Jag läser avundsjukt om författare som just avslutat en bok och brinner av längtan att börja på nästa, en av alla de böcker som trängs inom personen ifråga. Hur går sådant till? Är det träget arbete och många skrivtimmar = träning, och därmed böcker eller är människan född sådan? Jag är det inte.

Men jag vill – jag vill skriva något som andra vill läsa, som andra blir berörda av, som andra gillar. Och som ger mig uppskattning, läsning, lön för mödan. För det är mödosamt att skriva, särskilt när ingen del av en vill göra det. När allt jag är vill något annat, t o m gå ut och gå hellre än skriva, tvätta fönster hellre än skriva, läsa skitböcker hellre än skriva.

Böcker är viktiga och har alltid varit en viktig del av mitt liv. Ibland har jag haft svårt att skiljas från böcker, numera kan jag lägga ut de allra flesta på Bokbörsen utan att sörja. Jag har en liten bokhylla med de böcker jag än så länge vill ha kvar. Det kan ändra sig, en del av dem kan hamna i de stora bokhyllorna när alla mina ca 1300 böcker på Bokbörsen trängs.

Men t ex Ken Wilber´s ”Grace and Grit” som beskriver hans och dåvarande hustruns liv fram till hennes död i cancer vill jag ha kvar; liksom flera andra av hand böcker, Tove Janssons ”Sommarboken” och Bodil Malmstens böcker likaså. Och fortfarande tror jag att jag någon gång ska läsa Gödel, Escher & Bach – kanske inte i ett streck, men en bit här och en där. Nu blir jag tveksam, heter det ”sträck” och inte ”streck”?

Där finns också ”Jonathan Livingstone” även om det är många år sedan jag läste den. Och Lars Forsells lyrik, liksom ”Två i stjärnan” av Ann Smith. Och några till. ”Röde Orm”, ”Pippi Långstrump” sönderläst, ett par Tarot-böcker och en dito kortlek, Claes Andersons (finlandssvensk poet) lyrik. Några fågelböcker, några engelska och franska lexikon, Trisha ????´s fantastiskt vackra trädgårds- och blomsterbok.

Bland bokfynden på återvinningen i Sala idag hittade vi en bok om Västmanland – och svaret på vad Mora stenar står för. Varje gång vi åkt förbi den avfarten på motorvägen mellan Stockholm och Uppsala har vi sagt att vi ska kolla. Vi trodde att det var något med Gustav Vasa och det stämde, det lär ha varit ungefär där han mottog folkets välsignelse när han erkändes som kung. Det kunde vi läsa om i den här boken.

Böcker är nödvändiga. Idag har jag fått service från biblioteket i Norrtälje att förlänga lånetiden på böckerna därifrån, när jag nu åkt iväg bort utan att lämna in dem. Man kan inte komma ihåg allt, och det innebär att jag i lugn och ro kan läsa de böcker jag vill här uppe i huset utanför Sala. Alltid flera än en bok på gång, ofta väldigt olika sinsemellan.

På svenska eller engelska, på franska har jag egentligen bara klarat Barthel och hans distinkta för mig lättlästa franska. Tyska har jag aldrig gillat som språk eller som ord i min mun, eller grammatik i min hjärna – och den lilla spanska jag läste för mycket länge sedan är enbart till tveksam hjälp när det gäller korta meningar där jag tror mig begripa något (med hjälp av domnat latin). Ibland blir det helt fel – och det kan vara ganska roligt. Dock aldrig så roligt som jag minns (?) att en klasskamrat översatte latinskrivningar i gymnasiet och fick hela klassen att storskratta – alla utom lärarinnan, fru Hörnblad. Killen ifråga blev småningom duktig och erkänd reklamman och det kunde vi kanske ha gissat om vi vetat att sådana fanns!