Dimman lättar

Dimman lättar, nu kan jag se stallet. Nyss var allt mjukt och grått. Jag sitter på min vanliga plats vid köksfönstret. Nyss läste jag om en nitisk kyrkogårdsvakt som inte släppte in bilen med 91-årig kvinna som ville besöka en grav. ”Bilar inte tillåtna.” Vad det är lätt att bli stendum när man kan luta sig mot regelboken.

Det drar ihop sig till val i USA, de ständigt leende presidentkandidaterna far runt som skottspolar, och försöker övertyga väljare in i det sista. Att de orkar, skaka hand, se förtroendeingivande ut och le, le, le. Utom när de kramar stormoffer och ser bedrövade ut, är bedrövade säkert. Ett påfrestande liv som måtte ha obegripliga fördelar för de som orkar leva det. Vad är vinsten? Makt? Är det en sådan drog?

I tidningarna har jag nu på morgonen sett vackra bilder på alla ljus som arrangerats mer eller mindre konstfullt på kyrkogårdar landet över. På något ställe hade ljusen ställts för tätt och brandkåren fick tillkallas för att släcka … Jag har respekt för alla som tänker på sina döda en helg som denna, men jag undrar varför vi behöver en särskilt dag/kväll/helg för att minnas de våra? Är det för att alla andra ska se hur vi minsann kommer ihåg och sörjer? Lika bra på att sörja som alla andra.

Vet inte, syrrorna var upp till vår grav i Avesta, jag sitter där jag sitter. Kan förklara det med att jag inte har någon bil – men hade jag absolut velat följa med hade de hämtat mig. Det är konstigt, jag kan lägga upp hela mitt liv här på nätet (i alla fall så gott som), men jag vill inte offentligt manifestera min saknad av kära döda. Och jag fullkomligt avskyr ljung.

Det här skriver jag för att ännu en stund slippa ta itu med novemberskrivandet, de 1667 orden varje dag, de som helst ska hänga ihop och bli ett användbart manus när november är slut. Segt. Kanske lättar min mentala dimma i takt med den utomhus.

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Dimman lättar

  1. A-Lott skriver:

    Hej Margareta 🙂

    Det må vara traditioner som styr oss och inte behöver man gå till en bestämd plats för att sörja. Så funkar det ju inte. Men hur det än är så finns kvarlevorna eller askan på en plats, den plats där man sist varit i fysisk kontakt, kan man väl säga. Bilden man har på näthinnan innan de kära för evig försvinner ner i jorden. Sen finns bara minnen kvar, MEN i den stund det sker tänker man inte så. Sorgehantering är en kris vi genomgår. En kris som aldrig var så uppförstorad förr som nu. Men hur skulle det vara vid Allhelgonatiden om vi inte hade den alls? Tror du att människorna skulle besinna sig och tänka på sina döda mindre eller mer? Det skiljer på länder och folk också. Alla har sin egen uppfattning om hur åminnelse ska gå till.

    Jag för min del uppsöker gravplatsen endast en gång om året. Just på Allhelgonanatten. Övriga dagar finns inte möjlighet till den samlade tropp jag omsluter mig med för att orka gå dit. Vi har gjort det till tradition för att just alla ljusen och människorna öppnar upp en plats och ett ljusfenomen som är fantastiskt vackert och icke skrämmande. Barnbarnen ser fram emot att varje år gå dit med farmor, pappa och mamma.
    Vi gör det till en lågmäld men lustfylld stund. Vi står i gräset, på våra kära, en enskild grav, och småpratar om ditt och datt. Vi känner värmen från ljusen och människorna när vi promenerar till minneslunden där de övriga ligger spridda. Vi kan se de människor som nyligen blivit drabbade och vi ser de som har vanan inne s.a.s. Vi vet vad de går igenom och kan bara skänka en god tanke som stöd. Vi ser människor som gör som vi, tar med barnen och lär dem att allhelgonatiden är något vackert och fint. Det behöver inte handla om enbart sorg. Det kan i mitt sätt att se, handla mest om gemenskap mellan oss efterlevande.

    Nu har säkert dimman lättat, det har den här iaf. Se nu till att du kommer igång med skriveriet så november blir december nån gång 😀 Kraaaam

    • beskrivarblogg skriver:

      Vad fint du skriver om er tradition att gå till graven och minneslunden. Jag är glad att det är så för dig och de dina! Som du säger, det är olika. Dimman ligger kvar, åtminstone i mitt skrivande huvud – men det kan ändra sig under dagen. Och december blir det fort nog! Kram tillbaka till dig, du goda vän.

  2. Vad fint A-Lott beskrev det. Det är mysigt med alla ljus, men sörja och tänka på de döda personer som man älskade kan man göra vilken regnig torsdag som helst. Jag gillar ljung. Tänker extra på min mamma som älskade ljung. Dessutom kommer jag ihåg en mycket vacker kvinna som hette så i efternamn. Martin Ljung var också rolig. Aha! Du var kär i en Ljung som nobbade dig. Där kom jag allt på dig. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s