Idag är jag visst lite manisk i mitt skrivande. Jag kan inte låta bli. Vet inte vad jag kommer att skriva, vet inte varför, men gör det – på bloggen nyss stod inte mina inläggs rubriker, det stod enbart ”publicerat 4 artiklar”. Blev det för mycket att skriva alla rubrikerna? Å andra sidan känns det rätt kul att ha ”publicerat fyra artiklar”.

En sak är klar – när jag är ensam skriver jag. När min älskade är här skriver jag inte, eller i alla fall mycket mindre. Så skrivandet fyller funktionen att jaga dämonerna iväg, att hålla mig sysselsatt med något vettigare än ni vet vad. Hundarna sover nu efter middagspromenaden, de och jag ska ut en gång till i kväll. När vi var ute tidigare kändes det nästan som vårvindar, det droppade lite från taket över trappen, blåste som sagt men var inte kallt. Vår!?

Jag skriver så att jag glömmer att elda i spisen och måste tända från början igen, och blir sotig om händerna igen, och måste tvätta dem igen, och smörja in dem igen.

Ljusen på köksbordet brinner utan att jag behöver tända dem igen. Men snart är de riktiga ljusen slut, då blir det värmeljus tills jag kommer till IKEA. Fortfarande har de de bästa ljusen till bästa pris, tycker jag.

Middag (tidig, vid 2-tiden) idag var Thaisoppa med lax tillagd. Gott och enkelt, sedan sov jag en stund! Ja, det gjorde jag faktiskt och fick bara lite ångest av att sova mitt på eftermiddagen. Det är kanske en god vana, speciellt efter längre hundpromenad som om inte annat sliter på armarna. De drar mig runt, jyckarna. Runt och hit och dit, alla spår ska nosas på och tvärstannas vid. Det tycks inte göra dem något att kopplen stramar hårt om halsen. De drar på.

Cockerspaniels är fågelhundar om jag har rätt för mig. De här två är lika intresserade av allt annat därtill. Fasanen som bor granne med oss har vi dock inte sett på senare tid, kanske har hon förstått att det är bättre att hålla sig undan. Hoppas att inte räven har hittat henne.

Äpplena jag skrev om i morse hamnade till slut inte i den frusna komposten. Jag kom på att hyresvärdinnans hästar säkert äter äpplen – och det gör de. Så hon fick påsen med äpplen. Och passade på att igen tala om att jag är ”jättesöt med det långa håret” när jag öppnade dörren för att överlämna äppelpåsen. Jag, jättesöt. Hm. Tror inte att jag någonsin tänkt på mig som söt, jätte- eller inte. Gör det nog inte nu heller. Långhårig ja. Ska snart klippa någon sorts frisyr, ja. Men inte kort som förr, ja. Tror inte jag vill vara söt.

Är det rimligt att vara nöjd med sitt liv som mitt är just nu? Dum fråga, jag är glad åt livet mitt nu. Jag har inga hemligheter som jag behöver hålla reda på, jag har klart för mig vilka människor omkring mig som är viktiga för mig och jag jobbar på att det ska så förbli. Jag har ibland min älskade här hos mig.

Visserligen har jag en ekonomi som jag inte törs ha total överblick över, men jag klarar mig. Just nu håller jag på att äta upp frysen, dvs den mat som finns i frysen. Ingen dum idé ett göra just det emellanåt. Det jag förmodligen sist kommer att äta är blodpuddingen som jag vet har legat där LÄNGE (såg någonstans något om någon som torkat blodpudding till hundgodis, det är kanske en bra idé).

Nya glasögon ska jag kanske köpa för födelsedagspengar. Böcker kan jag låna, och skriva kan jag. Ibland mera än annars. Jag lever ett värdigt liv idag, det gjorde jag inte åren före sammanbrottet. Självrespekt smyger sig in i mig, ovant men gott.