Fantasiträning

Fantisera säger de som kan, hitta på vänner och fiender som kan föra din kamp. Lek med dem, testa! Och jag är så fast i jorden att jag blir rädd för att leka. Har nog förresten alltid varit rädd att leka. Om inte rädd, så väldigt ovan. Det var en av de saker du lärde mig. Vi lekte bra ihop.

Åter till fantiserandet. Det behöver nog ersätta det självbiografiska skrivandet nu, eftersom jag tycker mig gå i stå med skriverier om spelberoende och elände. Hur skulle fantasierna se ut? Och måste jag då överge allt det jag redan skrivit eller kan jag använda en del av det – som vaddå? Delar av den där boken jag pratat om och som jag menade skulle vara färdig våren 2012? Antagligen är det det jag tänker på. Inte bara antagligen, det är det jag tänker på.

En fantasi är att spelberoendet nu verkar ha flytt sin kos, och ersatts av skrivberoende. Detta nya behov kostar inte pengar, det är inte lika själsdödande trist som casinospelandet kunde vara. Det inger heller inga förhoppningar om stora pengar, eller ens om små pengar. Är det roligt? Vet inte riktigt, ibland är det roligt att se vad det blir av alla orden. Ofta är det segt, framklämt ur någon sorts vånda, eller eget krav på att vara bra/smart/originellt/berörande/spännande/sorgligt…

I den här fantasin sitter en kvinna och skriver.

Snart kommer hennes fd man och hämtar henne. De ska åka till hans (och tidigare hennes) sommarhus som sönerna och ett par kompisar ska renovera utvändigt i helgen. Dessförinnan ska mat mm handlas, hon ska serva grabbarna som jobbar med goda måltider och kaffe etc. Hon passar på att skriva lite innan han kommer, det dröjer nog ett par timmar ännu.

Hon är nöjd med sig själv. Nu har hon inte förlorat några pengar på spel på mer än två månader. Det känns bra och hon har t o m pengar kvar på kontot när månaden närmar sig nästa pensionsutbetalning. Det var länge sedan. De spelkonton hon haft har hon avslutat. Naturligtvis kan hon öppna nya, annanstans, men det har hon än så länge inte gjort. Och hon börjar tro att hon aldrig kommer att göra det heller.

Det är en ny känsla, denna att vara fri från tvånget att satsa pengar och spela. Spelmissbruket har styrt hennes tillvaro de senaste åtta åren. Natt och dag fanns tankarna på spel där, på kvällarna när hon satt däruppe ensam vid datorn och spelade bort ofattbara summor, på nätterna när hon inte kunde sova utan låg och fantiserade om vad som skulle hända när hennes älskade fick veta allt, om dagarna när hon tog chansen att spela när han åkte och handlade, eller gick in och spelade om de hade bråkat om något och han fortsatte jobba med något utomhus.

Tankarna kretsade inte enbart runt spelandet. Hon fantiserade om hur hon skulle kunna betala igen allt hon lånat av sitt företag, och av honom. Hon skaffade korta, dyra lån för att betala andra lån. Det fungerade förstås inte.

Nu slipper hon allt det där.

Kronofogden drar en summa av hennes pension varje månad, och några av hennes kreditorer får lite tillbaka. Själv betalar hon också dessutom på tre lån. Det som blir över räcker för en sparsam tillvaro, och det räcker bättre när det är sommar och elkostnaderna är minimala. Det blir snålare till vintern. Därför är hon glad över gratisveden som nu ligger på tork utanför källaren, och funderar på hur hon ska få tag på ytterligare ett lass.

När hon försöker kliva ur sig själv och titta på den där faktiskt åldrande kvinnan som sitter och skriver, så ser hon fingrar som kvickt far över tangenterna. Hon ser ett grått, oklippt och ostyrigt hår, glasögon som sitter lite på sned. Tekoppen står bredvid datorn och kallnar. Fönstret är öppet och syrenhäcken torkar efter morgonens regn.

Hur gick det till när hon så totalt vände upp och ner på allt? Varför började hon spela som hon gjorde? Det har hon inte hittat några svar på, och kanske är det heller inte nödvändigt. Det var så, allt det smärtsamma och sorgliga och skamliga har hänt.

Det som gäller nu är att leva med det, och leva för att skapa ett annat liv än det som var några år. Eftersom hon är 69 när detta skrivs, så har hon ju faktiskt större delen av livet inte varit spelmissbrukare eller spelberoende. Fram med räknaren, en dryg tiondel av hela livet handlar det om. En dyr tiondel.

Fantiserandet slirade, det blev ”more of the same”, men OK. Jag fortsätter träna.

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Fantasiträning

  1. Ja, att skriva kan man lätt bli beroende av. Skriv på! Och fortsätt älska dem du älskar! Som ju tydligt märks att du gör!

  2. Karin skriver:

    Tänk Woodo. Skapa gestalter som du längtar efter att sticka nålar i. Andra som ha alla de bra egenskaper du skulle vilja ha. Byt kön. Laborera med åldrar… Ja, jag vet att jag tjatar, men det kan bli kul. Det kan det.

    • beskrivarblogg skriver:

      Vännen – jag är tacksam för ditt tjat – ska tänka woodo så gott jag kan… Folk jag vill sticka nålar i – kan nog hitta någon – bra egenskaper som jag skulle vilja ha, ja det finns nog någon jag ännu inte har! Tjata på, jag lär behöva det. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s