Pingstaftons morgon, lite kyligare än i går morse. Annan luft, annan vind. Tror att jag hörde göken nyss, men eftersom jag inte har hörapparaterna i så är jag inte säker. Kan ha varit kuttrande duvor också ( kuttrar de så här sent på våren?). Vildkatten har inte synts till, men Minsann håller sig nära huset och mig. Mannen min bakar bröd.

Just nu inser jag att mina ögon inte gillar att jag glömt solglasögonen. In och hämta.

Alakoski heter Susanna i förnamn och inget annat, nu jar jag läst i ”bif” om hennes och makens skrivarkurs i Andalusien. Där uppmanas deltagarna – alls inte enbart unga – att våga ljuga och inte väja för svåra ämnen. Låter bra. ”Ljuger är ju vad författare gör” säger hon.

När jag ändå går in ska jag ta med kikaren ut, svanarna är på åkerpromenad med en bunt småttingar runt sig. Fem ungar får jag det till. Hur ska de orka och kunna mata och skydda alla fem? Minsann sitter i päronträdet och kollar sädesärlorna. Det verkar som om hon har fattat att det inte är någon idé att satsa på att ta dem. Nu kommer hon hit till mig igen, är hon rädd för vildkatten? Är den i närheten fast inte jag märker det?

Den ena svanen står vakt, den andra vallar ungarna.

Vi flaggade igår och när grannen undrade varför blev svaret ”på skoj”. Nu kommer jag ihåg varför – fast jag inte gjorde det igår – det var Minsanns födelsedag, hon fyllde ett år. Så vi flaggar även idag.

Jag har en ny bok liggande på bordet bredvid mig. Indra Sinha´s ”Animal´s People”. Omslagsbilden visar en ung pojke och orden ”I used to be human once …”. Jag vet ännu inte vad boken handlar om, men får fantasier om barns eländiga liv någonstans i Indiens fattigdom. Återkommer säkert om boken, när jag väl läst något.

”Jag var mänsklig/människa en gång …” – det är ord som pratar med mig. Att kunna säga något sådant kräver medvetenhet om vad som är och vad som var.

Jag tänker på massmördaren i Norge, min fördom om honom är att han fortfarande uppfattar sig som mänsklig, kanske t o m mänskligare än de flesta. Och jag undrar hur närvaron vid hans rättegång påverkar de som är där, de som ser och hör om alla döda, unga. Jag gör vad jag kan för att hålla honom och det han gjorde ifrån mig, läser inga artiklar men ser ju rubriker. Kanske är det fegt, kanske är det den sortens strutsbeteende som skapar o-människor som han?

Vad som skapade den indiske pojken på omslaget till ”Animal´s People” återstår att se. Både det ena och det andra är svårt att omfatta där jag sitter, mitt i den västmanländska grönskan.

Visserligen finns det varg i skogen, och lodjur – men jag är trygg i förvissningen att de hellre flyr när jag kommer än något annat. Det farligaste här just nu är vildkatten, som inte synts till på två dagar. Och modlöshet, svarta tankar och svårt att sova. Det senare är bara farligt om naten, och då har jag haiku-skrivande i huvudet att ta till. Igår tog jag en panodil till benen och somnade utan haiku.

Inget av de förlag som ännu inte refuserat mig har hörts av. Det är väl som några sagt, att det visserligen är ett viktigt ämne jag skriver om (spelberoende), men att det är svårt att hitta marknaden för en sådan bok. Ingen storsäljare, inget lockande, bara elände – mina ord.

Det manuset har fyllt sin funktion, jag har skrivit mig tillbaka till ett liv jag vill ha. Nu vill jag skriva mig en bok som något förlag (kanske mitt eget?) vill ha! Under tiden räknar jag svanungar, de är fem stycken.

.