Ett varv till

Skriv igen

Så här var det, inte som jag fattat förut av skvallret – ett hus i den lilla staden för mamma och svåger och syrran, ett hus med havstomt för dem själva, plus en lägenhet i stan – men de fortsätter leta efter en gård. Med skog. Tror jag. Vilka bekymmer man kan ha när man har pengar.

När man/jag inga har,  har jag i alla fall bekymmer. Annan sort. Som vad jag ska skriva.

Sönerna har åkt hem till sitt, den ena har sålt sin bil och den andras bil är knackig, plus att sonen har kvaddat sin, och hustrun använder familjebilen, så pappa får åka motorcykel. Jag blir rädd för halkan.

De kommer väl hit igen om någon vecka för att stycka tjuren som nu hänger tillsammans med älgkalven i kylrummet.

Jag fick en kasse med talg, äcklig nyslaktad dallrande talg – den står ute på trappen för att stelna, så att jag kan dela upp den i lagom fågelmatsbitar för frysen. Hallonrutorna med hackade hasselnötter och hallonsylt ovanpå däremot, de var gudomliga. Mannen min är fin, också när jag är sur.

Fina folket tänker jag fortfarande på, kvinnor med den sortens självklara och säkert dyra stil som jag aldrig kommer ens i närheten av, gjorde det inte heller när jag hade pengar. Den är medfödd eller intränad från tidiga år, underlättad av god ekonomi, ofta makens goda ekonomi.

Och jag är ibland avundsjuk på stilen, inte alltid uttrycken för den. Blir det begripligt om jag säger att jag skulle vilja vara så cool både inuti och utanpå som jag inbillar mig att t ex damerna idag är, oftast. Jag önskar att jag vore mera elegant, mera samlad och målmedveten. Mera tydligt klar över vad jag vill och vart jag är på väg.

Mot döden, javisst, jag kan snart börja säga som Astrid Lindgren sade till sin syster när de pratade i telefon varje morgon, för att ha det avklarat,  ”döden, döden” – så behövde de inte prata mera om det.

Den är vi på väg mot alla, vi vet bara inte när vi träffas. Och jag börjar bli så gammal att det säkert finns något trolighetsmått på mina återstående år, givet alla inblandade fakta … Just nu är jag inte intresserad av döden, jag vill livet och jag vill det mera än jag just idag riktigt får tag på.

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Liv och död och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Ett varv till

  1. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Ja, du, vi är som vi är. Livets stora gåta är kanske att acceptera det. Även om vi känner en revanschhunger när vi ser ”damer”, som du skriver. Men innerst inne vet vi (och de) att vi är desamma. Och för dem som betyder något för dig står du skyhögt över alla dem, som behöver attribut i stil med märkeskläder eller adelssköldar för att bevisa sin duglighet! Du är så bra som du är (med eller utan plastklämma i håret….)
    Kramar
    B.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s