”Vågorna gunga sakta, vågorna gunga sakta, längs Siljans strand”. Varifrån kommer de orden i min hjärna just nu? Vem plockar fram det jag blir medveten om? Och varför? Jag får melodin i huvudet parallellt med orden, men vad vill de? Och ska det inte in ett ”fram” någonstans?

Jag tänker inte Googla frasen, inte just nu. Nöjer mig med att förundras över det huvud jag har och innehållet. Och kanske ”timingen”, som förstås heter något annat på svenska, ”tidsinprickandet”?

Kroppen min gungar också i takt med sångens ord. Det är ganska skönt att sitta på en stol vid ett köksbord, med tända ljus och sovande katt på dyna nära elementet, och gunga i takt med vågor mot Siljans strand. I alla fall som jag minns (?) texten, kanske är det en helt annan strand. Det gör inget.

Det som kanske gör något är att jag ofta skriver fel. Jag skriver fel på det sättet att första bokstaven kommer som andra eller ibland tredje. Kanske handlar det enbart om att det går för fort ibland. Men det är något jag noterat på senare tid. Åldersnoja, vettig uppmärksamhet – vad vet jag? Inte mycket ännu, men ju äldre jag blir desto mera lär jag få veta. Om åldrande och dess konsekvenser, båda kroppsligen och mentalt. Höll på att skriva ”själsligen”, men kan inte riktigt bestämma mig för att det är relevant.

Vad är min själ? Vad är mitt mentala jag? Vad är min kropp? Det senare är kanske skenbart det enklaste att svara på – ben och leder och ingen midja och födelsemärken här och där och grått hår och taskig hörsel – men är inte kroppen något mera? Själens boning? Huh?

Mentala jag – det jag föreställer mig att jag är, det mina fördomar och fantasier säger mig är JAG. Hjärnan har nog en del med det att göra, men hör ju hemma i kroppen. Numera tror/vet man (forskare) att det går att reparera hjärnskador, att också hjärnan är som naglarna, återkommer om ock skadad. I alla fall lite. Tacksamt nog.

Nu tror jag inte att jag är hjärnskadad mer än annars när jag skriver fel bokstäver i fel ordning. Men visst tar det ibland längre tid än förr att komma ihåg begrepp och ord som tidigare bara hoppade fram på begäran. Jag är tacksam även om det tar en kvart eller halvtimme innan de dyker upp, så länge de dyker upp. De flesta.

Själen – är det den del av mig och mitt varande som jag aldrig får kläm på? Som jag aldrig riktigt hittar, eller kan göra till min? Är det själen som är det kollektiva medvetande som jag tror finns? Det som allas våra liv handlar om att förvalta och vidarebefordra. Det som är livets mening – att leva. Är det själens jobb? Att ge oss kraften och viljan att ge något åt de som kommer efter, inte bara se till att vi tar för oss medan vi lever här.

Jag tror inte vi lever i någon annan form efter döden. Det som finns av oss när vi är borta är de levandes minnen, så länge de lever. Småningom ingår vi alla i den livets fantastiska kompost som ger näring åt nästa generation.