Ute, ser inget på skärmen, men vill inte sitta inne. Vill skriva. Därmed, ute.

Sitter i lä för blåsten, med solen i ansiktet en sliten stund till (när den inte gömmer sig i moln). Jag skickar påminnelsemejl till möjligen semesterbortresta Bokbörsen-beställare. Några har faktiskt betalt efter påminnelse, någon har sagt att, och några har inte hört av sig alls, så jag stoppar dem från att handla av mig framöver.

Mannen min har snyggat till syrenhäcken, och gårdskarlen har slagit dikeskanterna. Tomten är inte längre en skamfläck (värdinnans ord för några veckor sedan). Fast det tyckte ju inte jag då heller.

Det är full fart på Minsann igen, hon har helt glömt att hon hade ont i ett bakben för en vecka sedan. Bra är det.

Jag tänker på mamma. Hon jobbade heltid, sena kvällar och nätter, som servitris på Stadshotellet. Pappa jobbade skift på Jernverket, som mejslare. Det var lättare att älska pappa, trots att han ofta fick ta emot råskäll från mig när han kom hem ”lite på lyran” – eller ordentligt full. Berusad sade vi inte på den tiden.

Mamma släppte inte till på samma sätt som pappa, visade aldrig att hon tyckte om mig genom en smekning, någon gång hårda kittlande fingrar – kanske var det ömhet. Mormor talade alltid om hur mamma slet för vår skull, att hon behövde vår hjälp och att pappa var tämligen värdelös. Inte så rakt på sak, men nog fick han veta det. Av henne och av mig, eftersom jag inte begrep bättre. Jag skämdes över min ibland fulla pappa, skämdes över hans alltför glada skratt, ville inte ha hans kramar.

Mammas fick jag inte. Vet inte om någon av mina tre systrar fick det heller – eller om de här bilderna är enbart mina. Vi har konstaterat många gånger att vi minns olika, och olika saker.

Idag är jag ledsen att jag inte var mera vuxen än jag var medan de levde. Till åren var jag det, familj hade jag, jag talade om att jag visste om inte bäst så nästintill. Men vuxen var jag inte. Nu kan jag se det.

Nu skulle jag vilja hålla mamma så som jag ändå fick chansen att göra det, dagarna innan hon dog. När hon äntligen var på väg mot den frid som döden gav henne. Den friden syntes i hennes livlösa ansikte. Och jag blev glad, till mosters gråtande förskräckelse där vi satt vid sjukhussängen samma morgon som hon dog.

Och någon sorts avslut fick jag också med pappa, även om det sista samtal vi hade handlade om hans sorg över brodern som hastigt och oväntat dött. Vi var ledsna tillsammans – och på morgonen ringde mamma och talade om att pappa dött i sömnen. Han blev bara 67 år, jag är redan äldre. En av mina systrar är död, vi är tre kvar.  Ett tag till.

Hit tog mig skrivandet idag.