Vår lunchvärdinna hade plockat in en vacker bukett vita julrosor, de som t o m kan blomma under snön till jul. Annars om åren brukar det tydligen vara yrväder här så här års, men inte i år. 1968, när värden gjorde militärtjänst i Linköping, regnade det där till Allhelgona, och snöade samtidigt 3 dm nysnö hemma på gården.

Minnen.

Jag minns sällan vilket väder det var på julafton, inte ens  i fjol. Eller när vi (vilka vi som helst) besökte den eller den staden, eller ens varför när jag blir påmind. Jag har alltid haft för mig att mitt dåliga minne handlar om allt det jag inte vill minnas – både från barndomen, men också från andra tider i mitt liv. Att jag faktiskt tränat upp mitt minne till att glömma, eller åtminstone förtränga upplevelser och känslor. Jag vet inte om det är möjligt, eller sant.

Varför piskar katten med svansen när hon gör sig jaktberedd? Grannens teori var att hon kanske vill få det tilltänkta bytet att koncentrera sig på svansen och därmed glömma resten av katten – som då skulle kunna attackera oväntat. Vi lärde oss att det farligaste ögonblicket i mötet mellan varg och människa är när vargen lägger sig ner vid sidan av sitt byte – oavsett om bytet är en människa eller ett djur. Vargen ser skenbart lugn och avspänd ut – men går till omedelbar attack om man närmar sig. Eller var det vargkompisarna som fick signal till attack?

Jag måste erkänna att jag faktiskt inte minns, eller kanske ens hörde ordentligt. Bara en hörapparat i, den med batteri fortfarande. Helgdag och ingen möjlighet att köpa nya batterier. Jag märker att jag numera behöver använda båda apparaterna för att vara rimligt säker på att höra vad som sägs.

Som jägare och bonde som ofta arbetar ensam i skogen har vår granne ett annat perspektiv på varg i markerna än jag, som helt enkelt gillar mångfald, både bland människor och djur.

Numera är ju även jag granne med ett vargrevir, och upplever att tanken på vargar stört mitt svampplockande i höst. Tydligen är det också så att när vargen ökar inom ett område gör även björnen det – vargen jagar och björnen stjäl byte av honom, var förklaringen vi fick.

Och den bov man för ett par år sedan pratade mycket om häruppe var lodjuret. Då var det lon som tog rådjur och älgkalvar. Nu pratas det inte alls om lodjuren, enbart om vargarna. Lon finns kvar, men om man jämför är tydligen vargen värre som skogsbo.

På väggen här i köket hänger en gammal tavla, svart ram med guld i meanderslingan, svart bakgrund för sirlig text i guld och pärlemo, fördelad på fyra rader, med blomsterrankor runt hela texten:

”BETÄNK:

Lifvets Korthet,

DÖDENS VISSHET,

Evighetens längd!

I nedre högra hörnet syns en lie. Fyra korta innehållsrika rader.

Vad var avsikten med budskapen på tavlan? Att leva ett gott kort liv innan döden tog en? Och komma ihåg att man fick hela långa evigheten på sig att ångra allt ont eller dumt och fult man gjort i sitt korta liv? Eller kanske enbart påminna om att döden är det enda vissa i livet – det är ju konstigt nog lätt att glömma bort det, eller åtminstone glömma bort att betänka det. Kanske är det även livsbefrämjande att glömma att fundera på dödens visshet, nog känner jag att jag skulle tappa i företagsamhet och energi om jag alltid skulle lägga in döden som en del av perspektivet.

Möjligen tillfredsställde en sådan här tavla prästen när han kom hem till husförhöret och såg den? Här bor människor som är fördragsamma och vet vad livet går ut på – att dö, och om man tror på det, leva ett evigt liv.

Ungefär som den tavla jag har i hallen, i samma stil och arv efter moster med texten ”Herre visa mig din väg” – vad jag vet var inte moster aktivt religiös, kanske hade hon i sin tur ärvt tavlan någonstansifrån. Jag är inte alls religiös, men tavlan är vacker i sin enkelhet. Den får bo hos mig.

Så här långt sträcker jag mig när det gäller liv och död:

”En dag skall vi alla dö, men alla andra dagar skall vi leva”! P-O Enquist i ”Ett annat liv”. Favoritcitat.

I vantkorgen i hallen hittar jag mina ljusblå Lovikka-vantar som min älskades syster stickade till mig. Nu får de följa med mig hem – tillbaka till huset där jag bor, och som numera är hemma.

”Spinnande katt i knät

hindrar novemberskrivande

stundtals”

– en ögonblicks-haiku.

Inte så att Minsann sätter stopp för några viktigheter. Jag höll på att skriva ”sätter p” och började fundera över det uttrycket. Google igen. Troligen kommer uttrycket från tyskan och handlade från början om att man skrev ett P på hus där pesten fanns. Idag betyder det bara det jag också trodde, sätta stopp för.

Nyss flög tre svanar över åkern i riktning mot dammen. Hoppas de ser att landa, det är mörkt ute nu, jag tänder ljusen i fönstret.