Planer för resten av mitt liv?

Jag märker att jag börjat tänka på huset där jag bor som ”hemma”. Tidigare var det enbart tak över huvudet, nu börjar det bli mitt. Jag har målat in mig, väggarna är fräscha och fina. Mera av mina pinaler och mindre av sonens, har flyttat det mesta av hans till hans rum. Han är hur som helst inte här särskilt ofta, mest när jag behöver hjälp med något.

Idag hade jag besök av en gammal god vän, som jag inte träffat på två år. Det var ett gott besök, vi pratade och rekapitulerade våra respektive liv, gick en promenad, fikade och åt en lätt lunch. Nyss åkte hon tillbaka till sitt och särbons hus igen, och jag tänker på hur lätt det ibland är att återknyta bekantskapen med någon trots att lång tid gått utan kontakt.

Hon frågade om jag har några planer, vad ska jag ägna ”resten av mitt liv” åt? Mitt svar blev, skriva och låta bli att spela. Det är det viktigaste just nu, längre än så ser jag inte. Och jag är lite rädd just nu, för jag vet inte hur det går med skrivandet. Jag tycker inte jag får ur mig något som är värt att läsa, ens av mig själv. Och när jag får en uppmuntrande kommentar blir jag feg, och tror mig inte om att kunna leva upp till de snälla orden med nästa inlägg.

Jag läser om alla duktiga som just avslutat ännu ett manus, eller vars bok säljer bra, eller som har flera böcker på gång, eller… Jämförelsedjävulen utfaller (eller vad han nu gör) inte till min fördel!

På skrivsajten drog någon igång en diskussion kring droger och kreativitet – det blev just ingen stor debatt, men de flesta var överens om att drogerna bidrog inte till kreativiteten, snarare tvärtom.

Jag har börjat fundera på om jag ”måste” må dåligt för att skriva – om inte bra, så i alla fall en mängd ord. Ju bättre jag mår, av alla möjliga skäl, desto mindre tycker jag mig ha att skriva om. Desto lättare har jag att låta mig distraheras från skrivandet, jag blir helt enkelt latare när jag mår bra. Sätter mig och läser i stället för att skriva, plus allt annat jag gör i stället för. Städar, tvättar, plockar med blommorna, lägger ett annat överkast på soffan, flyttar en stol. Ruskar om en kudde. Ger en pelargon en ny plats på altanen.

Min fråga handlar alltså inte om droger och kreativitet, utan om smärta och kreativitet. Måste det göra ont att skriva? Måste jag vara deprimerad om det ska bli några ord på skärmen?

Dumma frågor, jag vet ju att jag blir alldeles lamslagen och passiv när jag är deprimerad. Skriver är det minsta jag gör. Då gör jag just ingenting, flyttar inte ens en pelargon. Så vad ska jag då skylla min relativa skrivoförmåga på?

Lättja och bristande disciplin är förmodligen två bra svar på den frågan. Kanske börjar jag också ha tuggat färdigt om mitt spelberoende? Och mår bra av den terapi som skrivandet inneburit, men har samtidigt tappat det fokus som skriverierna om spelandet utgjorde? Om det är så,  måste jag ju hitta ett nytt fokus, något annat att skriva om. Och förstås göra färdigt manus och allt annat som ännu fattas för att skrivandet hittills ska bli en bok…

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Planer för resten av mitt liv?

  1. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Mmmmm……. Disciplin, ja, är det inte där svårigheten ligger? Jag har hört om författare som har sina bestämda tider när de helt enkelt sätter sig o skriver. Som vilket jobb som helst. Låter inte särskilt ”spännande” men det kanske är så det är? Och att du har något att skriva om och att du kan skriva är det inte tu tal om. Kanske är det disciplinen som du får öva upp? Lycka till! O kram!

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack du trogna läserska – disciplin är nog ordet, sa Bull eller om det var Bill. Men det är väldigt lätt att låta något komma i vägen för disciplinen… Kram på dig!

  2. Karin skriver:

    Lite oro eller ångest kan driva på ett sorts skrivande, har jag märkt. Men de texterna är mest självterapi. Och ibland suger de musten ur det ämne som man hade tänkt använda till något annat. Om man i stället gör om skrivandet till låtsaslekar, hittar på favoritfiender och önskekompisar som får utkämpa ens fajter, då blir det riktigt kul! Då blir man asocial för att man helst vill se vad en påhittade figurer har för sig. Då längtar man hela tiden till skrivbordet. Testa!

    • beskrivarblogg skriver:

      Hej du – det ligger mycket i det du säger om att terapiskrivandet suger musten ur ämnet, kanske är det där jag är just nu. Låtsasleka har du rekommenderat tidigare, och jag ska prova även om jag aldrig varit bra på att leka, men faktiskt på att låtsas inser jag nu när jag skriver detta. T ex låtsas att allt är OK när det inte var det… Tack för läsningen och tack för orden!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s