Tidsvimsig och vemodig

Hundarna har ätit, och varit ute. Jag har ätit stekt abborre – så gott. Med vitt vin till. Minsann ligger i mitt knä. Det mörknar och klockan är bara 7, snart, på kvällen. Minsann sätter klorna i mina ben för att sega sig upp till en bättre position när hon håller på att ramla ner.

Jag är – vemodig? Kanske. Hela dagen har jag dragit mig fram, tvättat lite, strukit två par linnebyxor som ska med till Cypern, klyvt ytterligare lite ved. Druckit kaffe ute i solen. Sopat altanen så att sonen skulle se om även ”golvet” behövde bytas – det behöver det inte, men oljas in. Diskat och stekt abborre, gett hundarna mat – som sagt …

Ensamt, nu när sonen åkt hem. Telefonen är tyst, inga e-mejl. Jag borde göra översättningen färdig, den som har att göra med The Human Element, som förr var så viktigt för mig. Som var mitt jobb. Gör det i morgon. Har korrigerat vilken dag jag ska lämna Minsann hos förra matten – torsdag, inte fredag som jag sade igår. Jag är tidsvimsig, och lack.

Idag är inte en sådan där dag som handlar om att skriva de där dryga 1600 orden. Jag har inte skrivit någonting förutom detta. Internetuppkopplingen surrar mellan 3G och den allra långsammaste, jag betalar för 3G men får det mycket sällan härute. Så varför blinka blått när det ändå strax slår över till grönt?

I morgon ska jag åka in till Norrtälje och ta ut pengar till hyran, och handla lite, mjölk och kaffe, godis  och något gott bröd. Dock inte den sk levain, stenugnsbakad, som säljs i affären mitt emot biblioteket – det brödet är inte värt namnet! Smuligt och tråkigt, har ingen likhet med franska levains. Jag gick på det en gång, à 82 kronor, men inte flera.

Jag behöver också en skottkärra, men den får nog vänta tills jag kommer till Jula – i Norrtälje blir det för dyrt. Skottkärran ska transportera ved från klyven till altanen på baksidan av huset – det är för tungt att bära i backar. Sonen har kört röjsågen /tror jag det heter/ längs vägens höga gräs och kirskål, så nu är även vägkanten förberedd för vintern. Och han sågade de tjockaste vedgrenarna så att jag kan klyva även dem, jag vägrar att lära mig hantera motorsåg. Det känns för farligt.

Det är nog så att jag längtar efter dig.

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s