Vad säger ni om en ”fling attendant” – det stod ”flight attendant” … Freud spökar.

Varför har jag aldrig prövat på att skriva sångtexter – eller för den delen, sjunga? Jag talar ju inte ens skånska. Lyssnar till Mikael Wiehe som jag tycker om. Men, det borde underlätta. I ett dygn har jag lyssnat till musik, nu backar min internetkoppling till grönt igen, dvs musiken avbryts lite hipp som happ. Och just nu är det blått, dvs allt fungerar som det ska.

Vad åstadkommer vad?

Jag har återupptäckt Mikael Wiehe och Björn Afzelius, jag har med god väns hjälp hittat Ebba Forsberg. Jag lyssnar till Cohen och Dylan. När modemet är blått, som nu.

Men ingenstans hittar jag Disa Nilssons visor, insjungna av författarinnan Elisabeth Hermodsson, Inte hittar jag ”Vackre Apollo”, bara vackert arrangerade låtar som EH kanske har skrivit, men aldrig sjungit så vackert. Att hon inte kunde sjunga sin egen lyrik var ju en av hennes stora förtjänster. Hon var sin lyrik. Är kanske, jag vet ingenting om hennes liv eller död. Jag får gå hem till fd mannen och hämta min LP-skiva och försöka spela den på nuvarande mannens skivspelare …

Jag tycker om Mikael Wiehe, jag gillar inte hans skånska. Min bästa vän talar skånska, jag hör det aldrig. Om någon skulle hävda att hon talar skånska skulle jag garva, och säga, nej du har inte hört rätt, du har fel på öronen. Som jag, som är halvt om halvt döv, och älskar min bästa vän, och inte hör att hon talar skånska …

Tyvärr har jag själv tappat bort det mesta av mitt dalmål, efter alla år i Stockholm. Och alla år då man/jag skulle tala rikssvenska, inte dalmål. Inga tjocka ”l”. Ingen konstig sång mitt i pratet. Ordentlig svenska.

Enda gångerna mitt dalmål återuppstår är när jag pratar i telefon med någon dalmas/-kulla. Tyvärr blir de allt färre i min krets av människor. Häromdagen såg jag en skrivande hälsingländska (vad heter det!?) som ville ha hjälp av någon som fortfarande hade kvar sin dialekt. Hon behövde den för det hon skrev …

Jag kan sakna tillhörigheten, det att vara kulla, om så rumpkulla. Vem som hittade på att vi som bodde i södra Dalarna skulle kallas rumpkullor respektive -masar, vet jag inte. Knäppt uttryck. Jag slutade vara kulla, jag flyttade till Stockholm – och blev vaddå? Lost in transition?

Ja, kanske. Lite tror jag det är så. Jag skulle bli något annat än mina föräldrar – alla aspekter – och blev just ingenting. Ännu en vilsen människa, vilsen på ett annat sätt än de var, men vilsen likafullt. Inkapabel, ofärdig. Något mitt emellan, hemma och borta. Anti det som inte varit bra, utan något att ersätta det med. Ibland trodde jag att jag hittat något, oftare insåg jag att jag aldrig gjort det. Någonsin.