Många etablerade författare ger oss andra goda råd om hur skriva när den sk skrivkrampen sätter in. Skrivkramp som i ”det blir inget skrivande, orden fattas mig, jag vet inte vad jag ska skriva eller varför”. Ett är ”skriv korta texter”, var inte alltför ambitiös och sikta mot den stora och tjocka romanen, glöm den en stund. Det hjälper inte mig. Jag har inte siktet inställt på någon stor eller tjock roman. Jag är alldeles nöjd om jag får till en text som jag själv tycker är bra. Som säger något av det jag tror mig vilja säga.

Så, vad är mitt syfte med mitt skrivande? What is my mission? In life, in writing? Att fortsätta leva, fortsätta stiga upp varje morgon, äta frukost, släppa ut katten, hämta ved, elda, diska, tvätta, städa. Laga mat. Dricka en Dry Martini ibland, för att det är gott. Låta bli att nätspela. Låta bli att nätspela. Låta bli att.

Jag vill leva ett bra liv tills det är slut. Inte få ångest över att jag gör sådant som jag faktiskt inte vill. Inte bli deprimerad mera, inte deprimera mig mera. Komma ihåg Eriks i Danmark tjatfras som han ville att jag skulle upprepa tills den fastnade i halsen på mig:

”Jag är hellre deprimerad än jag … (så skulle jag fylla i något roligt, trevligt, icke-deprimerande, t ex) går ut och går, ringer en kompis, skriver ett brev för hand till någon som inte fått ett sådant på länge. Läser en bok som gör mig glad. Lyssnar på musik som åstadkommer detsamma. Tar en riktig långpromenad och fotograferar det som syns därute. Planerar för nästa biobesök. Går på teatern. Hoppar hage. Dansar, ensam. Sjunger högt för mig själv. Etc.

Det här handlade och handlar om hur jag och man ”vårdar sina eländen”, ser till att det fortsätter att vara synd om en. Deprimerar sig. Ingen och inget annat gör det, bara jag och mina tankar och fantasier. Varför? Tja, en förklaring kan vara att det faktiskt är tryggare och mera välkänt och hemvant att vara deprimerad än glad. Att det är ovant att må bra.

Jag deprimerade mig ofta, nästan alltid i november. Gör det fortfarande i mindre omfattning, i november. Men slåss aktivt med mig själv idag. Påminner mig den där dumma och sanna frasen jag fick med mig från Erik (Bodynamics)  i Köpenhamn. Den har varit hjälpsam. Att meditera är också hjälpsamt, jag vet det och jag gör det inte. See what I mean?

För ögonblicket struntar jag i att jag blandar svenska och engelska – det är OK för mig just nu. Vad syrran tycker om det får hon väl berätta.