Har just sett ett program på TV om hemlösa, kvinnor främst, men också män. Missbrukare, misslyckade, en mamma vars fjärde barn (kanske) får henne att bryta med det destruktiva husvagns. liv hon hittills levt. Nu gifter hon sig med Peter, dansk, knarktandlös (min tolkning), som tycker det ska bli coolt med ett barn, som blir duktig i skolan och inte som han.
Det gör ont, jag blir full av beundran inför dessa levande människors mod. Det mod de fortfarande har som gör att de fortsätter leva, trots att deras liv är så elända. En av kvinnorna kunde inte ens räkna de gånger hon blivit våldtagen, och hon betecknade sig själv som att hon ”haft tur”. När reportern inte kunde begripa hur hon kunde prata om tur, med sitt liv – förklarade hon enkelt att det var det enda sätt hon kunde överleva på. Om hon kunde få sig att tro att hon faktiskt haft tur i sitt liv, kunde hon fortsätta leva.
Jag vet inte riktigt vad hennes bild av alternativet var – det liv hon lever är ett liv jag inte vet någonting om, personligen. Och jag har svårt att förknippa ordet ”tur” med det jag sett av hennes liv. Jag kan inte omfatta vad det innebär att leva så, och att fortsätta leva. Jag gnyr över mitt liv, och mina ekonomiska problem, min längtan efter tvåsamhet och kärlek. Mitt spelberoende. Mitt liv är ingenting i eländesmått mätt jämfört med dessa människors. Och vi låter dem leva så här mitt ibland oss.
Just nu hör jag på nyheterna om ett antal husvagnar som skräpar ner och riskerar flygsäkerheten på Bromma flygplats – slutsatsen för beslutsfattarna är att husvagnarna ska bort, annars kan det bli farligt med fåglar och annat som kan fastna i flygmaskinerna! Vilka bor i husvagnarna, vilka har inte andra hem än husvagnar? Romer? Knarkare? Kriminella i största allmänhet?
Jag bor inte där, ännu. Men jag skulle kunna ha varit en av dem där, om inte en av mina söner hade kunnat skaffa mig en bostad – när jag och min ekonomiska trasslighet omöjliggjorde att jag kunde hitta något på egen hand. Jag bor inte där ännu! Inte du heller förmodligen, som kanske läser detta.
Hej!
Ja, du, det är sorgligt. Det finns alltid något under ytan som är en del av orsaken att de hamnat i den situationen. Vi andra har mycket att vara tacksamma för.
/e-k
http://www.steeperz.com
GillaGilla
Vi som har tak över huvudet och det nödvändiga har själva livet att vara tacksamma för – också när det är surt och svart och höst och vinter kommer… Kram till dig för att du läser/Margareta
GillaGilla