Bordet är för högt, axlarna värker. Vädret är för blött, fötterna för slaskiga i snögloppet. Kvällen är för mörk. Julblommorna för halvvissna, såsen till fiskgratängen blev för tjock, vinet är för slut. Allt är för fel. Just nu. Jag är för felgnällig, för splittrad, för obeslutsam, för velig, för gammal och för trött i själen. Men jag lipar inte så det hörs eller syns, bara inombords.

Eller så är alltihop en rimlig reaktion på de senaste veckornas oro för mannen min. Den oron har inte försvunnit, men den har fått hanterliga proportioner genom att han idag träffade en bra läkare. Just nu är det inte alls säkert att vi kommer iväg på vår planerade resa – men det struntar jag i. Det kanske var någon mening med att namnet på de bokade biljetterna blev fel, och vi därmed inte kunde använda dem, eller betala dem. Nu får vi vänta och se vad ”makterna” vill med oss.

Jag skrev om passion (andras) häromdagen. Själv är jag allt annat än passionerad för tillfället. Leta efter det som jag brinner för ändå, säger en vän. När det inte finns en endaste liten flämtande passionerad låga är det banne mig inte lätt att hitta ens lusten att leta. Ska jag ändå säga något bara för att ha något att säga, blir det att skrivandet är min passion. Hur tafflig och nästanborta den än är ibland.

Det blir fiskgratäng trots den tjocka såsen idag, torskrygg, hemlagat potatismos och riven ost och räkor i sista minuten ovanpå det hela. Med vatten till.