Räddad?

Vad händer i den människa som sitter i en översnöad bil i två månader och överlever på att få i sig snö?

Jag kan inte låta bli att tänka på mannen som hittades på en oplogad skogsväg, i en bil som man trodde var en övergiven skrotbil. Han lär ha suttit där sedan 19 december, och det måste han väl ha talat om själv. Ingen har saknat honom, eller ingen har i alla fall anmält honom försvunnen.

Enligt läkarna var han bara skinn och ben, och det är ett mirakel att han alls överlevt. Kommer han att överleva? Blir räddningen hans död? Ville han dö, vill han leva? Vad fick honom att köra rakt ut i skogen, på en väg där han inte kunde vända och åka tillbaka, eller tydligen, inte ens kunde backa hela vägen tillbaka. På något sätt har han valt att vara där, men att välja att dö så långsamt känns fruktansvärt absolut och totalt förtvivlat. Ensamt.

Så hamnar mina tankar igen i våra val, vad vi bestämmer oss för att göra och inte göra i livet. Och varför vi gör det. Vilka konsekvenser det får.

Om den här mannen inte är helt ensam i livet borde ändå någon ha saknat honom i julas, denna familjehögtid då vi förmodas tänka på och vara tillsammans med våra nära och kära. Och de som inte saknade honom, vad tänker de nu? ”Vi borde ha ringt, vi borde ha insett att något var fel”?

”Den här mannen” är en fortfarande levande människa, inte enbart en braskande rubrik i kvällstidningarna. Inte enbart en fantasilockande extrem händelse. Vem hjälper honom tillbaka till någon sorts vettigt liv, om hans kropp bestämmer sig för att klara av det han varit med om? Hans sinne och hans själ måste också få hjälp. Kanske var han så deprimerad att han inte orkade mera än köra rakt ut i skogen för att dö. Nu är han ”räddad” tillbaka till livet. Jag hoppas han får hjälp att orka leva.

Jag har kallat mig deprimerad, jag har sökt och fått hjälp både av medicin och terapeut. Aldrig någonsin har jag varit i närheten av det som fick en människa att försöka ta sitt liv på det här sättet. Jag är tacksam för mitt liv.

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv. Och min bok heter Free Spin - berättelsen om mitt spelmissbruk. Utgiven på Ordberoende förlag.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s