Jag nyser och snorar. En reaktion på sjukbudet igår? Kropp och själ hör ihop, igår blev min själ rädd och chockad. Nu fryser jag och känner mig allmänt vissen, några baciller har jag veterligt inte utsatt mig för – har inte träffat någon mera än mannen min på en dryg vecka, inte ens varit och handlat.

Sönernas far är kvar på sjukhuset för ytterligare utredning, han har ”kvarstående symtom” som den sköterska jag talade med i telefon uttryckte det. Det tog en stund innan jag begrep vad hon sade. Han kan gå, men får inte gå omkring ensam. Hur talet är vet jag inte, mobiltelefon får han inte använda på sjukhuset, och någon telefon har han inte fått inkopplad. Vi får se.

Min telefon går varm av samtal från släkt och vänner som vill veta hur han mår. Och jag vet ju inte riktigt, men säger det jag kan. Två av sönerna skulle besöka honom i eftermiddag.

I morse, när jag som mest behövde distansera mig från ovisshet och elände, skrev jag torsdagens krönika för 1av3.se. Läs den i morgon.

Nu ska jag stoppa mera ved i spisen så att köket blir varmare. Jag har en gammal varm poncho över kläderna, och raggsockor på fötterna – men blåsten ute känns som om den drar rakt igenom huset. Minsann sover på sin dyna på köksbordet. Det mörknar, jag tänder några ljus.