Alunda-böcker mm

Nu äter mannen min uppvärmd frukost. Jag får en släng nytt te på köpet. Minsann sitter i köksfönstret och kollar vad hästarna i hagen på andra sidan vägen gör. De är stora och antagligen ganska skrämmande för en liten katt. Men inte innanför fönstret. Jag försöker få Minsann att förflytta sig bakom datorskärmen, i stället för att gå över klaviaturen. Det händer så konstiga saker annars.

En mycket produktiv ungdomsboksförfattare säger sig längta efter att få sätta sig och skriva, kanske på en ny bok igen. Huvudet hennes är fullt av idéer, och fingrarna spritter. Avundsvärt. Jag tycker jag tuggar om ungefär samma saker hela tiden. Tänkte skriva att jag har ont om nya idéer, när jag insåg att ”ont om” inte är ordet. Jag har inga nya idéer. Även detta är omtugg.

Så då får jag väl skriva ändå. Utan att veta vad eller varför. Stopp. Inte telegram stop, som anger en fortsättning. Stopp.

Jag tänker på mannen som samlat ihop alla tio tonen böcker därute i Alunda. Han är numera borta, någon tar hand om de efterlämnade böckerna och säljer dem som jag beskrivit tidigare – genom inträde i hans boklada, och tillåtelse att bära ut så mycket man kan ta i famnen.

Han har samlat böckerna med någon sorts tanke, eller kanske ”bara” kärlek till det tryckta ordet. Nu skingras böckerna, och det rivs i hyllorna med giriga bokhänder. Jag var där och gjorde precis det. Tog med mig så mycket jag orkade för inträde fyra gånger trettio kronor.

Jag kan inte hävda att jag såg någon speciell inriktning på böckerna. Det verkade vara många sorters litteratur. I några av de böcker jag fick med mig hem har mannen noterat var boken är köpt och vad den kostat och givit den ett nummer. Allt skrivet försiktigt med tunn blyerts. Lätt att sudda bort när jag säljer vidare.

Den här mannen måste ha varit mer besatt av att äga böcker än jag någonsin varit. Förr tyckte jag att det var viktigt att äga mina böcker – numera är det bara några få som jag inte släpper ifrån mig. Kan ha med ålder att göra, och tankar på att någon en gång ska ta hand om det jag lämnar efter mig.

Nu skrattar jag åt mig själv. Alla mina Bokbörsen-böcker, drygt 1200 idag, kommer jag ju också att lämna efter mig. Min logik trillade på näsan, det gör den ofta.

Böcker jag fortfarande vill kalla mina är t ex de två delarna av Röde Orm, flera av Ken Wilbers böcker, Stephen Levine´s ”A gradual awakening”, Bodil Malmsten, Kerstin Thorvall, Brenda Ueland´ s ”If you want to write” och ytterligare några böcker om skrivande, Claes Andersson och annan lyrik, ett par böcker med Rumi´s diktning. Julian Barnes, Tove Jansson, Gudbergur Bergsson´s ”Den plågade kärlek som själens skrymslen gömmer” – enbart för titelns skull. Franska och engelska lexikon, ett par Tarot-böcker till kortleken jag roar mig med ibland. Och så Hans Vikstens ”Livsbok”. Plus några till.

En bok jag saknar i min bokhylla är Adam´s ”Watership Down”. Den läser jag gärna om när jag hittar den på biblioteket. Kanske finns den på Bokbörsen. Jag ska se efter.

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s