Läste just något i en blogg, som fastnade: ”det jag skrev var inte den historia jag trodde att jag ville berätta, det visade sig bli en helt annan.”
Tanken var att under skrivandets gång, och omskrivandets, så förändrades historien till att bli något hon inte visste att hon ville skriva från början. Det kan jag förstå. Att skriva är för mig ett sätt att prata med mig själv utan att det hörs, och efter vägen får händelser och funderingar en förändrad betydelse. Ofta gör förändringen mig på gott humör.
Idag är en otålig dag, jag far som en skållad råtta (långsammare förmodligen, men ändå) mellan att läsa en otympligt tjock fantasybok (JV Jones ”A Cavern of Black Ice”), kolla 1av3.se, Facebook och min egen blogg. Kvällstidningarna har jag läst redan i morse. DN´s sudoku, geni-varianten, bjuder motstånd och jag tröttnar fort. På alltihop – och som tur är har jag inga pengar på mitt konto, däremot kontanter i plånboken. Så jag kan inte spela på internet. Det är bra, för jag kan känna igen den här rastlösheten som något som föregått spelande många gånger.
Vilket otäckt uttryck ”en skållad råtta”. Hur ser den ut som har tänkt ut dylikt? ”En loppa på ett hett spjäll” känner jag igen som ett mamma-uttryck, men varifrån kommer den stackars råttan?
Jag andas, går in och hämtar ett par tunna belgiska mandelkakor, kokar kaffevatten, planerar vad jag ska äta till middag om några timmar, flyttar stolen till ett soligare läge (som innebär att jag inte ser vad jag skriver, men vad gör det). Återbördar en liten myra till altangolvet, vill inte ha den på foten. Beundrar syrenerna som slår ut lite varje dag och blir allt mera vackert lila, riktiga gammaldags ”tunna” syrener, inte sådana där feta nutida.
Duckar för blåsten som inte vill ge sig. Och skriver.
