Nytt år. 2012.

Idag snöar det och är några grader kallt. Marken blir långsamt vit. Jag är trött efter grannfesten igår, med god mat, vin, calvados och bubbel i alltför rikliga mängder. Det känns skönt att inte ha någonting som måste göras idag, vi kan skrota omkring i våra morgonrockar hela dagen om vi vill. Nu, halv ett, har vi just avslutat frukosten.

Hackspetten balanserar på talgnätet utanför köksfönstret. Han är egentligen för stor för att klara av att äta och sitta kvar samtidigt, men klarar båda sakerna galant. Dessutom har han hela tiden koll på omgivningen, skulle jag resa mig upp nu så flyger han bort en stund.

Hos grannarna hade en varfågel hälsat på häromdagen. Jag har aldrig sett någon sådan. Men nu ser jag Minsann som är ute och smyger bortanför ladugården i snöfallet.

Strax ska vi sätta oss i soffan i salen, med brasa i öppna spisen, och lyssna till vinterpratande Bodil Malmsten på radion.

Någon pratsjunger en förfärligt (bokstavligt) bra text på temat ”man vänjer sig” apropå olika sorters våld, i det här fallet att göra våld på sig själv, att inte protestera eller stå för det man menar är viktigt, utan vänja sig.

T ex vid migrationsministerns uttalande om asylsökande som ”flyktingbördan”. Eller vänja sig vid att tåg inte går eller kommer i tid. Bodil Malmsten talar också om ”tänk om alla gjorde så”-fenomenet, som används t ex för att styrka avvisningsbeslut av den dementa gamla kvinnan till Ukraina (beslutet ändrades småningom). Alla gör inte så, samtidigt. Punkt.

”Att inse att man är maktlös är inte detsamma som att ge upp” – citat från (den franska kvinnliga?, hörde inte riktigt) korruptionsdomaren som försöker minska korruption runtom i världen. De orden behöver jag fundera på. Jag ser inte direkt hur jag förstår dem – handlar det om att ändå göra det man kan göra, att inte sluta protestera, att fortsätta kämpa?

Den som skriver förlorar balansen i livet, blir besatt av att skriva och missar kanske att leva. Bodil M skriver sedan 13 år på sin roman, om Edvard (i början hette han John). Hennes oskrivna roman som hon har i huvudet. Hon måste bara skriva ner den, och det kan hon inte. Hon berättar också om den sydamerikanske författaren Bolaño, som avstod från levertransplantation för att skriva sin stora roman – och dog därefter.

Bodil M är i hög grad levande, och skriver tack och lov också annat än romanen om Edvard. Jag tycker mycket om hennes sätt att använda språket och hennes tankar kring företeelser som riskkapitalism och äldrevård, typ Carema.

Hon talar om döden som den oåterkalleliga skilsmässan, och att hon som är en otålig människa nu har en långsam sorg som hon inte kan ta in, sedan den 4 februari 2011 . William Blake kallade döden för en dörr till ett annat rum – där det är tröskeln som gör ont. Och om att ”misslyckas bättre” som Samuel Becket uttryckte det. Han menade skriva mindre dåligt, men tanken är tilltalande i många sammanhang. Misslyckas bättre.

Just nu misslyckas jag helt med att få Minsann att stanna på golvet. Hon ska ligga i mitt knä, att jag samtidigt försöker skriva bryr hon sig inte om. ”Gott nytt år” säger Bodil M och lovar att hon ska ta bra hand om det nya året – något hon kräver av alla oss levande, också. Det är en förhoppning jag delar!