Hon eller jag?

Köksgolvet är kallt, det känns genom tofflorna. Vedspisen brinner, det är inte särskilt kallt ute, bara runt noll. Ändå fryser hon. På med en tröja till. Helst skulle hon vilja krypa ner under täckena (mosters gamla tjocka och ett modernare) och långsamt bli varm ända längst in. Men hon sitter kvar vid köksbordet och försöker skriva.

Igår vann hon en bok genom FB, ”Den odödliga Henrietta Lacks” från Leopard förlag.

Här ger jag upp. Kan inte skriva i hon-form. Det får bli jag i fortsättningen också.

Jag blev glad för bokvinsten, och glad för tidningen ”Vi läser” som syrrorna gav mig i födelsedagspresent (jag fick tidningen ”Skriva” också). Och så ska Fru Booked skicka mig en ”fysisk” bok i stället för den ljudbok jag skulle fått att lyssna på – ljud fungerar inte med den långsamma internetuppkoppling jag har. Trevlig utdelning på en och samma dag!

Var ute med hundarna strax efter 7 i morse. Skönt, kände mig hurtigt frisk som fick mig utanför dörren så tidigt. Nu sover hundarna runt mina fötter, jag har tagit tillbaka tofflorna som de gillar att bära omkring. Haspen till sovrummet håller Minsann i trygghet, om hon vill. Ofta dräller hon ut i resten av huset, och om Louie och Frankie upptäcker det brukar det småningom bli ett herrans oväsen. Tills hon smiter in i sitt rum igen, och de står där med nosarna i dörrspringan.

Just nu tycker Louie att han ska sitta i mitt knä, och han är lite för stor och otymplig för det, åtminstone om jag samtidigt ska skriva. Han/de saknar säkert sin matte. Jag klappar, utfordrar och promenerar, men är ju inte hon.

Just nu vet jag inte om jag är jag heller. Är håglös, skulle skriva nedslagen om det inte lät så brutalt. Vemodig låter lite för vackert för min tomhet just nu. Färdigskriven, fast vad som blev färdigt är oklart. Ovillig att ta tag i dagen, seg. Teet har kallnat, kanske kaffe hjälper.

Jag läser i tidningen ”Vi läser” om Joan Didion och hennes senast översatta bok, ”Blå skymning” att det mest självklara – att tiden går, vi åldras och försvinner – är något vi innerst inne inte tror på. Hon återkommer alltid på ett eller annat sätt till döden – ”när man dör förlorar man de sista spåren av dem man älskar.” Det påminner mig om vad Harold Pinter sade till sin hustru ”I shall miss you so when I am dead”. Förstår jag vad Joan Didion menar? Hon skriver också att det inte är svårt att skriva om döden (hennes förra bok ”Ett år av magiskt tänkande” handlade om hennes mans död, och den nya om dotterns). ”Det är svårt att möta döden, verkligen gå dit och titta på den. Det kräver en särskild kyla. Jag behövde veta vad som hänt. Hur John dog. Hur Quintana dog.”

I samma tidning finns också ett brev från Elisabeth Åsbrink, ”Till mina namnlösa, gravlösa”. Hon har skrivit boken ”Och i Wienerwald står träden kvar”. En bok om alla de som dog i Förintelsen. Nu skriver hon att hon nått en gräns – den gräns som till slut hindrar smärtan, en gräns för mängden livstid som kan ägnas åt död. Och hon ber alla de som ”ockuperat mitt förbannade huvud, er död pågår där alla dagar” att dra sig tillbaka, får hon släppa dem? Inte för att glömma, ingen glömmer dem – men det ”är dags. Jag tar er med, men, förlåt, vill vidare.”

Böcker jag vill läsa.

För övrigt noterar tidningen att flera böcker har titlar som heter ”En liten bok om …(dyslexi, Martin Ingvar, ondska Ann Heberlein, helvetet Kristian Lundberg, En liten historia Eva Adolfsson) – anspråkslösa författare? Varför vill man skriva en liten bok?

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized och märktes , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Hon eller jag?

  1. Karin skriver:

    Jag eller hon eller kanske han? Kanske någon figur som levde för femtio år sedan eller i något annat land… Ja, jag vet att jag tjatar, men det KAN vara ett sätt att få bli lite nyfiken på sig själv igen!

  2. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Intressant perspektiv, Karins. Så kan man förstås tänka, att ”jag” blir han/hon nån helt annanstans i en helt annan tid. Då skulle jag nog bli rejält nyfiken på mig själv. (om jag nu skulle skriva en bok vilket jag inte ska just nu) Jag beundrar er som provar o försöker och får till det!
    Kram
    syster B.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s