Påskdag – högmässa i Lännaby kyrka. En vacker liten kyrka med ursprung från 1200-talet vid Länna kyrksjö, gravstenar som berättar om de som förr levde på öarna i trakten, om människor från igår och människor som nyss lämnat världen.

En kvinna i vacker Häverö-dräkt läste en av dagens texter, och talade senare om att hon känner sig som en drottning när hon bär dräkten.

En kyrkvärd som artigt öppnade kyrkan för mig och min syster i somras, och som kom ihåg det idag.

En präst med dödskallediamanter på glasögonskalmarna, och likaledes prydd klocka  – det såg jag först vid kyrkkaffet i församlingshemmet – och som talade med församlingen om vikten av att sätta mål i livet. ”Vad behöver jag göra idag för att nå mitt/mina mål”? Han talade ledigt och tänkvärt, akustiken i kyrkan gjorde det tyvärr ibland svårt att höra vad han sade.

Vi var ungefär trettio personer i kyrkan. ”All time high”, sade prästen vid kaffebordet. Ett par konfirmander, några barn, några ganska unga och flera tämligen ålderstigna personer satt vi i bänkarna, de allra flesta gick också fram och tog emot nattvarden. Så icke jag och mannen min, det hade för vår del varit att gå för långt.

Söndagsförmiddagen blev oväntat trevlig och givande. Samtalet vid kaffet efter gudstjänsten var gott. Vi pratade om formen för en ”elva” som ju är ganska låst, om hur det känns när kyrkan är nästan tom. Och om hur man gör när det ändå faktiskt kommer två personer precis alldeles före klockan 11 – ”då kör vi”. Gudstjänsten ställs bara in om prästen inte kommer.

Är det enbart några stycken i kyrkan brukar man ta fram stolar till altartrakten och sitta där och samtala, försöka få kontakt med varandra i samtalet. Det låter som en form som skulle tilltala mig mera än den envägskommunikation en predikan är, oavsett hur nutida och intressant den är.

Ändå var prästens erfarenhet att människor har svårt att samtala, det blir för nära, det blir tyst. Eller så vill de som trots allt kommer till kyrkan ha det på det gamla vana sättet, att prästen står långt ovanför församlingen och predikar. Vad händer när alla gamla är borta, de som ändå idag någon gång kommer till kyrkan? Är det då kyrkan läggs ner? Och säljs? Eller rivs?

Bullarna var också goda. Jag kan tänka mig att besöka kyrkan flera gånger. Förmodligen beror min okunnighet om nutida psalmer på att jag just aldrig går i kyrkan – eller så hade man valt speciellt konstiga sånger just idag.

Dagen är en glädjens dag, uppståndelsens dag – men särskilt glatt kändes det inte förrän efteråt, vid kaffebordet. Och när det sista musikstycket spelades, något som jag tror att jag kände igen som Mozart´s Jubilate … Där lyfte glädjen!