Hur är jag funtad, som sjuttio år gammal och utan pengar, med lån och Kronofogde-indrivning varje månad, klen pension eftersom jag bl a var hemma med mina barn i tio år – hur är jag funtad som ändå tycker att jag faktiskt har ett gott liv? Oftast.

OK, jag skulle gärna vilja ha råd att resa, kunna lägga pengar på att hålla mitt hår snyggt, gå till tandläkaren regelbundet (nu får det bli när jag måste). Jag skulle gärna ha ett eget hus, och en bil. Men det har jag inte. Punkt. Och livet fungerar ändå. Hur det än ser ut så fungerar livet, så länge det är liv. Ibland ett som gör ont, ibland ett som känns ljuvligt. Liv.

En dag i taget, ett ögonblick i sänder. Hon, Lina Sandell, som skrev psalmen ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” visste vad hon talade om. Hon var svårt sjuk, men levde en dag, ett ögonblick i sänder. Som jag försöker göra, som jag gör. Spelfri, en dag, varje sekund som jag lever och är medveten i mitt liv, så att jag kan välja det liv jag vill ha.

Emellanåt tappar jag taget om mitt liv, och vill dra täcket över mig och inte vakna, inte möta en ny dag. Eller natt. Då skriver jag, ibland enbart i huvudet, ibland fysiskt sittande vid datorn. Det tar mig tillbaka till livet. Jag tar tillbaka mitt liv.

Jag är frisk, om än stel och svårböjd i alla leder numera. Jag går, städar, bäddar själv (jag minns att jag förstod att svärmor var gammal när hon ville ha hjälp att bädda sin säng). Jag har fortfarande en hjärna som i alla fall just inte fungerar sämre än den alltid gjort. Jag lagar min mat själv och jag äter den själv, utan hjälp. Gärna i gott sällskap när så gives. Jag läser, lånar böcker, säljer böcker, skriver.

Jag lever. Så det så.

(För övrigt ska jag googla det märkliga uttrycket ”funtad”, återkommer kanske om det.)