Om jag hade modet

Om jag hade modet, vad skulle jag göra? En fråga ur ett föredrag som AC Collin höll häromdagen.

Är det samma fråga som Fran´s i San Fransisco för 10 år sedan ”what would your quantum leap of faith be, Margareta”? Jag tror det. Då handlade det om att våga skilja mig, våga satsa fullt på att leva med dig, eller inte leva med dig om du inte ville detsamma som jag. Vi satsade båda på oss, efter diverse förvecklingar, vi levde samman ett antal år – nu gör vi det inte längre.

Nu handlar det för min del om att leva, ensam. Och skriva. Om jag har modet, så skriver jag. Så mycket jag bara orkar, det spelar ingen roll vad jag skriver. Jag kan redigera och lägga till och ta bort senare. Men skriva måste jag, skriva vill jag – också när det bär emot. Också när jag har ont i armarna och i ryggen av att sitta vid ett för högt bord. Ännu har jag aldrig skrivit så mycket att jag måst hänga upp mina armar, vilket Liza Marklund lär ha gjort när hon var som värst i skrivartagen.

TVn står på i rummet intill, fd maken tittar och lyssnar, jag hör väldigt dåligt vad som sägs, och bilderna är inte uppmuntrande. Andra världskriget, atombombsfällning, elände och krigsslut. Vill inte släppa in det. Går ut i köket och skriver i stället. Snart ska jag gå ut och vattna för kvällen. Solen lyser fortfarande, det är lite blåsigt, och varmt ännu. Jag är varm av sol tidigare idag, har badat fyra gånger. Hundarna är inte pigga på att gå i sjön, de har hållit sig på land, men viftar uppmuntrande på svansarna där de står på stranden.

Jag skriver en bit här och en bit där, bitarna hänger inte ihop och gör det ändå. På något sätt som kanske klarnar för mig småningom. Jag hoppas det. Det känns som om jag har många bitar att skriva, överväldigande många. Hur ska jag få alltihop att bli något som kan läsas av andra? Det får vänta, den ambitionen hindrar mig bara från att våga skriva. Det börjar bli dags för de där post-it-lapparna som andra talar om, att sätta upp på väggarna med ord och små stycken av text. Någon talar om att först ”skriva benet” och sedan ”skriva kött på benet” – inte vet jag om det är det jag gör.

Ibland är det lätt att skriva och fingrarna dansar av sig själva på tangenterna. Ibland fastnar jag och stirrar ut på sjön och blir borta. Hittar inga ord. Det är tomt. Då tvingar jag mig att skriva att det är tomt, och ofta blir det då mindre tomt, kanske till och med halvfullt, och orden trillar ner på skärmen.

Om jag hade modet, då skulle jag skriva om min förtvivlan och min skam och sorg under de senaste åren. Jag skulle skriva om hur jag inte förstår det jag gjort mot mig själv och dig, mot alla som hade förtroende för mig. Som såg mig som en kapabel och pålitlig, stark person med integritet. Idag är jag just inte kapabel till mer än hålla näsan ovanför vattenytan och andas. Pålitlig tror jag inte någon kallar mig nu, stark – kanske, eftersom jag ju faktiskt fortfarande lever. Förtroendeingivande, nej. Inte om man känner till min historia, eller mina betalningsanmärkningar. Mina obetalda skulder, av alla de slag. Pengar och annat som inte går att betala igen.

Samtidigt, om jag hade modet, skulle jag skriva om ett liv utan all skam och utan all skuld. Ett liv där jag hoppas på att allt kan bli bättre än det är idag, att jag kan räta på ryggen och sätta näsan i vädret igen, eller åtminstone lyfta på hakan och se folk i ögonen. Jag skulle skriva om glädje, som jag ger och som jag får. Berätta hur lätt kroppen känns numera, när den är nästan femton kilo lättare än för två år sedan. Skriva om hur faktiskt spännande eländet de senaste åren också varit. Hur mycket jag upplevt som jag aldrig varit med om tidigare, låt vara att många av erfarenheterna var negativa.

Om jag hade modet skulle jag skriva om att våga älska, igen eller fortfarande, och lugnet i att tacksamt ta emot det som gives. Och ge det jag kan. Jag skulle uppskatta mig för att jag är modig, och vågar vilja leva ett fullt liv, inte glömma de senaste åren, men ha dem med mig utan skam. Bara med sorg och tacksamhet.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i då- och nutid, skuld(er), sorg och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s