Jag försöker vänja mig vid att blåtiror är röda, inte blå. Runt ögonen har jag ungefär samma färg som på näsan. Grus är inte nyttigt för hyn. Tack vare de numera oanvändbara glasögonen klarade sig ögonen ändå bra. Och kroppen är hel, om än mörbultad, med blåmärken här och där.
Vi städar huset för att åka härifrån i morgon. Mannen min ska ut på familjens ö utanför Trosa, jag ska hem till en god vän och bistå med städning. Och träffa en gammal vän, och träffa en vän som jag känner från nätet, men aldrig mött i verkligheten. Typiskt att jag ser ut som jag gör, just nu. För att göra det hela än knasigare är mannen min och jag bjudna på stort ”garden party” på gården där jag bor, till helgen. Blåtiror och näsa får avgöra om vi går dit!
På söndag ska vi dessutom stå på loppis, så nog blir jag beskådad i mitt nya ovana ansikte. Nog av.
Vi plockade fläderblommor och lade i frysen igår. Och så har vi räknat ut att de stora, vackra vallmorna slår ut medan vi inte är här. Jag har i alla fall passat på att fotografera en av inneblommorna, en fantastisk blomma på en ful grönska som kanske är en kaktus av någon sort. De blommar någon gång med års mellanrum, och blommorna är alldeles osannolikt fantastiska. Om Telia vill ska jag visa en bild.
Idag är en dag med ömsom sol och ömsom regnskurar. Gräsklippningen får vänta. Jag tänker läsa Helena von Zweigbergks bok ”Ur vulkanens mun”, har inte läst någon av hennes böcker tidigare. Det är ”ett drabbande relationsdrama om svek, drömmar och kärlek” enligt baksidestexten. Jag vet inte om just de formuleringarna gör mig mera lässugen, vi får se.
Vulkanen kan du hoppa över, när du har så mycket annat att läsa. Örebro länsteater gjorde en pjäs av den boken. Det blev den inte mindre långtråkig av.
Jag har ögnat och håller med dig – den verkar seg! Kram
Tack min vän – uppbyggligt att höra! Du höll i dina resväskor som jag i cykeln. Det hjälpte inte … Nåja, det blir väl bättre, småningom, kram på dig!
Stackars du! Vet precis hur det känns & blir – för några år sedan stöp jag på en uppstående stenplatta utanför Cityteminalen i Sthlm. Med en resväska krampaktigt i varje hand tog jag emot smällen med ansiktet. Glasögonen delvis intryckta i ansiktet, ambulans till sjukhus för kontroll, omplåstring och några stygn här och var. Ögonen klarade sig – änglavakt, sa läkaren. Ingen resa till midsommarfirande med familjen det året. När det blev vardag vägrade min chef att låta mig jobba i bokhandeln efter som jag såg ut som ett evigt elände i ansiktet. Blåtirorna kom så småningom att täcka avsevärda delar av nyllet och det var intressant att se hur färgerna skiftade från dag till annan. Uppnådde lite av kändisstatus i Kallhäll, när folk stannade, glodde och pekade.
Nya glasögon kunde jag inte prova ut förren efter en månad.
Detta apro på att falla i midsommartid … Krya på dig! Kram / Sa