad. Gladare. Jag är utanför henne också.

Jag saknar glädjen idag. Det är ofta alltför tungt och någon glädje ryms just inte bland ångesttankar och surr. Mycket av surret handlar om pengar. Brist på pengar. Spelandet som gör slut på pengarna. Jag som får ångest av alltihop, och dövar ångesten med att spela bort ännu mera pengar. En ständig repetition. Jag brukade säga att jag nog förstod vad det var att vara alkoholist, beroende av sprit. Det gjorde jag inte. Nu gör jag det. Men än så länge är jag inte alkoholist, också.

Är jag den som älskade dig? Älskar dig? Eller är jag den som var otrogen min man under många års äktenskap? Med dig och med andra. Du är den som stannade i mig. Är jag hon som suckar, muttrar, kurrar och skriker när vi älskar? Älskade är rätt tempus, älskade. Numera är hon tyst, jag är tyst.

Är jag den som födde tre söner, som haft fyra katter, som bodde ihop med ett snabbt ökande antal vita möss när barnen var små, som hade en kanin och en boaorm i huset? Storasystern, är det jag?

Är jag hon som jobbade, vågade göra saker hon inte vågade göra? Som var modig, pålitlig, rolig ibland, och tråkig, hon som också sades vara ”aggressiv” när det diskuterades? Hon som pratade i munnen på andra, hon som hade bestämda uppfattningar om det mesta?

Eller är jag enbart den som finns i mitt huvud, hon som tänker ledsna tankar, hon som alltid är ensam inuti?

Den här gamla trötta kvinnan som skriver är hon jag?