Tänk om – Amerika 1934

Tänk om mamma flyttat till Amerika – då hade jag inte funnits i min nuvarande form i alla fall. Kanske hade hon fått barn därborta, gift sig med en amerikan eller en annan svensk, eller förblivit barnlös som moster Astrid. Hon hade fått jobba hårt även där, och hade nog aldrig blivit en känd filmstjärna som Greta Garbo.

Nu blir jag förbannad på mormor igen som inte lät mamma fortsätta studera när både prästen och skolläraren bad för henne. Nej, ”Margit ska ut och tjäna” lär mormor ha sagt – min yngsta syster har berättat det för mig, vem berättade för henne? Mormor själv, när Barbro intervjuade henne i en inspelning som jag av någon anledning aldrig hört?

Det är mycket jag inte vet eller har hört. Ofta berodde det nog på att jag inte var intresserad då, när jag kunde ha ställt frågor och kanske fått svar. Då hade jag fullt upp med mitt eget och räckte inte till för mammas och mormors liv. Inte pappas heller, inte på det sätt som alla deras liv idag intresserar mig.

Jag inser att det är likadant för mina barn. De är inte intresserade av mitt och sin fars liv, vill inte höra om vad vi skrattat åt, gråtit, älskat eller hatat. Tror jag – har ju inte frågat dem. Nu kanske ena sonen får pågående version av mitt liv återberättat för sig av sin hustru, de andra läser inte min blogg.

Mormor var 19 när hon födde Astrid, såvitt jag begriper ogift. Hon hade då arbetat vid Ljungbyheds regemente några år. Fem år senare kom min mamma. Och ytterligare två år senare moster Karin. Morfar tog på sig faderskapet för Karin när hon var 10 år. De äldre systrarna fick aldrig veta vem som var deras pappa.

En Samuel Nilsson lär ha skickat ett kort där han frågar hur hans små flickor mår, men när mamma frågade mormor om detta, fick hon bara höra att hon inte skulle bry sig om det där kortet. Sedan försvann det. Det här har mamma talat om för Barbro.

Vad hände med Samuel, om han och mormor nu hade två barn tillsammans? Var han gift annanstans, ville han inte ha med dem att göra, blev han sjuk och dog, smet han bara? Och hur kom det sig att mormor så snart efter mammas födelse blev med barn igen och fick Karin? Som erkändes av morfar. När jag tittar på gamla fotografier tycker jag mig se morfar i moster Astrid, den förstfödda. De har samma ansiktsform, samma lugn i blicken. En tillfällighet? Eller är kanske morfar far till alla barnen? Som tomten …

I kyrkböckerna finns inga besked, kanske i husförhörslängder som jag inte har tillgång till eller förstånd nog att läsa.

Och varför levde moster hela sitt liv hemma hos föräldrarna? Och vi så nära mormor och morfar? Nog hade våra liv varit annorlunda om det varit större avstånd rent geografiskt. Bättre kanske på en del vis och sämre på andra. Kanske hade pappa inte varit eller känt sig lika oduglig som han nog alltid gjorde i mormors närhet. Kanske hade han inte druckit som han gjorde småningom. Kanske hade inte mamma tagit så starkt avstånd från honom då, kanske kunde de t o m ha älskat varandra lite.

Inga svar, bara frågor som föder frågor.

Grått ute idag, vinden har avtagit, det är ett par grader varmt, känns kallt. Jag frös om händerna när jag räfsade, fick hämta handskar.

Hyresvärdinnans mamma hälsade på mig igår. Inte direkt när hon såg mig. Hon hälsade på grannfrun som jag gick och pratade med, vände sig enbart till grannen, såg inte mig. Jag fanns inte.

När sedan min fd man kom ifatt oss och grannfrun gick in till sig och jag fram till min man, då fick jag ta hennes behandskade hand och säga goddag. Hon satte mig bokstavligt på plats, mig vill hon inte ens hälsa på. Förmodligen är hon full av skvaller och sanningar om mitt liv och mitt beroende, dotterns man är kompis med en av min älskades kompisar. Och män skvallrar lika mycket som kvinnor.

Frånsett detta kan jag glädjas åt att se en kvinna som är 92 år drygt raskt promenera en halvtimmes väg mellan dotterns hem och det egna. Härligt att vara så vital. Synd att hon också är annat. Är vital ett ord som enbart används om pigga gamla, vem vill vara vare sig vital eller pigg, eller rask? Frisk, kapabel, i form, stark kanske. Hur kommer det sig att vi använder vissa ord så begränsat – eller är det bara jag som är begränsad?

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s