Gud hjälp honom. Punkt. Eller, hjälp honom!! Nu kom i alla fall Minsann in, med kalla tassar. Jag låser ytterdörren, varför vet jag inte. Om någon definitivt skulle vilja ta sig in är det lätt genom något av de tillgängliga och otäta fönstren. Nu vill Minsann kelas med, och det ställer jag gärna upp på. Hennes päls börja bli vintertät och vacker, glänsande svart som alltid, med två (jag lovar, två) vita strån alldeles under hakan. I övrigt är hon svart. Även under fötterna. Eller tassarna.

Kall natt, vaknade klockan sex, men somnade om, drömde igen om katter. Nu en gullig liten kattunge, perfekt randad i grått och vitt som lyckades sno mina trosor och trassla in vassa tänder i dem. Och moster hade två långhalsade hägrar innanför morgonrocken, som för övrigt var min, fd syrrans, ceriseröda. Hon undrade förvirrat hur de kommit dit?

Gud, hörde du mig när jag vaknade. Jag ropade på dig det första jag gjorde, hjälp Jan. Idag också. Snälla. Jag tycker hela tiden att telefonen ringer, men det gör den inte. Något mejlsvar från Jan har jag inte fått, han har naturligtvis inte haft igång datorn i natt, när han inte kollat igår. Sopbilen har varit här och tömt min överfulla tunna, jag har postat tre böcker. Det är otroligt vackert ute med frost och sol. Minsann är ute, kanske är det därför det inte är några fåglar vid fröautomaten. Den är tom, det är anledningen, talg är tydligen inte lika lockande! Ska fylla på om en stund.

Förströr mig med att lägga in böcker på Bokbörsen. Och ringa sjukhuset, jag har fått ett annat nummer, till rätt del av avdelningen – men där svarar ingen. Jag inser att jag skrivit mindre än hälften av det jag ”borde” nu i november.

Min fd man ringde nyss, hade lånat telefonen på avdelningen! Han får inte använda sin dator, eller sin mobil … Han kunde prata, men slirar lite på orden, har utretts för rehabilitering, men ännu inte fått mera besked. Hans blodtryck var över 200 när han kom in. Nu var det nere i 140, bra. Det kändes bra att prata med honom, han verkar lugn och tar det som det är. Blir bra omhändertagen. Igår var han trött, precis som sonen noterade.

Jag är alldeles utmattad, också i kroppen, just nu.

Fågelfrön påfyllda, mera ved intagen, flera böcker registrerade. Jag försökte göra mig vacker tills mannen min kommer om någon timme, men ser bara trött och hängig ut. Näsan är snuvröd, ögonen blir inte klarare ens av lite mascara. Jag börjar vänja mig vid de nya glasögonen. Nu är fåglarna här igen, både hos fröna och vid talgen. Var Minsann är vet jag inte, hon har varit på vift några timmar i det vackra vädret. Frosten ligger fortfarande kvar där solen inte kommit åt. Det är vackert.

Gud, kanske har du ändå hört mig och andra. Jag försöker glädja mig åt det som är, inte dra iväg med fantasier kring hur det kunde varit. Men du Gud, du får fortsätta hjälpa honom, han behöver det framöver. På alla sätt, glöm inte bort honom i mullret från alla andra som också behöver ditt stöd. Och förstås, tack så här långt! Jag kommer att fortsätta att påminna dig om honom, tjata på dig, be dig, beordra dig. Ham sa.

Du hör nog både det ena och det andra, Gud. Nu har mannen min kommit hit och han har med sig presenter från bästa vännen, Bodil Malmstens senaste ”Så gör jag” (häromdagen talade jag om den som en av de få böcker jag ville äga) och en bok jag nyss läste om och ville läsa, Lizzie Doron´s ”Varför kom du inte före kriget?”, plus två till som jag återkommer till framöver. Jag blev så glad att tårarna trillade.

Och vardagsrummet är fullt av begagnade böcker från stora huset, sådana som inte ska flytta med folket när det blir dags för flytt. Jag tackar och tar emot. Just i det här ögonblicket är livet gott. Tack till alla som tänkt på mig och min fd man. Jag fortsätter prata med Gud och jag fortsätter med Ham sa.