I kväll kommer hundarnas matte hem igen. Vi är på plats med allt pick och pack. Skönt, och tyst och tomt, att bara ha katten som fyrbent vän i huset nästa vecka. Pella åkte hem med sin matte i morse, och sedan tog vi andra oss per bil till Stockholm – bilen full av hundar, hundbäddar, hundmat i stor plasttunna, alla böcker jag köpt på återvinningen, och packning för oss två människor, plus mat som inte kunde lämnas kvar i huset. Vi fick vända tillbaka när vi kommit in till tätorten, eftersom en viktig medicinburk stod kvar i kylen – tur att vi inte hunnit längre.

I kväll gissar jag att mannen min njuter tystnad och ensamhet med Minsann i knät, framför TVn. Jag sover över hos vännen och hundarna.

Att komma från landet till storstaden gör mig trött. Jag inser hur jag alldeles i onödan springer fortare när jag ska handla lite, hur jag blir otålig när det tar lite extra lång tid i kassakön, hur jag får min hjärna att inbilla mig att jag också har bråttom. Det har jag inte numera.

Köpte ett par flaskor vin på Systemet, köer förstås eftersom det är fredag. I fönstret ut mot gatan sitter tre väntande barn, inte nödvändigtvis släkt med varandra. Alla tre är i lågstadieålder (gissar jag, även om det ibland är svårt att gissa). Alla tre är djupt böjda över sina spel eller telefoner eller vad det är de pillar med – något digitalt är det i alla fall. En bild av dagens ungdom, morgondagens vad?

I porten till vännens hus möter jag två ynglingar som artigt hälsar på mig och ler trevligt, tittar mig i ögonen. Varför blir jag inte enbart glad och tycker det är fint? Jag gör det, men jag får också smått fula tankar kring bostadsrättsbarn på Söder i Stockholm som är så förbenat väluppfostrade och vällyckade, ser så välmående ut. Vad gör sådana i framtiden?

Vet inte riktigt vad jag håller på med just nu – men så här var det ett ögonblick på eftermiddagen, på numera fina folkets Södermalm i huvudstaden. När jag var på besök.