Dearest Joe,

Idag rör sig knappt fingrarna heller, hjärnan känns avsomnad. Skriv ändå. Skriv, skriv, uppmanar vännen och publicerade författaren. 100-ordare vill skrivsajten 1av3.se ha. Skriv.

På engelska kanske, läste om någon svensk författare som hittade igen sin skrivlust på det sättet. Och blev lite överraskad av vad hon skrev samtidigt.

Then I would write to Joe, ”dearest Joe” – a long lost love of mine. The strangest, and most needed ever.

We never even kissed properly. I caressed the skin between your thumb and forefinger while you drove us up into the mountains of California on the way to an encounter there – and I sucked on one of your fingers once – that is the most expressed desire we shared physically.

But how we longed, how I trembled and moved closer and away and closer again. How we talked and wispered in the nights when we shared room but not beds, and how I longed to go back to M´s boat, the narrow place where we had to sleep close to one another. With your arms around me, and your body warm against my back.

We both wanted the other, you were married and I was married – that did not stop me, but it stopped you. So we made phantasy love, imagined how it would be – and trembled. Brainlove was another kind of love that we allowed ourselves to share. And long, handwritten letters. Later long, longing e-mails. 10 years of this, meeting once a year. And now, for 10 years, nothing.

We just stopped.

I had my new old love, and another life, and you continued yours. Our need of each other was not there any more.

And this present life of mine is nothing I want to share with you. I make myself believe it is better that you remember me the way I was – not the way I am now. Not this casino addicted old woman, who is uncapable of changing her ways once more… Still my love for you makes me warm and a smile lingers in my eyes, when I think of you, dearest Joe.

Så, det blev till Joe jag skrev på engelska, igen. Enligt Joe lär jag ha skrivit det mest fantastiska kärleksbrevet någonsin till honom – jag har det förstås inte kvar, och jag minns det inte. Men jag minns hur tankarna på Joe hjälpte mig att leva livet då. Och lite gör de det fortfarande. Han fanns. Och han finns fortfarande, för de sina.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s