Mera woodo

”Tänk woodo”, säger Karin. ”Stick nålar i elaka människor, ladda andra med alla goda egenskaper du själv skulle vilja ha. Det kan bli riktigt kul. Det kan det.” Slut på citatet.

Jaha.

För att göra en woodo-docka och sticka nålar i den och verkligen önska död och förbannelse över någon annan levande människa krävs hat. Jag vet inte någon jag hatar. Även om woodon enbart tilldrar sig i fantasin, och är utan fysiska manifestationer – så klarar jag nog inte det.

Hur skulle det vara att hata någon så? Och vad händer med den som hatar?

Jag kan bara tänka mig en situation i livet där jag skulle hata en annan människa så. Det är att den personen dödat ett av mina barn, som i Norge nyss. Om jag vore förälder till någon av de mördade ungdomarna skulle jag hata, jag skulle önska att mördaren fick lida som alla överlevande lider, som alla de som dog led.

Jag skulle inte önska hans död, som Marcus Birro i gårdagens kvällstidning. Jag skulle önska att han finge leva länge, och varje dag se sig själv i spegeln och se en mördare. Jag skulle krympa hans liv till att bara omfatta överlevnad, ingenting annat än fortsatt liv. Med minnen som aldrig tar slut, så som de aldrig tar slut för alla föräldrar eller för alla överlevande.

Hans död skulle vara ett för snabbt och lätt straff.

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Mera woodo

  1. Shurayuki-hime skriver:

    jag håller med om att döden är en alldeles för lätt utväg. jag tror inte på dödsstraff men på straffarbete. som i Papillon. men hans nöjda uttryck i ansiktet får mig att må illa. läste ett citat från en flicka, kanske 17, som sade: ”jag känner ingenting, varken ilska eller sorg. det förtjänar han inte.” när jag var 17, och om jag sett allt det där, hade jag inte kunnat se så klarsynt på saker och ting. men måste inflika: Voudou kommer i många former. och det handlar inte alltid, nej oftast inte, om hat.

    • beskrivarblogg skriver:

      Hej du okända – jag var inte heller särskilt klarsynt när jag var 17… Och jag har tvekat inför att prata ”woodo” så här ganska slarvigt, eftersom det ju faktiskt är så mycket mera än det lilla jag känner till. Tack för att du läste och kommenterade/Margareta

    • beskrivarblogg skriver:

      När jag ser adressen inser jag ju att du inte är ”okänd” – kram på dig!

      • Karin skriver:

        Ja, woodo var kanske lite oprecist av mig i sammanhanget. Det jag tjatar om är bearbetningen av egna erfarenheter och kanske egenskaper i form av uppdiktade personer (”woodo-dockor”) som får bära det man vill bli av med. Det kan vara ett sätt att bli friare att skriva om det som man tycker är allra jobbigast hos en själv. Fegt? Njae, jag vet inte. Det kanske inte alls blir skrivet annars. Och att förlägga händelser, erfarenheter och känslor till andra (påhittade) personer kan släppa fram mer ärlighet än om man försöker skriva om sig själv rätt upp och ner. Det kan funka. Eller inte. Men kan vara värt ett försök.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s