”Det är tveklösheten hos den tvivlande som behövs. Och tvivlet hos den tveklöse.”

Så skriver Bodil Malmsten i sin bok ”Så gör jag”, om det tvivel och den tvekan som gör att en del av hennes böcker förblir oskrivna, eller åtminstone outgivna. Hon har också dåligt med dialog i sina böcker, men när det är dialog duger den. Hennes personer ”är mera monologiska än dialogiska”.

Jag tycker om den här boken, jag tycker om hennes sätt att skilja på bokens jag och sitt eget jag – hur hon nu bär sig åt. Thomas Bernhard (som hon beundrar mycket) har jag försökt läsa, men hittills inte lyckats. Montaignes essäer står på min bibliotekslista, men så här långt har de aldrig följt med mig hem. Kanske nästa gång?

Mina händer blir kalla när jag skriver, det är 16 grader i köket, vedspisen knastrar och elementet är påslaget, huset är otätt. Minsann är ute någonstans i all snön, under altangolvet kanske. Det är ofattbart vackert med ljuset och den blå himlen, solen.

Jag funderar på hur det kan komma sig att jag inte skrivit förrän nu i mitt liv. Dikter när jag var mycket ung, arbetstexter, rapporter och sådant, som jag inte räknar som skrivande. Jag borde ha massor att skriva om, allt det oskrivna att skriva. Och jag har svårt att komma igång, svårt att hålla på. Hittar gärna på annat, nu t ex är det nog kaffedags.

Min skrivuthållighet är inte vad den kanske borde vara. Och inte har jag fått död på Jante heller, han sitter på axeln och läser och suckar och raderar. Kan inte se ett felslag, måste dit och sudda omedelbart – och så tappar jag mitt eventuella flöde av ord. Jäkla Jante. Måste slå upp namnet, att det var Sandemose som skapade honom tror jag, men vet inte. Så här är det, det är inte en ”han”:

Jantelagen (norska och danska: Janteloven) är en uppdiktad lag formulerad av Aksel Sandemose i boken En flykting korsar sitt spår (1933).^[1] Aksel Sandemose skrev på norska (riksmål), men växte upp i danska Nykøbing Mors, en stad han i boken kallade Jante, därav namnet ”Jantelagen”. Begreppet har senare fått ett brett och populärt genomslag och används även av människor som saknar vetskap om den litterära kontexten.

Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. Jantelagen kopplas till kulturen på många platser i  Skandinavien. Motsvarande fenomen finns emellertid på många platser i världen. På engelska används uttrycket Tall poppy syndrome som betyder att någon som åstadkommit något positivt inte erkänns för att folk inte tycker vederbörande är värd det. Från Wikipedia.

”Kontext” betyder sammanhang. Besvärligt är det hur som helst med Jante, eller för mycket tvekan och tvivel, och för lite tro på sig själv som ”skrivande människa” (Bodil Malmstens uttryck för att inte kalla sig författare).

Texten som den skrivande människan får ur sig ska ”se självskriven ut”. Ansträngning och möda får inte synas, ”låter det skrivet, skriv om eller ta bort” enligt Elmore Leonard (som också delat med sig av klokskaper kring skrivande).

En arbetsuppgift i slutet av avsnittet som handlar om ”flow”. Att förstå anekdoten om fiskarna ”i det postumt utgivna, enda föredrag David Foster Wallace, hann hålla i sitt felaktigt korta liv:

Två unga fiskar är ute och simmar och möter en gammal fisk som simmar åt andra hållet. Den gamla fisken ser på de två unga och säger:

”God morgon pojkar. Hur är vattnet?”

De två unga fiskarna simmar vidare, tysta som fiskar, tills en av de unga fiskarna ser på den andra och säger:

”What the hell is water?” (slut på citatet ur ”Så gör jag”)

Tål att grunnas på.