”Första spelfria dagen” suckade någon, ”igen”.

Varje dag är första spelfria dagen, varje timme, varje minut. Varje beslut som handlar om att göra något annat än att nätspela eller för den som är så inställd, gå in på ett casino. Hela tiden, all tid.

Så är det att vara beroende av alkohol, narkotika, spel, sex, shopping, mat – det finns säkert flera skadliga beroenden som jag inte kommer på nu. Och så finns det de o-skadliga, som skrivandet.

Tack för att du finns, kära lust att åtminstone sätta fingrarna på tangenterna och klämma ner ord på skärmen. Orden kanske inte är så unika och märkvärdiga, men de ger emellanåt glädje i stället för spelångest. Mitt bokberoende är livslångt det med, och fyllt av nyfikenhet fortfarande. Ibland blir jag uttråkad av det jag börjat läsa och då åker boken undan, åtminstone för ett tag. Jag har lärt mig att läslusten kan komma igen, någon annan dag.

Just nu läser jag Bodil Malmstens senaste ”Så gör jag” om att skriva, och att inte skriva. Och försöka berätta om det för alla som kanske vill skriva, det är en bok om konsten som inte går att lära ut. Skrivandets konst. Men det är också en bok om vikten av att läsa, mycket och blandat. Om att inte sitta stilla för länge, om att ha det städat och fint omkring sig så att ingenting stör. Om den sjävvalda ensamheten för att skriva.

Själv väljer jag just nu att gå och smörja in mina torra händer. Och koka kaffe, eller snarare vatten till snabbkaffet, plus värma ett par av lussebullarna som mannen min bakat. ”Alltid smakar det lite fågel” – ett talesätt min mamma ofta använde, betyder i min tolkning att det får duga med bullar när mannen själv är kvar i stan.