Katt liggande vid sidan av klaviaturen går an, katt liggande på klaviaturen – eller datorn – går inte an. Hon åstadkommer konstigare saker än jag när hon ligger så. Dagen idag är än så länge utan regn, men blåsig. Det lockar inte att gå utomhus, men jag gör det nog i alla fall om en stund, efter förmiddagskaffet.

Idag simmar båda svanarna en stund i dammen. Klarar äggen att vara ensamma när föräldrarna äter samtidigt? Eller är ungarna kläckta, men för små för att ses härifrån? Det lär visa sig småningom, jag går inte dit och stör dem.

Drömde i natt igen om Joe och ett kärt återseende. Och bästa vännen tyckte att jag skulle skriva om ett 70(80?)-årskalas som jag inte var inbjuden till. Att jag skulle fantisera om hur det var och berätta det. Varför framgick inte. De fragment av drömmar som jag minns kommer till mig på morgonen, idag efter att jag legat vaken en timme och nästan stigit upp, men i stället somnat om.

Mannen min putsar den vackra mässingsventilen som döljer den fula på öppna spisen (ingen av dem fyller någon ventilfunktion). Väggurets pendel gungar fram och tillbaka på väggen framför mig, om jag tittar länge nog somnar jag. En absolut likadan rörelse, fram-och-tillbaka-fram-och-tillbaka. Sövande eller meditativ, skillnaden är inte så stor känns det som just nu.

Det är länge sedan jag ordentligt satte mig att meditera. Förr gjorde jag det ganska regelbundet, och definitivt i tider av kris och bekymmer. Numera blir det mest en stunds tyst mantra-muttrande när jag vill byta ut innehållet i mina tankar, när jag vill störa mig själv. Det behovet har jag inte för ögonblicket – det känns tämligen tomt därinne, inga funderingar, ingen plåga, några små frågetecken och ”borden” som jag skuffat så långt bort att de nästan inte finns. Där får de hållas ett tag till.

Jag sitter här vid datorn, jag gör ord, jag försöker tänka på Johannas förslag till skrivbeteende när det blir stopp. Att sätta någon sorts ramar för skrivandet, i syfte att då faktiskt bli mera kreativ. Byta tid, språk (svenska fortfarande, men annan sorts), ta sig an stor filosofisk eller liten filosofisk fråga. Klockan slår elva, pendeln går från sida till sida.

En av de största filosofiska frågor jag kan komma på är döden. Jag menar den slutgiltiga döden, den när allt som kallats liv är slut. Dör gör vi ju lite grann varje dag. Och vi kan se ut som om vi lever, men vara döda inuti, i själen. Som missbrukare av någon sort t ex.

En norrman som jag tyvärr glömt namnet på uttryckte saken som att ”vi dör så långsamt att vi inte märker det” – tror jag, inser att jag nog tyvärr också glömt den exakta ordalydelsen. Jag klippte ur meningen ur en tidning för så länge sedan att urklippet också dött. Då tyckte jag att det var ett uttalande som var fullt av mening. Det gör jag nog idag också.

Döden min är inte lika långsam idag som den var för några år sedan. Den gör sig påmind i min delvisa glömska, av välkända namn t ex. Den syns på mina händer som är mammas. I mitt levda ansikte, mitt gråa hår. Känns i stela leder. Den har accelererat i form av sk åldersfläckar (som jag borde gå och kolla). Den kommer närmare genom att tiden numera går fortare, tar slut snabbare. ”En månad nu går fortare än ett hjärtslag” heter Bodil Malmstens senaste bok. De orden känner jag igen.

Den andra största filosofiska frågan blir härmed livet. Hur vi tar hand om varje enskilt liv, det egna och andras. Meningen med livet. För mig finns ingen annan mening än att leva det liv jag har, det jag fick med mig genetiskt och i arv av olika slag – det jag själv skapat efter vägen, genom åren. Också det jag skapade mig de senaste dåliga åren, och just nu förstås, framför allt det liv jag nu skapar mig. Varje dag, varje kort stund, med varje hjärtslag.

Tack Johanna – inte blev det som du menade, men skrev gjorde jag!