Dämoner

Demoner oskadliggörs när hemligheterna berättas – ungefär som trollen spricker i solsken. Mina speldjävlar höll mig vaken om nätterna, plågade mig om dagarna – fanns fortfarande kvar men var mindre kraftfulla och mindre hotande när jag väl släppt loss dem och talat om för alla hur det var.

Nyss fick veta att spritdemonen hållit en skrivvän fången stor del av hans liv – under kontroll nu – och hur han längtar att skriva om sitt livs vånda, men är rädd. Rädd att det ska göra ont, vara farligt.

Att låta bli gör demonen levande och stark. När jag berättade om mina ”dämoner” som han kallar dem (Ingmar Bergman?), förlorade de en del av sin kraft. Inte så att de försvann, men de tonade av och bleknade. Gjorde mig inte illa varje sekund, plågade mig inte med sömnlöshet varje natt. Skammen och skulden försvann inte heller, men blev uthärdlig. När jag säger ”berättade” menar jag inte enbart ”tala om för andra” utan också ”tala om för mig själv”, dvs helt och fullt gå med på att det jag gjorde var precis så eländigt som det faktiskt var. Det var verklighet. Det var jag.

Jag tänker på alla år då jag sökte något utanför mig själv, hur jag åkte till USA och till Frankrike, hur jag mediterade, satt i sweatlodge, sjöng (fast jag inte kunde), vandrade i bergen ovanför Nice – och fann en ”trädkyrka”, urgamla stora sakrala träd med klippblock där jag satt och visste att jag fanns, att jag levde och att det vid min sida fanns något oändligt mycket större, en kärleksfullhet som manifesterades där. Just då. Jag letade efter den platsen senare, men fann den inte igen.

Det gjorde ingenting, den finns i mig.

När jag slutade söka, började jag spela på internetcasinon – själsdödande, tråkigt, spännande ibland, för det mesta katastrofalt på alla sätt. Jag gjorde det i alla fall. Lika envetet som jag tidigare sökt någon sorts andlighet – vände jag mig nu till denna ytterligt profana, denna tids- och livsförstörande sysselsättning. Varför? Var jag så ovan att vara nöjd, att vara lycklig med den man jag ville ha? Var jag inte värd ett lyckligt liv? Måste jag förstöra för mig, för att hitta ”olyckliga mig” igen? Det jag som var mitt vanemässiga jag, det jag närt och fyllt på i alla år, sedan barndomen?

Eller är alltihop det här bara skitprat, bara mina tafatta försök att göra mitt livs vånda till något lite annat, något lite ”bättre” än det faktiskt var?

Inte vet jag. Mitt liv idag är söner och barnbarn, fd man och fd kärbo, bästa vän och några andra vänner, systrar. Föräldrar och alla andra före mig/oss är döda.

Studier, tja – jag hade bråttom att gifta mig (inte för att vi väntade barn, äldste sonen kom inte förrän vi varit gifta i två år, men jag ville börja någonting som inte skulle vara som mina föräldrars äktenskap). Efter studenten en sekreterarutbildning, något års jobb på bokförlag, studier i nordiska språk och graviditet samtidigt, slutade studierna och födde två barn till – tre söner på fem år.

Hemmamamma i nästan tio år, parallellt med jobb för bokförlag, korrekturläsning och redigering. När yngste sonen var fyra år började jag arbeta heltid på en informationsavdelning, gick småningom över till marknadsföring inom samma företag, blev trainee-ansvarig och arbetade med chefsutveckling – innan jag efter nära sjutton år bytte arbetsgivare och gick en konsultutbildning. Jag var nära femtio när den myndigheten lades ner och jag startade mitt eget företag.

Jag vidareutbildade mig i USA och Frankrike, och slet med frågan om skilsmässa eller inte. Tystnaden i äktenskapet hade vuxit sig för stor. Och du fanns där redan då, även om det bara var till låns.

I slutet av förra seklet (!) bestämde jag mig, jag ville skiljas och ville leva med dig – om du ville detsamma. Och ville du inte, så visste jag då att jag skulle överleva. Jag skilde mig, barnen (som nu var tämligen vuxna) tog det bättre än jag/vi vågat hoppas, du skilde dig också efter större motigheter än mina. Vi började vårt gemensamma liv, letade hus och hittade ”min plats på jorden”. Du var sjuk, i kronisk leukemi, och du fick bekymmer med ditt hjärta. Jag vet inte hur mycket det har att göra med mitt beteende. Jag spelade bort oss. Under några år spelade jag bort allt jag hade, kärlek, hus, pengar och företag. Du orkade inte fortsätta leva med mig. Jag hade ingenting.

Söner och fd man och framför allt bästa vännen har stöttat mig och hjälpt mig att ta mig tillbaka till livet. Nu har jag inte längre några hemligheter, nu ligger hela mitt liv öppet för mig och för alla andra. Det är ett annat liv. Ett levande liv. Och jag skriver, som just nu – någonting varje dag. Vad jag ska göra med alla ord vet jag inte riktigt, men förmodligen kommer jag att ge ut en bok, på eget förlag och på egen bekostnad. Just nu ger skrivandet mig livslust och energi, också när jag inte vet att jag har någotdera.

Och du finns fortfarande ibland i mitt liv. Till låns igen, som förr. Allt går igen.

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Dämoner

  1. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Ser att du är mest läst just nu här på morgonen (1av3)! Grattis!
    B.
    Ps. Ska rösta igen om det fortfarande går?

  2. Karin skriver:

    Dessa demoner i alla sina konstiga skepnader! Du har haft några riktigt ruskiga typer att tampas (framgångsrikt!) med. På en klassträff i går (folkskolan) pratade vi mycket om allt det där man skämdes för och försökt dölja och förtiga. Väldigt mycket onödig ångest där, under barndomen. Och en del demoner var ju så löjliga att det idag bara går att skratta gott åt dem! Och det är alltid, alltid välgörande att plocka fram dem i solljuset!

    • beskrivarblogg skriver:

      Klassträff med folkskolan – intressant sammanträffande, jag har inte varit på klassträff men låg igår kväll och kom ihåg alla namnen på kamraterna från då – förmodligen därför att jag fick en hälsning från en av dem via syrrorna som uppvaktat en kusin på födelsedagen i Avesta. Ja, det var mycket som skulle förtigas och mycket skam, då också – desto skönare att det inte är så just nu! Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s